Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 8 Juli 1906 - »Missmod» af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
alla dessa, som voro lejda att genom sitt arbete tvinga
en motsträfvig jord till rika skördar. Nu i denna
ljusa tid, då lifvet skulle vara som skönast, och
njutningar vinkade, hvilka alla kunde haft råd att bestå
sig, då måste de ännu i tvänne långa timmar äflas i
kampen. Ända tills den yttersta droppen af deras
kraft var uttömd och uthållighetens gräns nådd, måste
de hålla ut med sina tunga mödor; och när så de
värkande lemmarne ändtligen fingo ro, var natten
öfver dem, all deras vilja och håg lamshgen af
tyngande slapphet, och blott ett begär gjorde längre
sitt kraf gällande: att få sluta ögonen till den dvala,
hvari varandet skulle förintas tills dagsslitet ånyo
begynte. Måhånda måste det så vara, kanske var det
nödvändigt; men det var dock hårdt — bittert att
tänka på!
Och den långa sommardagen lider mot sitt slut.
Solen sjunker allt djupare mot horisonten i väster,
där de aflägsna bergstrakterna höja sig som en
blånande sky öfver de skogar, som begränsa den vida
slätten; det flammar i rödt däröfver, luften blir
svalare, vinden blåser ej mera, kväl slugne» sänker sig
tyst öfver jorden. Herrgårdens atbetare få omsider
ända sitt värf, och stumma, utan prat eller skratt
draga de bort, liknöjdt och slött, tungt nedböjda
liksom om de släpade på de långa skuggorna i sina
spår. Endast Johannes dröjer ännu De ändras
enträgna uppmaningar, att han skulle gå hemåt, ha
förblifvit obeaktade, och han sitter kvar som förut. Han
vet ej själf 1 varför, vet ej heller huru länge han
ämnar göra det. Det är intet han väntar på, har inget
mål för sina irrande tankar. Han är som omsluten
af en allt utplånande dimma, märker knappt att han
är ensam, att fältet omkring honom ligger öde och
tomt i det smygai de dunklet. Kanske är d -t trotset
och den sjudande bitterheten som håller honom kvar,
kanhända äfven en obetvinglig likgiltighet för allt.
Plötsligt står en högrest välklädd man framför
den ensamme grubblaren, och tvänne vackra hundar
nosa lik-iom undrande på hans i armodspaltor höljda
kropp. Den komne ser en stund med skarpa, mörka
blickar stillatigande på den nedlutade gestalten; skarpt
och liksom pockande på svar, kommer också det ord
från hans mun. som slutligen bryter tystnaden:
— Nå . . .?
En darrning ilar genom Johannes’ lemmar. Han
har känt de genomträngande blickarne bränna öfver
sig och förstått att husbonden nu själf kommit för att
ställa honom till räkenskap; likväl har han ej sett
upp, eller kunnat förmå si? att göra en rörelse till
hälsning Men den befallande, vid blind lydnad vanda
rösten, når honom som ett pisksl ig, tvingande till
underkastelse. ’’lenstörtigheten inom honom liksom
sjunker tillsamman, och han känner att han måste
tala nu, att det icke duger att krypa undan längre.
Dock vill han ej be om nåd, icke tigga om ett för-
barmande, som han ej åstundade; han ville blott
förklara och rättfärdiga sin handling, som man hade rätt
att vänta. Han tvekar likväl ännu, ty hvad skall han
säga, hur lägga sina ord för att blifva förstådd af
denne man, som var hans herre, och som väl hvarken
var grym eller hjärtlös, men dock allmänt fruktad för
sin oblidkeliga stränghet.
— Nå, hvad menar du med detta?
Otålig och än mer befallande ljuder stämman,
och nästan omedvetet reser Johannes sig hastigt upp.
I brådstörtade, osammanhängande meningar strömma
orden från hans läppar. All den svunna dagens
vånda, allt hvad han känt och tänkt, allt hvad som
kvalt och plågat honom; sitt djupa missmod, sin
dystra förtviflan, hela sitt fattiga lifs uselhet gifver
han uttryck åt, enkelt och kargt, men dock vältaligt.
Hans herre lyssnar uppmärksamt, och när den talande
slutligen tystnar, står han en stund begrundande med
sänkt hufvud. Hvad som rör sig i hans inre kan ej
tydas. Kanske känner han sig obehagligt berörd,
kanske gripen; dragen synas dock lika stränga, och
liksom förtretidt svänger han sin käpp mot tufvorna.
Så ser han plötsligt upp och säger i kort, halft
välvillig halft förargad ton:
— Du är tokig, Johannes! Gå nu hem och lägg
dig, och kom tillbaka ordentligt i morgon, så låtsas
vi ej vidare om det här!
Och hvisslande på hundarne går han raskt
tillbaka mot parken, hvarifrån ännu glam och sorl
däm-padt ljuder ut i kvällen.
Men Johannes sjunker åter ned på dikeskanten,
till synes fortfarande i samma dystra sinnesstämning.
Han hemfaller årno åt rufvande grubbel och tänker
och tänker utan att komma till ett slut, endast
vardande allt mer förvirrad och villrådig, icke själf
vetande hvad han önskade eller ville. Så förblifvet han
länge, och dagens döende ljus försvinner för nattens
gråa skymning. Men omsider börja dock de
bångstyriga, sjudande tankarne, att så småningom flykta
undan; de trängta till ro och lämna rum för en
förunderlig tomhet i den utmattade hjärnan. Den långa
själsliga öfverretningen glider tillbaka, och han
liksom vaknar upp till ett annat medvetande. En tung
suck lättar förlösande hans bröst, och upprepade gånger
för han handen öfver pannan, som för att vinna
klarhet efter en besynnerlig dröm. Så sveper en
vindfläkt kylande omkring honom, och han genomilas af
en rysning "patron hade rätt", mumlade han då sakta,
"patron och de andra, jag är visst ej fullt klok
— kan ej begripa hvad jag tänkt på — bäst att gå
hem nu om m^n vill hinna sofva något innan mor
gonen".
Och med tunga, trötta fjät hörjar han sin
vandring. Allt längre och längre bort skymtas gestalten
öfver de öde fälten, den krymper ihop, försvinner allt
mera, uppslukas omsider af det nattliga dunklet.
\
ÅTERGIFVANDE! AF PORTRÄTT ELLER FOTOGRAFIER — af hvad slag som helst — i
HVAR 8 DAG (utom annonsafdelningen) medför ingen som helst kostnad för insändare.
TEXT- OCH ILLUSTRATIONSBIDRAG
mottagas gärna samt honoreras i fall de
användas. —
- 664 —
REDAKTIONEN förbehåller sig fullständig
frihet att icke införa annat än hvad den själf
finner lämpligt och af intresse. =
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
