Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 19 Augusti 1906 - »En hälsning från vildmarken» af O. A. G. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÄLSNING FRÅN VILDMARKEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF O. A. G. W.
Florencio, V. Amerika 6 nov. 1905.
Min vän!
Jag tycker mig se din förvåning, då du under
detta bref läser namnet af en gammal kamrat, som
du kanske länge ansett död och begrafven. Och du
undrar, hvad som ger mig anledning att skrifva till
dig nu efter så många års tystnad. Ser du, jag står
nu i begrepp att säga farväl å civilisationen, om
man nu kan tala om någon sådan här i Florencio,
säga farväl åt den för alltid. Och nu, innan jag
lefvande begrafver mig därinne i de tysta, outforskade
skogarnes oändlighet, är det mig omöjligt att lämna
den värld jag en gång tillhört utan att sända någon
därute min hälsning och mitt farväl. Och i främsta
rummet kom jag då att tänka på dig, bänkkamraten
från skolåren, vännen från min korta studenttid. Jag
vet, att du med förståelse skall trycka min hand till
farväl, så vida du ännu bär något af den gamle Karl
Viktor inom dig.
För att du skall kunna förstå mig, måste jag först
och främst erinra dig om, hvad som för nu snart 12
år sedan förmådde mig att lämna Fäderneslandet.
Äfventyrslusten — sade man i allmänhet. Kanske
låg det någon sanning däri, men från våra ofta nog
så hetsiga debatter hemma på våra ofta nog så
anspråkslösa studentrum känner du nog, att det i lika
hög grad om icke mera var det äckel, som grep mig
vid att se och lefva bland allt det lumpna, leda och
lemmalytta, som trängdes på alla kanter därhemma.
Ingen känsla, ingen entusiasm för stora gemensamma
mål. Små futtiga partisynpunkter öfverallt, brist på
vilja eller förmåga att erkänna något som låg utanför
den egna begränsade horisonten, såsom godt och
berättigadt, intrigspel och afundsjuka, jolmigt pjunk och
liknöjdhet, ord, men ingen ärlig trotsig handling. Jag
måste ut, om jag inte skulle kväfvas. Jag ville ha
frihet att handla och tänka efter min egen
personlighets kraf, utan att i hvarje ögonblick känna en
ned-ärfd konventionalisms tusen bättrar hindra mig. Tolf
års växlande öden ha bättre lärt mig känna lifvet och
döma människorna mildare. De äro sig tämligen lika
öfverallt, dåliga och en smula bättre. Men tjusningen
i mitt lif har legat i att vara fri, inte ha något skydd
utom mitt eget, intet att lita på utom mig själf. Och
hvar jag än varit har det gällt att spänna senorna
och härda nerverna, tänka och handla slag i slag,
våga lifvet — vinna eller förlora. Och hur hårda
stötar kampen för tillvaron än gett min trotsiga
frihetsdröm, helt knäcka den har den aldrig förmått.
Jag hade samlat lite pängar — hvad skall man
annars göra med dem här — och gjorde denl ånga resan
ner till Parà för att lukta på civilisationen ett slag
och se, om jag händelsevis mognat för återinträde i
samhället än. Mig tycktes att er omhuldade
civilisation stank lika rutten som förut, och jag längtade
snart tillbaka till Purüs friska vatten, urskogens djupa
tystnad och stora heliga skönhet. Och det var då,
som det beslut mognade, hvilket jag nu går att sätta
i verket. Men innan jag berättar därom, måste jag
först tala om för dig de episoder i mitt lif härute,
som gifvit uppslaget härtill.
De sista sex åren har jag drifvit byteshandel
mellan stammarne utefter Amazonas bifloder och
kompaniet — jag har inte kunnat förmå mig att gå in i
dess tjänst. Det var särskildt en liten stam Aroaker
vid Purüs biflod Tagsara, som jag ofta besökte.
Aro-akerna utgöra för rästen en egendomlig grupp inom
indianfolken, och man har nästan svårt att tro, att
det är ett sådant, man har framför sig. Hyn är
knappast mörkare än syd-européernas, och dragen ofta
klassiskt rena. Särskildt utmärka sig kvinnorna för
sin skönhet — efter rent europeiska begrepp.
