Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 16 September 1906 - Filip August Boström - »Renegaten» af Anna Maria Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP AUGUST BOSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Sällan tyckes en landshöfding ha varit så afhållen
af sitt län som Filip August Boström, hvilken på
grund af sin starkt angripna hälsa nu måst draga sig
tillbaka från sin post. Landshöfding Boström har helt
enkelt varit populär i skilda klasser. Den
konservativa länstidningen har kallat honom den bästa
höfding Sörmland ägt på 100 år, och icke mindre liflig
har hyllningen från de frisinnade varit. Äfven fru
Boström har, enligt utsago från många håll, gjort sig
i hög grad förtjänt af Södermanlands tacksamhet, för
t. ex. sina vackra initiativ rörande Nyköpings
barnhem skollofskolonier o. s. v.
Landshöfding Boström har under den senaste
tiden besökt olika platser i länet, och öfverallt ha
spontana och hjärtliga hyllningar kommit honom till
del. Sålunda uppvaktades han i Eskilstuna af
representanter från stadens 3.000 nykterhetsvänner
och för de många egna hems-kolonierna i stadens
närhet.
Egna hems-rörelsen har alltid haft en synnerligen
varm befrämjare i den nu afgångne höfdingen liksom
nykterhets- och folkbildningsrörelsen. De deputationer,
som uppvaktat hr Boström, ha för resten varit ovanligt
många, vittnande om mångsidigheten af
landshöfdin-gens olika sträfvanden. Man kan också vara
öfvertygad om, att det icke är tomma fraser, när hr
Boström i sin afskedshälsning till sörmländingare bland
annat skrifver:
"För egen del kommer jag, fortfarande bosatt inom
länet, att med oförminskadt intresse allt framgent
följa länets utveckling på skilda områden, och det är
min varmaste önskan och förhoppning att, under enig
samverkan mellan alla goda krafter inom samhället,
denna utveckling må utan afbrott fortskrida till
främ-janoe af allmänt och enskildt väl."
Filip August Boström är född den 5 juni 1843
i Stockholm, blef underlöjtnant vid Lifregementets
husarkår 1864, ärfde 1869 godset Tynnelsö i
Södermanland och tog 1878 afsked ur tjänsten med
rytt-mästares namn, heder och värdighet. 1886 utsågs B.
af Södermanlands läns landsting till ledamot af
riksdagens första kammare, hvilket mandat förnyades
1895 och 1904. B. var 1878—79 och 1888—89
statsrevisor, 1889-94 ledamot af statsutskottet, 1892, 1895
och 1897 ledamot af särskildt utskott (det sistnämnda
året ordförande), 1899—1905 ordförande i bankout
skottet och tillhörde ett par år Första kammarens
förtroendenämnd ("tiomannarådet").
Han satt som ledamot i de kungliga kommittéerna
angående post- och telegrafverkens sammanslagning
(1889 92) och angående statens civile tjänstemäns
pensionsväsende (1891—94) samt utnämdes 1894 till
landshöfding i Södermanlands län. 1892 valdes B.
till ledamot af Landtbruksakademien.
Inom riksdagen har herr Boström intagit en
framstående ställning i kammarens frisinnade majoritet.
RENEGATEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANNA MARIA ROOS.
På den tid då araberna ännu icke intagit
Damaskus — änskönt de redan eröfrat en stor del af Syrien
— bodde i nämnda stad en rik köpman vid namn
Theodoros. Denne Theodoros hade en enda dotter
Irene; hon hade en späd gestalt, ett smalt hvitt anlete,
och under en allvarlig panna ett par ögon som
liknade en drömmande natt.
Gränsande till den stora af rosor, mandelträd och
palmer uppfyllda lustgård, som omgaf Theodoros’ hus,
låg en annan långt oansenligare trädgård; inom denna
bodde i ett litet hvitkalkadt hus den unge Nikanor.
Denne hade i sin barndom stundom lekt med Irene.
Och äfven sedan de båda hunnit vuxen ålder, hade
de ej sällan tillfälle att tala vid hvarandra. Ty den
mur af soltorkadt tegel som skiljde de båda
trädgårdarna åt. var på ett ställe halft nedrasad. Och vid
remnan, där röda och hvita klängrosor vällde fram i
yppig fägring, möttes mången gång Nikanor och Irene.
Och en kväll medan rosorna doftade och palmerna
vajade för en sakta vind, bekände Nikanor för den
unga Irene, att han icke älskade någonting på jorden
så högt som henne. Och lycklig hörde han hennes
svar: att också hennes hjärta var uppfylldt af hans bild.
Men när Nikanor gick till Theodoros för att
begära hans dotters hand, möttes han af ett harmset
afslag. Den stolte köpmannen förklarade, att Nikanor
ingalunda hade ägodelar nog, ej heller vore af nog
ädel familj för att kunna vinna hans dotters hand.
Och Theodoros tillsade strängeligen sin dotter att
hon ej mer finge tala med den unge Nikanor eller
eller ens tänka på honom. Och han lät strax
istånd-sätta muren mellan de båda trädgårdarna.
Dessutom befallde han en gammal tjänarinna,
Dorkas, att städse åtfölja hans dotter, när hälst hon
ginge ut, antingen till kyrkan eller till bazaren eller
till att spatsera i trädgården, på det att icke Nikanor
810
måtte få tillfälle att vare sig tala med henne eller
sända henne budskap.
Nära ett år hade förflutit, hvarunder dessa båda,
som älskade hvarandra, icke haft tillfälle att byta ett
ord sinsemellan.
En dag gick så den unga Irene med de nattmörka
ögonen, åtföljd af den gamla Dorkas, och lustvandrade
i sin faders trädgård, alltjämt blickande hän mot den
gråa mur, som s<ilde henne från den hon höll kär.
På andra sidan muren växte i Nikanors trädgård en
hög och mörk cypress; lutad emot densamma stod ett
träd af det slag som kallas Jerusalemsträd, hvilket
blommar tidigt med tusende små ljusröda blommor
brytande fram ur den svarta barken, innan ännu de
gröna lofven våga sig fram. Detta Jerusalemsträd
böjde sig mot cypressen, och dess af skära, ljufva
blomster öfverhölida kvistar stucko sig in mellan de
mörka cypressgrenarna, som om de ville smyga en
glimt af ljus och blid fägring in i deras tunga allvar.
Som nu Irene betraktade de båda träden, såsom
hon gjort mången gång förr, varsnade hon plötsligt
att en af de små ljusröda kvistarna, hvilka stucko frsm,
emellan cypressgrenarna, rörde sig af och an. Likväl
fanns i detta ögonblick ingen vindfläkt; allt hvilade i
solig drömmande stillhet.
Irene sade till den gamla Dorkas: — Dagen
börjar blifva het; jag är trött. Låtom oss sätta oss att
hvila på marmorbänken därborta.
De satte sig på marmorbänken i skuggan af ett
knotigt fikonträd.
Efter en liten stund började Dorkas dåsigt nicka.
Snart lutade hon sig sömntyngd emot fikonträdets stam
och slöt ögonen.
Så snart Irene märkte att hon sof, reste hon sig
och gick med snabba, lätta steg bort emot den plats
där cypressen höjde sig öfver muren.
(Forts, å sid. 812)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
