Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 24 Juni 1906 - »Minns du?» af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 620.)
yngrad, med allt rosigare kinder. Det allvarliga
draget kring munnen blef mjukare och förbyttes till
ett barnsligt vekt leende, medan dina ögon emellanåt
kunde få en glimt af vaknande lifsglädje. Och du
kunde till och med skratta, ett lågt, förtjusande
skratt. Men efteråt var det alltid som ångrade da
dig. Skrattet dog bort i en suck, läpparna slöto
sig hårdt, och dina ögoo blefvo mörka som
skogs-tjärnets vatten, när någoi grumlat dess botten. Och
när du varit riktigt g!ad, och när dina läppar lett
mot mig, din blick hvilat i min, då gick du hastigt
från mig, och jag kunde sedan se, att du gråtit.
När jag började älska dig, vet jag ej, ty från
det första ögonblicket jag såg dig, var det som
hade jag alltid kännt dig, alltid älskat dig, och
liksom min kärlek ej har någon början, har den
häller aldrig något slut. Den tillhör dig
oåterkalle-ligen, för lifvet och evigheten.
Din kärlek kom sakta, steg för steg, smygande
öfver dig, utan att du anade eller förstod det —
ty kärleken kom verkligen, Beatrice, det tjänar
ingenting till, att du förnekar det. Men när du en dag
förstod det, såg du i kärleken till mig ditt lifs störste
fiende, istället för att hälsa den med jubel som
pånyttfödaren till ett rikt, ljust, lyckligt lif!
Minns du den kvällen i båten, då jag sade dig,
hur jag älskade dig, och hur jag bad att få taga
ditt lif i mina händer och omdana det till lycka
och välsignelse för oss båda? Blek hade du förut
synts mig i månljuset, men nu blef ditt ansikte hvitt
som en dödsdömds, istället för att kärlekens röda
rosor skulle sprungit fram på dina kinder. Du
svarade först ingenting, men jag tyckte mig ana, hur
ditt hjärta s.og under den hvita kappkrage, du svept
om dig. Jag bad, så som den ber, som kämpar för
lifvet, icke blott sitt eget utan äfven för dens, som
han mäst älskar, ty jag ville, att min kärlek för
dig skulle bli ett nytt lif. När jag tystnat, därför
att kärlekens ordförråd icke hade mer att ge, än
hvad jag öst ur öfversvallande känsla, sade du med
kväfd röst:
»Aldrig, aldrig — en gång har jag älskat; när
döden tog min älskade, lofvade jag mig själf att
aldrig tillhöra en annan man, och min faderlösa
gosse lofvade jag att helga hela mitt lif endast
åt honom, lefva för honom, bli honom fader och
moder och aldrig låta något i världen komma mellan
oss två. Därför är dét omöjligt.»
Du tystnade och sänkte hufvudet i dina
händer.
»Er son skulle också bli min son», svarade jag,
»jag älskar ert barn som vore det mitt eget och
det håller redan af sin »sommarfabror», det har
ni sett och vet. Han skulle ingenting förlora, endast
vinna, ty ni är alltför ung att ensam uppfostra en
gosse. Tror ni inte det?»
Du såg icke upp, endast skakade ditt hufvud.
»Och det löfte ni gaf en död, som aldrig fordrat
det af er, det löser en ny kärlek. Otaliga kvinnor
före er ha gifvit sig själfva samma löfte i den första
sorgens häftiga utbrott, och otaliga ha brutit det,
när en ny lycka sträckt sina armar mot dem. Å,
älskade, du var ju ännu så ung då, och du är ännu
så ung — du kan inte lefva lifvet utan kärlek.. .»
»Jag lefver inte utan kärlek», sade du och lyfte
upp ditt hufvud, »jag har min son.»
»Ar det då ingenting för er att också göra m i g
lycklig, kan ett kvinnohjärta inte älska på mer än
ett sätt?»