Hudfärgen är som mörk oliv, håret glänsande svart,
munnen liten med svällande läppar, växten fyllig, men
ofta smidig. Sederna äro förstås ett naturfolks, och
lidelserna segra väl oftast öfver de moraliska
instinkterna.
När jag besökte dem brukade jag oftast gästa
Libbus hus. Och en gång då jag på en jakt blef
sårad af en pil — lyckligtvis inte förgiftad! — och
länge måste hålla mig till sängs ombord, så lät han
sin då 14-åriga dotter Mocha vara hos mig och hjälpa
mig. Under min långa konvalescenttid fäste jag mig
allt mera vid henne. Hennes försagda och blyga
väsen var så olikt allt, hvad jag var van vid. Hon
hade den finkänsliga ömhet, som kanske är den
kvinliga dygd, jag bäst förstår att uppskatta. Hennes hand
var lätt och varsam, när hon skötte om mitt sår eller
lade svalkande örter på min feberheta panna. När
hon satt vid mina fötter och sjöng sina stamfränders
sorgsna, entoniga sånger, sågo hennes ögon långt
borta i drömmarnes och sagornas underbara länder.
Jag intresserade mig för henne och började smått
uppfostra henne och undervisa henne om lite af
hvarjehanda, hvad vår bildning har godt och bra. Det var
en underbar värld, som öppnades för hennes
ouppodlade men mottagliga själ, och med sin snabba
uppfattning och friska intelligens tillägnade hon sig
för-vånansvärdt snart, hvad jag lärde henne.
Det var under denna tid, som olyckan kom öfver
hennes familj. En dag hade hennes far rott sin hustru
Muba och Kopus hustru i sin korial utför katarakten.
Genom någon oförsiktighet kom korialen att stjälpa
och alla kommo i vattnet. Libbu och Muba lyckades
rädda sig på en flytande stock, men då den andra
kvinnan skulle klänga sig fast vid den, hotade hon
att dränka dem alla. Då tog Libbu en pil och stötte
den i hennes strupe. De två räddade sig, men när
Kopu fick veta, att Libbu dödat hans hustru svor han
hämnd, sedan Libbu vägrat skadestånd, och de äldstes
råd befriat honom från ansvar. Och en aroak
hvilar icke, förrän han hämnats. Det kan dröja
månader och år, innan den kommer, men han lurar på
sitt offer, tills hans tid kommer.
En dag, då Libbu varit ute på floden och fiskat,
landade han korialen några mil söder om byn för att
hvila på stranden. Nu går kenaiman — den som
skall hämnas — ofta så till väga, att han tager några
nypor af pulvriseradt mochi och strör på den
sofvandes läppar, så att han skall inandas giftet. Kopu
hade följt och utspejat Libbu, och när denne vaknade,
sade honom de brännande smärtorna i hans kropp,
den osläckliga törsten och den tärande febern, att han
var dödens säkra byte. Inom fyra veckor var han
förvandlad till ett genomskinligt skelett och dog i de
mest fruktansvärda plågor. Kort därefter lämnade jag
byn och reste åter utför floden.
Först efter sex månader kom jag tillbaka. Mocha
och hennes moder lefde nu ensamma, och jag fick
af den senare höra, att Kopu sökt göra sig vän med
henne, men då hon visste att han svurit döda både
henne och Libbu, misstrodde hon honom. När han
på detta sätt ej lyckats öfverlista henne, hade han
utträdt ur stammen, målat sig i den utstötta kenaimans
färger och försvunnit i skogarne. Hon lefde därför i
ständig fruktan för hans hämnd.
Det drog året om, innan jag åter kom till
aroa-kerbyn. Kopu hade ej på länge synts till, och vi
började tro, att han tröttnat på sin väntan att hämnas
eller själf råkat ut för någon af vildmarkens tusen
faror. En dag var jag med några af infödingarne ute på
jakt efter alligatorer, då plötsligt ett skärande jämmerrop
— 754 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
