Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 29 Juli 1906 - Är Dreyfus-affären slut?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄR DREYFUS-AFFÄREN SLUT?
FRÅN H. 8. D:S KORRESPONDENT I PARIS.
Klichi! Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Øbf
DE PRESSENSÉ (X) och andra af Dreyfus’ advokater.
Efter jmrtrütt.
ALFRED DREYFUS.
Det franska rättsmedvetandet har äntligen skakat
af sig den mardröm som sedan tolf år tillbaka legat
som ett alltid vakande hot. Dreyfus-affären har sett
sitt slut, denna lilla militärskandal som blef till en
revolution i hjärtan och hjärnor.
Det var 1894. Ett par hemliga aktstycken hade
försvunnit ur en af generalstabens afdelningar.
Tjuf-ven-fosterlandsförrädaren borde vara en artilleriofficer
det framgick af aktstyckenas beskaffenhet och hvem
han var, var för det som regel starkt klerikala och
antirepublikanska militärbefälet ögonblickligen klart.
Artillerikaptenen Alfred Dreyfus som någon tid varit
anställd på afdelningen i fråga var den skyldige, det
var klart af två skäl: han var jude och han tillhörde
den för sina republikanska tänkesätt kända,
framstående inflvttade familjen Dreyfus. Att hans rikedom
gjorde det öfverflödigt för honom att sälja militära
hemligheter åt en "främmande makt" (Tyskland) kunde
ju varit ett motbevis af minst lika stor styrka. En
krigsrätt anordnas i största hast, ett hemligt dokument,
den s. k. bordereau’n som sedan bevisats vara en
förfalskning, fick tjänstgöra som materialt bt-vis. Dreyfus
dömdes och martyriet på Djäfvulsön började.
Men det fanns samveten som ej kände sig
tillfredsställda inför denna egendomliga rättsprocedur.
Enstaka stämmor började ljuda, undrande om ej man
misstagit sig. De började röra i frågan och blefvo
för sin del öfvertygade om att ett juridiskt misstag
förelåg. Det är Bernard Lazare, Scheurer-Kestner,
det är grundaren af Ligan för de mänskliga rättigheterna
Gabriel Trarieux som uppträda till "förrädarens"
försvar och öfverhöljas med hela franska folkets hat.
Men det är framför allt den dåvarande
afdelningsche-fen vid generalstaben öfverste Picquart. Denne som
till en början är öfvertygad om Dreyfus’ skuld
upptäcker att oegentligheter blifvit begångna vid domens
afkunnande och börjar trots krigsministerns förbud
söka bringa en revision af processen till stånd. Den
militära kastandan i förening med de i affären
komprometterades rädsla om eget skinn för affären vidare.
Picquart dömes af en krigsrätt till fängelse och
uteslutning ur arméen. Zolas öppna bref till
presidenten "Jag anklagar" sätter frågan på sin spets. I
folkets breda lager börjar medvetandet om att en
orättfärdighet blifvit begången vakna. Vänstern ställer sig
på revisionisternas sida och "affären" är vorden den
politiska pröfvosten som den sedan alltjämt
förblifvit.
Kassationsdomstolen återförvisar målet till en
krigsrätt och vi få bevittna 1898 års rättsskandal i
Rennes. "Misstaget" af 1894 blir till medvetet
bedrägeri; det är på dokument fabricerade under
mellantiden som de verkligt skyldige lyckas rädda sig
själfva och få den oskyldige ännu en gång förklarad
brottslig. Men procedurens ohederlighet har legat i
alltför öppen dag. Redan följande år "benådades"
Dreyfus af presidenten och för att göra slut på hela
den pinsamma historien voterar parlamentet en
allmän amnesti åt alla i "affären" inblandade som för
framt’den kunde befinnas skyldiga.
Men familjen Dreyfus lät sig icke nöja;
dreyfus-aderna ej heller. 1903 erhölls justitieministerns
medgifvande att begära en ny revision; 1904 förklarades
denna begäran af högsta kriminaldomstolen berättigad
och sedan dess har kassationsdomstolens hemliga
undersökningar fortgått och den 12 juli 190fi upphäfves
de föregående domarne såsom hvilande på falskt
be-vismateriel och Dreyfus’ oskuld är bevisad.
Dreyfusaffären är slut . . . Nej, visst inte. Ty
med domens upphäfvande måste dess följder
upphäfvas. Dreyfus och Picquart inträda i armén på de
platser som hade tillkommit dem om de aldrig
degraderats. Antisemiterna rasa; för dem är allt sig likt,
’förrädaren" är förrädare. Men de segrande
dreyfus-arderna å sin sida gå före såsom till anfall.
Amnestien skyddar dem, som medvetet bidragit till en
oskyldigs fällande, undan rättsligt straff. Men de äro
alla höga otficerare och nan fordrar deras strykande
ej blott ur härens rullor utan äfven ur hederslegionens
samtidigt som man begär Dreyfus’ namn i dessa.
Dreyfusaffären är visst inte slut, den inträder blott i
ett nytt skede. Dess rättsliga fas är slut, men dess
sociala fas kommer att i åratal behärska Frankrikes
offentliga lif. Det är från "l’affaire" de flesta af
tidens lifskraftigaste reformsträfvanden leda sitt ursprung
det är från dem parlamentet liksom redan det
allmänna medvetandet kommer att hämta beviset för
oundgängligheten af en ny rättsuppfattning och procedur.
Då nu rättvisa skett at de lefvande, vaknade
naturligtvis genast tanken på tacksamheten mot de döde
som mest af alla bidragit till Dreyfusaffärens slutliga
afgörande, och i första rummet mot den störste af
dem alla: Emile Zola. Årligen har visserligen hans
dödsdag i september firats af La Ligue des droits de
l’homme med en vallfärd till Zolas graf. Men det
var som om de tusenden och åter tusenden som sam-
— 702 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
