Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 24 Juni 1906 - »Minns du?» af Elin Ameen - De franska biskoparnes kongress
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 627).
Bladet faller ur min hand, och jag är först
alltför bestört att fatta hela sanningen af detta enkla
tillkännagifvande. Jag vill icke tro, att det är sannt,
och dock står det där så tydligt. Då förstår jag
din svidande smärta, för stor för många ord, och
ett djupt medlidande fattar mig och uppslukar alla
andra känslor. All själfvisk åtrå viker undan, och
jag ville vara hos dig för att lägga ditt hufvud
mot mitt bröst och låta dig där gråta ut. Jag
ville låta dig känna, hur din sorg är min, ty jag
älskade den lille som mitt eget barn, framför allt
som ditt barn. Icke ett ögonblick — det tror
du ju? — har den tanken någonsin kommit öfver
mig, att lifvet så grymt kunde taga hvad det en
gång gaf, om också vägen till min egen lycka
därigenom blef fri. Kunde jag återkalla den lille till
lifvet och lägga honom sund och frisk tillbaka i
dina modersarmar, skulle jag jublande göra det och
sedan lämna er för att åter draga ensam ut i lifvet.
Men jag förmår intet; jag får inte ens gråta med
dig och med din hand i min vandra till den lilla
grafkullen och strö blommor däröfver.
Lifvet har beröfvat dig mycket, Beatrice, men
ännu är du ung. Jag ser dig nu, böjd och
krossad under detta nya slag, och med den bittra
tanken, att lifvet tagit allt och att det ej har något
att ännu ge dig, om det än är aldrig så långt
till dess afton. Men du har orätt. Sår, om ock
aldrig så djupa, kunna läkas, om än ärret alltid
blir kvar, de läsas förr, ju skonsammare och
ömmare den hand är, som behandlar dem. Jag
begär icke, att du skall glömma eller att du skall
komma mot mig som en af lycka och lifsfröjd
strålande brud. Jag begär endast att få trösta dig,
lefva lifvet samman med dig, torka tårarna från
dina kinder och så småningom lära dig att åter
le och att lifvet ännu är värdt att lefva, därför
att vi älska hvarandra.
Mins du, minns du ännu vår sköna sommar?
Du älskade mig då, äfven när du bad mig gå —
om du älskar mig ännu — så bed mig komma.
Allt detta, som jag började att nedskrifva
endast som en bikt för mig själf, sänder jag till dig.
När du läst det, skicka mig endast ett ord, ett
telegram, och om du kallar mig, är jag hos dig
så fort expresstågen kunna föra mig. B.ott en bön:
lämna mig ej för länge åt ovisshetens ångest 1
* * ‡
Några dagar därefter, icke en dag, en timma
senare än han först väntat, räckte man honom ett
telegram och där stod det enda ordet:
Kom!
DE FRANSKA BISKOPARNES KONGRESS.
En gång i tiden visade den franska kyrkan
tendenser att frigöra sig från påfvestolens öfverhöghet
och blifva liksom i de germanska länderna, en
oberoende folkkyrka. Men dessa s. k. gallikanska
sträfvanden brötos. Sedermera, under revolutionen,
afskaffades den katolska kyrkan och förnuftets dyrkan
skulle träda i hennes stad och ställe. Men Napoleon
kom — och återställde både tron och altare,
kejsar-och påfvemakt.
Dock, förnuftet fortlefde och revolterade sig
alltjämt mot att böja sig under konklaver i Rom. Det
reste en strid för att lösrycka den republikanska
staten från allt "samröre" med den påfliga kurian. Och
denna kamp slöt med en seger, som innebar att kyr.
kan hädanefter skulle vara en privatsammanslutning
på samma sätt som i den stora republiken på andra
sidan Atlanten.
Men prästerskapet protesterade. Vi minnas de
tragikomiska scenerna från kyrkoinventeringarne. Och
ännu i det sista var man betänkt på att öfvergifva
tämplen, som staten hädanefter endast på vissa
villkor upplåter, för att grunda en stridande kyrka, ute
under bar himmel eller i tillfälligt hyrda lokaler.
Men - förnuftet segrade, äfven i biskopskretsarne,
där man fann att striden vore för vansklig och att
statens villkor voro de humanast tänkbara.
Biskoparne, under presidium af den åldrige, på
grafvens rand stående kardinal Richard, ha beslutat
bildande af de "kultföreningar", staten fordrar för
gratisupplåtande af kyrkorna. Påfven är nu
visserligen ängslig att dessa föreningar skola inkräkta på
hans absoluta makt; därför ställer han sig i det läng-
sta afvisande. Men med de maktmedel hvaröfver den
helige fadern förfogar, gör han sig nog i detta fall
öfverflödiga bekymmer.
tfter fotografi. KKeM: Bengt SUftertparre
DEN 88-ÅRIGE KARDINAL RICHARD LÄMNAR SISTA
SESSIONEN VID BISKOPSKONGRESSEN.
— 631 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