»Kanske — kanske», kom det sakta, »men jag
vill det inte. Aldrig skall mitt barn kalla en annan
för far, än den döden tog från honom. Han och
mor — vi två för hvarandra till mitt lifs slut.»
Din fanatism föreföll mig vansinne, ty för mig
hade kärleken inga skrankor, ingen gräns, inga band
som ej kunde brytas.
Åter upprepade jag det jag förut sagt, ännu
mer bevekande, ännu mer öfvertygande.
Jag hade lagt upp årorna, och medan båten
sakta gled med strömmen mot stranden, grep jag
din hand och ville kyssa den, men du drog den
häftigt undan, och ditt ansikte fick ett uttryck af
rädsla, som stötte mig tillbaka.
Så tog jag åter fatt på årorna och rodde fort
mot stranden, utan att någon af oss yttrade ett
ord mera. Du satt med bortvändt hufvud, och jag
anade, att du grät, men dina tårar rörde mig icke
just då, ty jag kände mig bitter mot dig, och min
smärta var alltför stor. Du ville icke förstå,
hvad lifvet och din egen lycka fordrade af dig.
När vi landat och jag fastgjordt båten, reste du
dig för att stiga upp på bryggan, och jag räckte dig
min hand. Först tvekade du, men så tog du den,
och jag kände, att din var feberhet. Jag såg nu,
att du gråtit, och att det låg en outsäglig smärta
i din b!ick, när du vände ditt ansikte mot mig.
»Förlåt», sade du med darrande röst, medan din
hand ännu låg kvar i min, »förlåt och glöm —
låt detta vara som en sommardröm — lifvet har
härjat många sommardrömmar före denna — ni finner
nog lyckan hos en annan — men var inte allt
för hård mot mig i ert hjärta, ni är inte mor,
därför kan ni inte förstå. ..»
»Är det bara barnet, säg Beatrice — inte mera
något annat ?»
Du tvekade om svaret och grep nästan
krampaktigt om min hand, som en förtviflad, men så
slet du den hastigt undan och utbrast häftigt:
»Nej, ni vet det ju, det är allt det förflutna,
min lycka och min sorg — mitt hjärta tillhör den
döde och mitt lif tillhör mitt barn.»
Du gick bryggan framåt, och jag följde lätt efter.
Vid dess slut vände du dig om och stannade.
»Godnatt!» sade du, och det lät innerligt vekt
och sorgset; »följ mig inte längre, jag har blott
några steg hem. Godnatt och — farväl I»
»Farväl för alltid, Beatrice?»
»Ja, bäst så, åtminstone för länge. I
öfver-morgon reser jag ju i alla fall. Ni skulle ju också
rest då, men nu är ni väl snäll och väljer en
annan båt.»
Därpå brast du ut med ovanlig häftighet: »A,
hvarför förstörde ni det, som var så skönt och
vackert och kunde räckt för alltid — vår vänskap
och vår tillit!»
»Därför att där finns ett ännu skönare och
rikare — vänskap förbytt i kärlek, tillit i obegränsad
hängifvenhet.»
»Inte — inte — säg inte mer nu», bad du
med svag röst.
»Nej, inte mer — för mig skall ni få ro, om
ert eget hjärta lämnar er ro; och kom ihåg,
Beatrice, att när ni kallar mig — kallar mig till lyckan
och kärleken — kommer jag, det må bli snart eller
dröja tills åldern grånat våra hjässor.»
Jag hörde en snyftning, några otydligt
mumlade ord, och så skyndade du bort till din villa,
där ditt barn slumrade.
Jag vördade din önskan och höll mig undan
till resdagen. Icke ens då uppsökte jag dig för
att säga farväl, men från ett fönster i
societetshuset, där du ej kunde se mig, var jag vittne till
din affärd. Du bar en svart resdräkt, och en svart
slöja var virad om hufvudet och halsen och satt
som en mask tätt för ansiktet, så att jag på detta
afstånd omöjligt kunde urskilja dina drag. Vid ditt
(Forts, d sid. 627).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
