Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 8 Juli 1906 - »Missmod» af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSMOD.
EN BILD UR LIFVET AF "CAROL".
Brännande falla julisolens strålar öfver den vida
slätten, luften skälfver af hetta, och vinden som ojämt
stryker fram ifrån väster är torr och kväfvande Ej
en droppe rägn har fallit på många veckor och all
fuktighet är försvunnen ur den hårdnade,
sönderspruckna marken. En dyster grå slöja af damm
höljer det tynande växtlifvet och människor och ljur äro
slagna af en tung, forslöande dåsighet. Öde och trist
ligger näjden, enformig och öfvergifven. — — —
Mer ute på den stora herrgårdens vidsträckta
trädesjord, röra sig en rad mänskliga gestalter i träget
id. Den korta middagshvilan är nyss ändad, starka,
seniga armar föra spadarne med förnyad ihärdighet
genom den styfva leran, och snörräta diken växa
djupa och långa under deras mödor. Men det frestar
på en dag som denna. Svetten flyter i strömmar
öfver de arbetandes brynta anleten och lägger sig tung
och klibbig öfver dessas halfnakna kroppar, musklerna
vilja domna, pulsarne bulta och hufvud och nacke
bränner som af eld i solgasset. De äro dock
härdade och vanda, dessa män. Från barnaår har arbete
och vedermöda var t deras skola, och stundens ve är
blott ett naturligt led i den kedja af lidanden, hvartill
deras tillvaro danats. Med jämnmod bära de sin
vånda. Den grofva handens tag slappas icke och
inget fåfängt knot halkar öfver torra läppar. Jämt och
regelbundet skrider arbetet, utan afbrott trampa tunga
fötter i den sega älfven, medan minuterna långsamt
svinna, och det heta strålflödet med oförminskad kraft
glöder öfver böjda, svidande ryggar.
Men när det flyter ungdomsblod i ådrorna, när
hjärtat sväller af lust och själen ännu ej förintats i
årens hopplösa kamp, då komma dock stundom
underliga tankar och drifva s tt narrspel i den jäktade
trälens håg. När oket ligger som tyngst på
skuldrorna, när lemmarne själfva af dödströtthet och
ansträngningarne varda outhärdliga, då komma de
tumlande ur sina gömslen. Då tissla och tassla de utan
ro, fresta, locka och mana, och medan handen
omedvetet gör sitt värf, medan spaden rasslar och plogen
ristar sir fåra, sjunga de med eggande makt sina
upprorssånger i beklämdt sinne.
Bland arbetarne därute på åkern är en man om
några och tjugu år. Hans kropp är spensligare och
mera vek än de andras, men liksom deras stämplad
af tunga mödors prägel. Sedan han som blott en
halfvuxen pojke kom i herrgårdens tjänst, har han
ödat sina musklers kraft på dess tegar, och snart
skönjbara äro spåren af ett sträfsamt och fattigt lif.
Något inbunden till sin natur går han nu tyst och
sluten bland de öfriga, samt hör med likgiltighet de
enstaka och tröga ord, som då och då växlas mellan
dem. — När blodet brusar feberhett genom ådrorna,
när gommen är förtorkad och blicken skum tf
mattighet, då är ingen mening med enfaldigt prat om
fadda ting; då jagar förtvifians missmod genom
bultande hufvud, och man känner blott en oändlig leda
vid allt.
Mörka tankar, fåfänga och dåraktiga tankar
upptaga den unge, där han går lutad i sin sträfvan. Hela
hans tillvaros armhet har kommit öfver honom — hur
dyster den varit från begynnelsen, hur ängslande mörk
den ock syntes för framtiden. Allt sedan den
glädjelösa barndomen i ett utfattigt hem, hade han släpat
och trälat på detta sätt under ändlöst långa
arbetsdagar, för att vinna de fattiga styfrar, som skulle räcka
till en brödkant och några smuloi sofvel åt honom
själf och hustrun med de två barnen därhemma. Ty
den gången han fick fast stattjänst vid den stora och
präktiga gården, hade han ju nästan sett hoppfullt in
i lifvet, och i ungdomligt öfvermod gått åstad och
gift sig med henne, han sedan länge hållit kär, samt
var sålunda ej ensam i eländet. Hade ej detta varit,
att han hade andras väl att sörja för, skulle det väl
funnits råd. Då skulle han ej behöft slita sig
fördärfvad i denna fördömda jord, ty han var ju ej äldre än
han kunde brutit sig in på en annan bana, där
drägligare lifsvilkor bjödos. Men nu var han bunden,
fjättrad till händer och fötter med lika oslitliga bojor,
som någonsin någon lifegen bar. Han var i skuld
hos patronen, i skuld hos handelsmannen, och hvarje
rubbning i det dagliga arbetet betydde svält och nöd.
