Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 1 Juli 1906 - »Skilsmässor» af Elisabeth Kuylenstierna-Wenster - Hungersnöden i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Vår korrespondent insänder
vidstående bilder, tagna från en by
i närheten af Moskwa. På den
ena visa de utmärglade kropparne
hur ohyggligt de arma
människorna. stora och små, lida;
boskapen såld och all spannmål slut
— intet finnes. Den andra bilden
togs vid en stuga när prästen,
enligt bruket i hungerstid, går
omkring med "ikon" och "välsignar
det dagliga brödet".
HUNGERSNÖDEN I RYSSLAND.
betar med en flämtande ljusåglas intensitet att bevara
intrycken, men han kan icke längre. Nuet och det
förfl ätna sammansmälta. Han vet ej längre, hvem
som sitter hos honom. Han är rädd, att det är hon,
den andra. Hon, som han i ensamma stunder kallat
sitt onda samvete. Han vill jaga bort henne. Hon får
inte tranga sig emellan honom och hans ljufva Rigmor.
— Gösta — Gösta, hör du mig?
— Ja — ja.
Han stönar tungt, och hon förstår, att det lider
mot slutet. En krampaktig fasa griper henne. Hon
vill inte bli ensam .... barnet! — Ja, hon har ju
barnet . . . Men de ha alltid varit två om att älska
det, två om de små bekymmerna och den stora
glädjen, alltid två.
— Skall jag hämta Göran, frågar hon smekande.
— Göran.
Han minns fyra små grafvar, och han minns, att
den käraste var lille Bos — — Hade han drömt
alltsammans, lefde Bo? Å, då vill han se honom —
den förstfödde! Nej, det är nog inte så, hon hade
sagt Göran . . . Göran . . .?
Rigmor kastar sig öfver bädden och hon skriker
i vånda:
Han ser mig inte — han hör mig inte.
Då flammar själens utbrunna låga upp för sista
gången, men den kan inte lysa starkt och klart
Fladdrande söker den en f.ist punkt. Tankar dallra som
sköra strängar, ett hårdt grepp på dem och ce brista.
Rigmors lidelsefulla gråt når honom som långt
bort ifrån. Alla starka känslor ha mistat sin kraft i
hans sinne. Han vet blott, att han vill trösta henne
— så gärna trösta .... han har delat så mycket med
henne .... och har han inte en gång gjort gränslöst
ondt? .... Nej, inte henne, som han älskar
älskar. Han hör gråten Aldrig har hon gråtit, hsns
lifs gladaste solsken. — Det är den andras snyftningar,
som störa honom. Han vill be henne om förlåtelse
— vill––-
Han reser sig till hälften från kudden och ropar
med rosslande stämma:
— Monika!
Så faller hufvudet tillbaka. Han är död.
— 648 —
Efter fotografi
Kliché: Kem. A. B, Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
