Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 24 Juni 1906 - »Minns du?» af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, frän sid. 622.)
bröst hade du fästat en röd ros — min ros, som
jag skickat dig utan någon annan afskedshälsning.
Kommen ombord slog du tillbaka din slöja, och
jag såg då, hur dödsblekt ditt ansikte var och och
att dina ögon voro omgifna af mörka ringar,
liksom efter tårar och genomvakade nätter. För min
skull hade du gråtit och vakat — för min och din
kärleks skull — och detta gaf mig åter hopp att
se mot framtiden, då din kärlek skulle öfvervinna
dina föresatser, och jag, besegraren, få sluta dig,
den besegrade, i mina armar.
^ * ‡
Minns du vårt nästa möte? Hösten och
vintern hade gått, och våren nalkades sedan. Jag
hade ej sökt upp dig, endast sett dig ett par
gånger på gatan, men ej närmat mig dig. Nu
härdade jag icke längre ut. Jag stod i begrepp att
göra en längre utrikes resa, men jag kunde
uppskjuta den ännu en liten tid, om du ville göra den
till vår bröllopsresa, och jag beslöt ännu en gång
vädja till ditt hjärta och bedja dig skänka oss båda
vår gemensamma lycka.
Jag ringde på din tamburdörr. En jungfru
öppnade. »Ja, frun var hemma». Hon tog mitt kort
och gick in i ett rum, hvartill dörrarna stodo öppna
och där du befann dig. Det var för sent att säga,
att du ej tog mot, ty jag hade gått ett par steg
framåt, och därifrån jag stod i tamburen, kunde vi
se hvarandra.
»Var god stig in», sade du med darrande röst,
i det färgen kom och gick på dina kinder.
Jungfrun försvann, och jag kom fram till dig och räckte
dig min hand, i hvilken du lade din mjuka,
skälfvande hand, men hastigt drog den tillbaka för min
fasta tryckning.
»Sitt ned», sade du med samma osäkra röst
som förut och sjönk själf ned i en. soffa.
Jag gjorde inga omsvep. Genast sade jag dig,
hvarför jag kommit. Minns du mina ord? Jag
minns dem ej, jag vet blott, att jag blef vältalare
som ingen kärlekens tolk före mig. Du prässade
handen öfver ögonen, som bländades du af ett
alltför starkt solljus, och du andades häftigt. Jag satt
helt nära dig, och till sist lade jag min arm om
dig och drog dig intill mig, och motståndslös lade
du för ett ögonblick ditt hufvud mot min axel.
Då hördes en klagande, gråtande barnröst tränga
genom den stängda dörren till ett rum längre bort
i våningen: »Mamma, mamma, hvar är mamma,
jag vill ha mamma 1»
Du spratt till och ryckte dig häftigt lös, och
dina ögon ljungade blixtar mot mig.
»Hvarför kommer ni hit och stör min ro och
min hemfrid!» utropade du. »Jag gör det aldrig,
aldrig, det har jag sagt er; det var oädelt,
omanligt af er att komma hit och öfverrumpla mig och
snärja mig med alla era fagra, bedårande ord. Hör
ni inte, att mitt barn ropar, och han är sjuk, och
jag kunde glömma — glömma, att han fanns...»
»Med dig vill jag vaka öfver ditt barn,
uppfostra honom, sluta er båda i min kärleks rika famn
— upphör med detta vansinniga motstånd, Beatrice
du och jag och han — kan du tänka dig en större
sällhet, min älskade ?»
»Jag tror er inte», svarade du med något
fiendt-ligt i ton och hållning, »det är mig ni vill ha, inte
barnet. Ni tror det kanske nu eller säger ni så
för att vinna ert mål. Men snart skulle det bli
annorlunda — och aldrig skall någon annan kärlek
komma mellan min son och mig, ingen främling tränga
sig mellan oss och in i vårt lif, vår helgedom, inga
andra kärleksband knytas, och aldrig, aldrig skola
andra barn växa upp kring honom, hvilka ej haft
samme far!»
»Du reste dig upp och stod framför mig med
flammande kinder. Äfven jag hade rest mig, och
vi stodo inför hvarandra snarare som två fiender
än som två, i hvilkas hjärtan kärlekens heliga
offerflamma brinner.
»Den sanna kärleken vet af inga hinder», sade
jag. »Ni älskar mig inte, och allt hvad jag
förmått väcka hos er var endast ett lätt oroligt
känslosvall, som snart dör bort. Ni älskar mig inte...»
Du stödde dig med handen mot ett bord, och
du såg bort, förbi mig, när du svarade med en
undertryckt lidelse i din stämma: »Älskar jag inte?
Jo, jag älskar er — smygande kom kärleken öfver
mig under so’ljusa sommardagar, med böljelek och
fågelkvitter, som den kommer till de unga, hvilka
ha lifvet framför sig — kom som en frestare och
lockade mig att drömma och längta — därför är
det dubbelt svårt, och ni har gjort det än
svårare genom att åter komma hit och rifva upp allt
jag kämpat så för att läka... hör — hör.. .»
Från rummet därborta hördes ånyo Henrys
klagande röst: »Mamma, jag vill att mamma genast
skall komma.»
»Gå, lämna mig», bad du ångestfullt — »där
inne är mitt lif, mitt allt, min hela värld, och den
kan inte splittras, delas ...»
Du tog ett par steg framåt, men stannade och
vände dig om, i det din blick, full af smärta sökte
min. Dina läppar öppnade sig, liksom för att säga
något, kanske ett farväl, men ej ett ljud kom öfver
dem. Jag bredde ut mina armar och hviskade ditt
namn. Ett ögonblick tvekade du, men blott ett
ögonblick; så blefvo dina nyss så flammande kinder
hvita som snö, och du gick hastigt från mig med
nedböjdt hufvud.
Så lämnade du mig, och vi skilldes åt.
‡ ‡ ‡
Jag sitter under dunkla pinier, grönskande
la-gfr, blommande oranger, medan söderns allra
härligaste rosor i praktfull fägring sända sin berusande
doft mot mig och Medelhafvets gröna böljor gunga
i sakta våglinier, så långt mitt öga kan nå. Öfver
mig en mörkblå himmel utan ett enda moln och
på gräsmattan tusentals blommor i alla skiftande
färger.
Ett år har jag varit borta och dröjer ännu,
därför att ingenting egentligen kallar mig hem, sedan
du för alltid upprest en skyddsmur mellan oss.
Glömt dig har jag ej, jag hör icke till dem som
glömma, ej häller upphört att älska dig, ty jag
hör icke till dem, hos hvilka kärleken dör.
Jag sitter en ensling bland alla dessa
människor af så många skiilda nationer, hvilka äro
sammanförda i hotellet, i min vanliga skuggrika vrå i
trädgården och hör de olika tungomålen surra
omkring mig, under det att musiken spelar en
sydländskt sprittande melodi, hvartill några förtjusande
mörkhyade barn i ljusa, fjärilsliknande dräkter dansa
på sandplanen framför hotellets trappa.
Då kommer portièrn och räcker mig några
svenska tidningar. Likgiltigt vecklar jag upp och
öppnar igenom de första spalterna. Då faller mitt öga
på en annons, undertecknad med ditt namn —
en dödsannons i svart ram: Min lille Henry
afled stilla i dag ien ålder af 6 år.
Ingenting mera.
(Forts, å sid. 631.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
