Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 26 Augusti 1906 - Intressant fynd af tidiga järnåldersgrafvar - Frödings »Blixten» fotograferad - »Bland bränningar» af B. Ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
synliga ofvan jord. Denna omständighet, att dylika
grafvar vanligen ej synas ofvan jord, är anledningen
till, att man tills nyligen ej fått kännedom om några
sådana i vårt land. Man har länge trott, att dylika
"urnegrafvar", som äro vanliga i grannländerna
söderut, äfven skulle finnas hos oss. Men först under
de senaste åren hafva dylika grafvar börjat komma i
dagen, senast i våras ett vid Grums i Värmland och
for några år sedan ett nära Skara, detta senare i en
grusgrop liksom det vid Skogome.
Efter dessa upptäckter kan man hoppas, att flera
sådana graffält efter hand skola påträffas. Grafvarne
äro visserligen ofta fattiga, men lämna dock en
intressant belysning af den tidens grafskick. Hvar och
en, som observerar en sådan brandgraf —
grusgroparna förtjäna särskildt att uppmärksammas — bör
anmäla det för antikvitetsakademien eller för den
fornminnesförening, inom hvars område platsen är
belägen. Genom en sådan anmälan kan man bidraga till
att vidga och fördjupa kunskapen om vårt lands forntid.
FRÖDINGS »BLIXTEN» FOTOGRAFERAD.
Ty i rägglor och ramsor var Blixten slängd
och visor han kunde i mängd,
och han sjöng och han ljög,
medan pipan han sög
med en uppsyn förbistradt befängd.
Och han ramsade rägglor om häxor och troll
och om irrfärder rakt bort i stoll
och om Hin och hans mor
och hur själf han for
med Hin onde till månen i såll.
Eller ock satt han högt öfver svalornas bon
som en kung, som en kung på sin tron,
med sin svarta kropp
på en skorstenstopp
lik Hin onde i egen person.
Och han hvisslade hvasst och han joddlade gällt
Så det ljöd öfver dalar och fält. . .
_«
Efter portratt. Klichi: üengt Silfverrim
JOHAN BLIXT, den man som för Gustaf Fröding berättat de
flesta af hans "paschaser". Har aldrig förut varit fotograferad.
BLAND BRÄNNINGAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF B. STRÖM.
Länge hade nöden gått omkring i bygden därute
i skärgården. Sillfisket hade alldeles slagit fel detta
år, och redan tidigt på sensommaren hade den
fruktansvärda börjat sin vandring. Först hade hon
besökt de fattiga kojorna längst ute i hafsbandet och
sedan dragit sig längre in i skärgården med
oroväckande hastighet Nu hade hon stannat i en liten
fiskarstuga, belägen afsides invid mynningen af en
lång, smal vik, hvilken från den stora fjärden sköt
in mellan höga klippor, ständigt nötta och frätta af
oroliga böljor. Hittills hade hon legat där så ensam
och fridfull, den lilla stugan, hennes invånare hade
sällan eller aldrig sett någon främling träda öfver den
höga tröskeln in under det låga, sotiga laket. Man
kände ej nöden; man hade lefvat lugnt, utan vidare
bekymmer för morgondagen, emedan man ständigt
haft tillräckligt med bröd. Under sådana
förhållanden var det ej underligt, att man satt spörjande och
häpen, då nöden en dag steg öfver tröskeln och utan
att bedja om lof slog sig till ro i stugan. Till att
börja med lugnade man sig med att den objudna
gästen snart skulle draga sina färde, men då så ej
skedde, utan man såg, att hon ämnade stanna kvar,
kom så småningom förskräckelsen att gränsa till
förtviflan.
"Far" hade kommit hem redan tidigt på hösten,
trött och missmodig öfver den ringa fångsten, och satt
nu för det mesta inne i kammaren vid bordet,
grubblande och sneglande på "mor", som gick ute i köket
och stökade. Hittills hade det väl gått an för honom
åtminstone, men nu började det blifva värre;
inkomsterna hade denna gång varit så knappa, att
tobaksförrådet ej kunnat få någon tillökning, och nu hade
han intet att trösta sig med i eländet... Nu satt
mannen som vanligt inne i "storstugan", medan
hustrun stannade vid spiseln ute i det lilla köket.
Pojkarna, Per och Anders, "lekte båt" med ett par
pallar, och lilla Kerstin satt bredvid dem på golfvet och
klädde på sin docka, som i år ej fått något nytt
förkläde . . .
— Mor, sade fiskaren, jag får allt lof att ro öfver
till Per Anders’ ett tag och försöka få låna litet pängar.
Det här går inte längre.
— Kära du, svarade hustrun, hastigt
uppklarnande, hvarför har du inte tänkt på det förut? Visst
lånar han oss. Han som . . .
- 765 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
