Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 19 Augusti 1906 - »En hälsning från vildmarken» af O. A. G. W. - Brokigt utomlandsnytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
När besättningen kom, kastade vi
Kopus kropp i floden till föda åt
alliga-torerna. Att beskrifva det rundliga
kava-rus, som byinnevånarne togo sig vid
moderns begrafning, skulle endast trötta
dig. Men min sorg var, hvad som skulle
blifva af Mocha.
Jag har redan antydt för dig, att
hon inte var som kvinnorna af sin stam.
Hon var mild och god. ömtålig som en
fin blomma. De lärdomar, jag under
min konvalescenttid gifvit henne, hade
slagit rot hos henne och kommit hennes
själ att växa långt utöfver hennes stam
från dess snäfva horisont. Hon skulle
tyna bort i sin naturliga omgifning.
Till sin systers hus skulle hon kommit,
arbetat där som en slafvinna, tills hon
blifvit en mans slafvinna. Jag såg hur
hon fasade för framtiden och jag
glömmer aldrig med hvilken fröjd hennes
mörka ögon lyste, när jag erbjöd henne
att få följa mig. Med naturbarnets
im-pulsivitet tänkte hon ej ett ögonblick
på hvad det kunde betyda för hennes
framtid att så rycka sig loss med roten
från sin hembygd, endast hon fick
komma bort, bort från denna by, där hon
pröfvat så mycken årslång ångest och
sorg. En hederlig vedergällning åt
hennes syster för den förlorade
arbetskraften, och saken var uppgjord.
Det skulle föra mig för långt att
skildra de tvenne år, vi nu följts åt.
Nog af, jag har "civiliserat" henne på
mitt vis. Hvad jag har funnit godt och
nyttigt af vår kultur, det har jag lärt
henne. Vid mina fötter har hon suttit
och lyssnat, när jag talat till henne om
sanningens, rättvisans, godhetens och
kärlekens idéer, lyssnat med hela sin
själ medan båten glidit öfver de mörka
vattnen, med de stora oändliga
skogarnes heliga tystnad omkring oss och
söderns djupa stjärneflammande himmel
öfver oss. Hon har växt upp till kvinna,
och mitt eget jag är den jordmån ur
hvilken hon hämtat sin näring. Hur
FLYTDOCKAN sADMIRAL DEWEY» 1 SINGAPORES HAMN. Scen ombord. Den har
hitbog-serats från Amerika af 3 stora ångare i tandem. Öfverresan tog 6 månader och var förenad med
stora svårigheter, då bogserkablarne trots sin kolossala tjocklek oupphörligt sprungo sönder.
FRÅN DEN STORA UTSTÄLLNINGEN NÄRA TOKIO AF BYTE FRÅN
KRIGET MED RYSSLAND. Nederst en häck bildad af svärd tagna från ryska
kavalleriet.
skulle jag kunna skilja mig
från henne? Hennes röst
är vek, som aftonbrisens
fläktar i vassen på Purüs
stränder, hennes hand är lätt
och fin, hennes kind har
olivens färg och persikans
mjuka fjun, hennes tänder
lysa som pärlor i blodröd
sammet, hennes hår är
mjukt som silke, hennes
växt är smidig och lätt,
hennes ögon kunna än
drömma i dunkel trånad
som de mörka källorna i
skogarnes eviga skugga, än
lysa med Sirius sällsamma
glöd från den mörka
himlen. Hennes hjärta är
godt, hennes sinne är rent.
Hur skulle jag kunna
undgå att älska henne?
Och däraf kommer mitt
beslut. Jag är trött vid
att irra från trakt till trakt.
Världen lockar mig icke
tillbaka. Men naturen
drager mig till sig. Den på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
