Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 1 Juli 1906 - »Skilsmässor» af Elisabeth Kuylenstierna-Wenster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILSMÄSSOR, lifvets. - dödens.
UTKAST FÖR H. 8. D. AF ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER.
Ett stort vackert rum möbleradt med smak och
gammaldags ordningssinne, allt ser begagnadt, men
väl vårdadt ut. Fönsterväxterna knoppas och blomma
rikt. Böcker och tidningar ligga ej kringkastade utan
prydligt lagda på bordet mellan fönstren.
Månader, veckor, dagar ha gått. Nu är det den
sista dagen. Nu skola de skiljas. Hustrun vet
knappt hvarför hon ordnat allt som vanligt här hemma,
då snart hvarje föremål skall flyttas för att icke
påminna om den som varit.
Hon tar just nu med öm försiktighet bort några
vissna blad från fuchsian och hennes förgråtna blick
smeker en liten barnslig, ljusröd knopp på mossrosen.
Tänk, att den ville blomma i år. Hon är ful, fru
Monika, ser gammal och tärd ut. Håret, som hon
bibehållit krusadt ända tills — — — i förgår, då
Gösta sagt, att det såg ut som brändt gräs. var nu
testigt bortkammadt från en alldeles för hög, fårad
panna. Munnen brukade förr le så godt och varmt,
men det var längesedan, ett skarpt veck hade ersatt
leendet.
Göstas steg hördes i tamburen, de ljödo lätta
och snabba som dens, hvilken går mot ett
efterlängtadt mål.
Han står i dörren. Hon vänder sig inte om.
Hon vet ändå, att han ser lugn och besluten ut.
Längst inne i h?ns blick bor den värnade lyckan, och
den sänder bud till leendet att fördoldt smyga
värmande kring den hårdt skurna munnen. Det är
hundra mil emellan dem, hur skulle de kunna nå
hvarandra; deras ord bli till sträfva
telegrammeddelanden.
Han talar först.
— Är du färdig?
- >•
— Tå?et går precis tolf.
— Allt är packadt.
— Är det något du glömt säga, så vet du min
adress.
— Jag har ingenting glömt.
— Ditt kreditiv är ordnadt.
— Jaså.
Han hade väntat ett tack nu som alltid eljest under
deras femtonåriga äktenskap. Hon har tackat så innerligt
för hvarje den minsta obetydlighet, och han känner
plötsligt en löjlig saknad efter detta mjukt kvinnliga tack,
som gafs i kärlek och tro. Så skuJdar han af sig den
veka stämningen som en kappa, hvilken med en enda
rörelse kan axlas af, och han tänker i stället på
Rig-mor, hon, som nu är kvinnan i hans lif, som han för
en halftimma sedan vaggat på sitt knä, ljufva älskliga
Rigmor med hår som mattgult silke och hy som
hvit-skära blomblad. Svartögd, smidig, lockande och fager,
en personifierad lif’slust,o ett middagssolsken utan aning
om kvällens skuggor. Åh, han älskar henne.
Hela hans varelse begär henne. Tunga år har
han haft nog af. Monika och han ha delat mycket,
men hon har tagit det bittra och svåra så som måste
man inmänga det i hvarje tanke. Han vill dock gärna
säga henne, att hon aldrig svikit sin plikt, men han
känner sina ord som en allmosa, hvilken han skulle
kasta efter henne, som aldrig bedt därom.
— Har du ingen önskan, säger han i stället.
-Jo.
— Så säg.
— Ingen kan uppfylla den.
— Hvad är det då?
Hon hör den otåliga klangen i hans friska stämma
och minnes, att så ljöd den, när de tillsammans
vakade vid lille Bos dödsbädd. Bo, den äldste hade de
båda begråtit, hon mest, ty hon hade redan hunnit ge
barnet framtid, lycka, hela den rymd af ljusa drömmar,
som hon då själf ägt. Hon mins sommarkvällar, då
de blomsterhöljt hans graf, och då de suttit där,
hviskande till hvarandra som två fåglar kvittra. Det hade
varit tomt i hemmet när de återvände dit, tomt efter
gossens joller, men ändå ej fattigt och grått; de ägde
hvarandra.
Åren gåfvo, åren togo. Fyra små grafvar hade
hon nu att vårda. Hon hade sörjt och lidit sig
gammal och sjuklig i förtid. Han hade tröttnat på
mörkret som smugit sig öfver henne. Han var för mycket
man för att kunna dela en smärta. Kärleken tvindog
inom honom som en sjuk planta. Hon hade sett in
i hans sinne så ofta, så spörjande. Nu var allt henne
klart. Han måste ha näring för kropp och själ i en
lustgård, där trädet på godt och ondt stod orördt.
— Din önskan, frågar han kort.
— Å — trött, förtvifladt: Ett enda, enda
lifsin-tresse.
Han tar ett steg framåt. Allt hade varit honom
lättare att höra än just detta, ty han förstår henne i
det krafvet och känner, att han blottställt henne
grymmare än han haft rätt till. I sin vanmakt blir han
brutal. Hon har sårat honom, det är mera än ett
hudsår, det svider i hela hans väsen af medkänsla,
och han kan ingenting göra, därför slår han med ord,
som när en käpp hviner i luften.
— Lifsintresse! Skaffa dig. Du är fri.
— Nej.
— Hvad binder dig.
Hennes hopsjunkna, linjegrumliga och förtorkade
gestalt rätar sig långsamt, och de smala händerna
lyftas för att taga stöd mot en stolkarm. Hon tycker,
att hon skall tala så länge, tala ut som aldrig förr.
Läpparna skiljas med en djup suck, orden komma...
Två ord blir det till, två ord, som innehåller en
lifs-bikt i sitt skälfvande vemod.
— Det förflutna.
— Du skall glömma, eller — du skall lefva på
minnen, det är många små fruntimmer, som inte
beställa annat än knyta upp och igen souvenirernas
himmelsblå band. Du är ju ekonomiskt oberoende.
Han var samum, som förhärjande yrde fram.
Samum, som begrof hvarje blomma i het sand, och
som drog vidare utan att fråga efter det förstörda.
Monika ser upp på pendylen. En halftimme
kvar, innan tåget går. Trettio minuter, innan de skola
skiljas för att aldrig mötas mer. Hon skall taga
farväl nu; vid stationen blir det blott en brådskande
defilé af nyfikna
— Det är väl tid nu, Gösta?
— An kläda sig, ja!
— Så adjö då.
— Jag följer dig ju till tåget.
— Ja — ja visst.
Han undrar, om det skulle göra henne godt med
en smekning och tycker plötsligt, att han själf skulle
önska detta minne, men ... han närmar sig henne,
och i detsamma minns han, att han en gång gått emot
henne som väntande brudgum, och att hennes ögon
strålande besvarat hans stumma ifver.
— Tack — för mycket, Monika! Ack, om du
kunde förstå mig.
— Det gör jag.
— Men i sorg eller bitterhet.
— Å — slit inte sönder mera med ord ... ord.
De tjäna ingenting till! Hon lägger sin ena hand lätt
på hans skuldra. — Du vill, att min kärlek skall dö.
Om den vore en mark, som du kunde trampa på,
gjorde du det. Käre Gösta, är inte det dig nog, att
jag försvinner? Min kärlek till dig och barnen ha
varit glädjen och styrkan i mitt lif. Rår jag för det?
— 646 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