Såsom han gått här år igenom, frusit och farit iila
under vintrarne för dåliga kläders skull, svettats och
våndats under somrarne i timmar som aldrig togo slut,
så skulle det ock förblifva allt framgent. Dtn dag
som nu var och dess pina, skulle väl ha en ända;
men i morgon skulle det varda likadant och sedan
dag efter dag så långt han kunde se framåt i tiden.
När han omsider finge släpa sig hemåt i den sena
kvällningen, så dödstrött och uppgifven, att han knappt
förmådde äta sitt tarfliga mål, skulle nätt och jämt
ögonen hinna slutas i en dvallik sömn, innan han
med våld måste slita sig därur och med den
uppgående solen börja kampen på nytt. Och när veckan
var slut och hvilans dag ändtligen kom, då kände man
sig oförmögen till allt; då ville man blott sofva, sofva,
och den svann bort som en dröm, glädjetom och trist
äfven den. — Detta var lifvet som skulle lefvas,
ohyggligt att tänka på. Det var ingen tröst att veta,
att tusende hade vandrat den vägen, och att det ej
var värre för honom än otaliga andra; det födde i alla
fall förskräckelse i den själ, som längtade och
träng-tade efter en äfven den minsta smula af ljus och
glädje i tillvaron.
Men det gafs ju intet val! Utan försköning skulle
han drifvas framåt på de tunga fjätens väg. Hans
rygg skulle böjas under bördorna, lemmarna styfna
under ålderdomens krämpor, men aldrig skulle det bli
bättre, förr sämre. Det skulle nog bli flera munnar
att mätta, flera varelser att draga försorg om, och
han komma allt djupare in i fattigdomens
vederstygglighet. Kanske skulle han en dag förunnas,
att få besitta något af de gamla torpen, men betydde
väl det någon ljusning! Väntade honom icke samma
tröstlösa äflan äfven då, och var icke fattighuset lika
mycket det dystra mål, där han skulle komma, då
hans kropps must var förrunnen! Jo, idel mörker
alltjämt, ej en gnista af hopp — var det icke nog för
att bringa en stackare som han till förtvifians brant,
och bereda rum åt allehanda underliga ingifvelser i
hans hjärna!
Hvad tjänade det egentligen till att han längre
gick här i brännande solhetta och led helvetiska kval?
Hvad båtade det att trampa och trampa på denna
spade och bryta och bända i denna usla lera, hvarför
skulle han flämta under ansträngningar, som dock
voro fåfänga? Hällre än att vara ett ömkligt lastdjur,
som viljelöst lät sig kufvas till tålamod, borde han
kasta sitt verktyg långt bort, och fly från alltsamman,
eller söka sin befrielse i döden, så godt först som
sist. Förvisso var han i sin rätt, om han trotsade
det grymma, orättvisa ödet. ty hvad hade han väl
förbrutit för att förtjäna sin hårda lott, hvilken oförlåtlig
synd lades honom till last, eftersom han skulle vara
utestängd från allt som gaf lifvet något värde. Ja hvad
hade de gjort, han och dessa stackare som voro med
här i fördömelsen, hvarför voro de dömda att gå på
detta tröstlösa fält under en ändlöst lång dag, och
oupphörligen tvinga sina utmattade kroppar till nya
tunga tag under ve och vånda, med svältande måge,
förtorkad gom och dödströtthetens blodskimmer för
ögonen? –
Däruppe i parken vid hufvudbyggnaden," blott
— 653 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
