Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 12 Augusti 1906 - »Rik nog, som nöjd är» af Maja-Brita - Svenskt offer för upproret i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Stina har varit ung en gång, o så ung! Far
hennes var en duktig fiskare, Stina äldsta barnet. I
ur och skur, bittida och sent, klara sommardagar,
kulna höstaftnar, bitande kalla vinterdagar har hon
varit med far ute på fiske, medan mor varit
hemma-vid och sysslat med de små, med mat åt alla munnar,
med kläder åt små och stora. Stina var käck som
en pojke, rgonen blickade trotsigt och spelande fram
ur der den ljusa luggen och den rödrutiga hufvud
duken, hyn var brynt af sol och väderbiten af stormar.
Med seniga armar högg hon tag i åror och nät, och
gällde det kunde hon sköta seglen så godt som någon
karl. Det var det roligaste hon visste att få försöka
med den saken, och när sjön gick hög och skummet
stänkte och far satt bredvid och vakade öfver att
Stina skötte sin gärning som rorgängare, myste han
och tänkte — och sa’ ibland med: — Sådan skall en
sjömanstös vara.
När Stina var fjorton år, dog far. Mor och alla
barnen stodo sörjande omkring hans enkla svarta
kista. Den yngsta lilla hade ännu ej sett dagens
ljus, och nu hade mor att sörja för hela sin skara.
Så länge far sträfvat för dem, hade allt gått väl ihop,
men när han gick bort, var han unga karlen och
hade inte hunnit få något på kistbotten åt de sina.
Hvar skulle de nu taga föda och kläder ifrån, och
hvem skulle ta’ hand om dem i vår, då mor skulle
få sin svåra stund? Stugan de bott i, som ståtade
med både kök och kammare, och som var väl
vinterbonad, den hade far på lifstid, och nu måste de gå
ifrån den. Hvar skulle de få tak öfver hufvudet?
1 sin nöd kom mor att tänka på, att byalaget ägde en
stuga ytterst på udden, där den fick bo, som ville
hålla rodd öfver till ön midt emot. Till den stugan
med dess täppa var det nu de ^tyrde kosan, och
hädanefter fingo mor och Stina försörja familjen på
tvåöringar, roddafgifterna, och en öka, köpt på prästens
auktion, fick tjänstgöra som färja.
Och hur de sträfvade, gick dag för dag och år
för år. Stina var alltjämt moderns stöd. fast de andra
syskonen flugit ut, den ena efter den andra. En pojke
hade kommit i skomakarlära, två döttrar hade fått plats
som pigor hos ortens "storbönder", de. som ägde såpass
jordlapp, att de behöfde främmande armar till hjälp vid
gården. Yngste bror, en bråkig trettonåring, fick följa
med en roslagsskuta. Endast lilltösen, den sistfödda,
var hemma, och nu skulle mor och Stina börja få
lugna dagar efter allt slitet.
Men då kom olyckan, då hände det, som satte
alla tungorna igång. Stina var ung ännu,
tjuguårs-blodet rann varmt genom det unga triska hjärtat. En
ljus och stark gosse kom till byn, fick plats som
dräng, och snart fick han syn på Stina och hon på
honom. Det var i vårens och längtans tider de fingo
hvarandra kära, de trådde midsommardanser i
aftonsol och ljus skymning, de gingo som skördefolk
tillsammans sommarens långa dagar. Aftonhvilans
stunder gladde de med klara sånger, ty sång bodde i dem
bägge. En sådan vår och en sådan sommar hade
Stina lefvat med om. Hösten förde honom bort till
annat arbete. Men de skildes med trofasta löften och
ljust hopp–—
Vid juletid, en morgon, då den första bleka
skymningen bröt in i stugan, kom en liten gosse och en
liten flicka, hans barn och hennes, till denna världen.
Och han själf skulle komma snart, det var Stina viss
om, och hon log i stilla glädje, vid den tanken. Han
skulle komma med sitt unga mod och en sparad slant
och köpa gården far haft, och då skulle de alla få
ljufva dagar, de små och unga far och mor och
gamla mor.
Och Stina väntade i veckor, i månader, i år,
väntade först med hopp och glädje, sedan med hopp och
fruktan, så utan hopp. Och allt eftersom hoppet
krympte ihop, växte alla hennes forna vänners förakt
SVENSKT OFFER FÖR
UPPLOPPET I FINLAND.
Svenske
arkitekten i
Helsingfors G. A.
Lindberg
hvilken såsom
tillhörande det s.
k. Hvita
gardet, blef
indragen i därstädes
förefallna
kravaller, blef d.
2 aug. svårt
sårad af Röda
gardets kulor
och afled
senare å
Diakonissanstaltens
sjukhus af
sina sår. Född
i Stockholm
1865,
studerade L. vid
Tekn. skolan
och Tekn. högskolan, praktiserade som privat arkitekt i
Sundsvall 91—92 och begaf sig sistnämnda år till
Tvsk-land, där under fortsättningen af 92 studier bedrefvos,
hvarpå L. innehade anställning hos tyska arkitekter till 98.
och onda tal. Han, som hon höll kär, var borta.
Månne han gått bort på villande vägar? Månne han
ej lefde längre? Ingenting visste hon, och ingenting
fick hon nånsin veta. Ensam stod hon i världen med
sina, små, sin sorg och den tunga bördan af allas
hårda dom. Men hon älskade barnen, och kärleken
gaf henne kraft att bära bördorna och att arbeta gladt
och tungt, tyngre än någonsin, för barnen, sig och
gamla mor, den enda, som ej öfvergifvit henne. Och
sin gamla födkrok behöll hon: den att ro folk öfver
till andra stranden för två öre.
En gång vid en sådan tur blef hennes lilla gosse
lämnad ensam vid stranden. När h in kom åter var
han borta. Och borta blef han. Han hade gitt ut
på bryggan, lagt sig där och tittat ned på de små
glittrande vågorna, hans späda barndoms vänner. De
hade lockat honom till sig, och Stina fick jorda sin
lille son.
Åren gingo, såren läktes. Stina blef gift med en
bra karl. Ensamma fingo de lefva hädanefter som
hitintills, men han som hon brydde sis; ej om hvad
onda tungor talade. De hade bägge friska armar och
friskt mod, och han slog sig på fisket, hon skötte sin
gamla enformiga syssla. Och så fick hon nya
småttingar att sköta, och med dem växte kärleken, men
också näringsbekymren, så de hade det nog så knappt
därinne i stugan, hälst som gamla mor blifvit gammal
och hennes armar ej längre voro att räkna på för
arbete.
På senare somrarna hade "herrskap" hittat väg
till byn, ångbåtar och "herrskap", sommargäster. Jag
var bland dem. Stinas dåliga rykte nådde mina öron.
Men jag hade dessförinnan några gånger sett in i
hennes ärliga vemodiga ögon och lagt märke till
hennes ständiga sträfvan. Och hur det var, hitta Je vi en
gång vägen in i stugan. Den lilla tafla, jag där såg,
hör till det vackraste jag sett, och den skall sent gå
mig ur minnet. Stugans enda rum var köket. Där
lågo hemväfda trasmattor med granna ränder på
golfvet. I den öppna spiseln sprakade elden under väl-
(Forts. å sid. 744.)
gfter fotograjl. Klieht: Bengt Silfversparre,
G. A. LINDBERG. †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
