Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 16 September 1906 - »Renegaten» af Anna Maria Roos - Täflan för motorbåtar i Stocklolms skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. 810).
Hon såg ifrigt uppåt och tyckte sig varsna en flik
af en hvit mantel uppe bland cypressens täta grenar.
Åter rörde sig den blommande grenen, liksom
vinkande af och an. I nästa ögonblick kastades den
öfver muren och föll till hennes fötter.
Hastigt tog Irene upp den. Kring grenen var
viradt ett stycke papper. Hon vecklade upp det och
läste:
"Min älskade, du vet liksom jag att Gud menat
oss för hvarandra och att människor icke ha rätt att
skilja oss åt. Kom och fly med mig ut i värlJen,
långt bort från din fader och din moder. Då du i
kväll går till vespergudstjänsten i S:t Damians kyrka,
närma dig då till den tolfte af de pelare som på högra
sidan, från porten räknadt, uppbära hvalfvet Strax
bakom denna pt-Ure synes ett förhänge; lyft litet på
detsamma, och du skall finna porten där bakom icke
låst. Däru anför väntar jag dig".
Irene gömde brefvet vid sin "»arm och återvände
till marmo: bänken, där Dorkas ännu slumrade i ro.
— Vak upp, Dorkas, sade Irene. Jag vill gå in
och hvila en stund, inn in vi begifva oss till vespern.
Inne mellan de smärta pelarstammarna i Sankt
Damians kyrka steg rökelsen i blåa skyar mot
höjden, från va<lju-ien flådd ade eldtungor, och sången
af späda gossröster ljöd klingande och vek.
Hundratals kvinnor och män rörde sig därinne i
halfdunklet. Somliga gingo till biktstolarna att
bekänna sina synder, andra knäbijde framför något litet
kapell där en röd lampa glimmade och en
silverklockas klang förkunnade att hostian utdelades.
Dorkas hade fallit på knä vid den helige Josefs
kapell, där hon offrat ett vaxljus, på dat att helgonet
skulle hjälpa henne att återfinna ett silfvermynt som
hon förlorat. Hennes läppar rörde sig i bön, och
hennes rynkiga ansikte lyste af ifver och andakt.
Irene närmade sig den tolfte pelaren till höger.
Bakom densamma hängde en grön, guldbroderad
sammetsduk. Hon såg sig hastigt om. Doikas var helt
upptagen af den helige Josef, icke häller någon annan
gaf akt på henne. Hon upplyfte en flik af föihänget,
såg en port stå på glänt, sköt upp den och var ute
i det fria.
Nikanor st >d framför hanne.
— Följ mig, sade han lågt och brådskande, men
med glädje skälfvande i stämman.
Och hon följde honom in i ett hus som låg helt
nära kyrkan.
Då de kommit därin, sade Nikanor:
Vi måste vänta här till möi krets inbro’t. En
vän har för ett par timmar lånat mig detta sitt hus.
När mörkret brutit in, vandrade Nikanor och
Irene väl inhöljda i mantlar, genom slingrande g .tor
till den port som kallades Keisan.
Nikanor gaf åt skiltvakten vid porten ett
silfvermynt och sade:
— Vi ha blifvit öfverraskade af mörkret, min
hustru och jag, men vi måste nödvändigt ännu denna
kväll vara tillbaka till vårt hem i Merete
— Tagen er då i akt, sade skiltvakten, i det han
öppnade porten för dem. Det sp^ries a’t arabiska
skaror blifvit sedda icke långt härifrån.
Då de väl voro utom porfen, sade Nikanor:
— Min käraste, ja’ vill gå några steg före dig
för att ut pana om vägen är säker. Skulle jag
j-töta på dessa ismaelitiska röfvarskaior, skall jag varna
dig. Och då må du strax vända om och fly. Ty
tusen gånger bättte än att falla i dessa människors
händer är det för dig att vända om till din f. ders hus.
Lofva mig, att du strax vänder om, ifall du får höra
min va>ning.
Och hon lofvade honom det
Natren var mulen och inga stjärnor syntes.
Långsamt och trefvande gick Nikanor framåt O h Irene
såg framför sig hans hvita mantel och följde några
steg tfter den.
Men då Nikanor trädde ut ur en mörk hålväg
och hade framför sig en slätt, där mörkret låg mindre
tätt, varsnade han plötsligt en skara rvttare, ned
fladdrande burnuser, som kommo emot honom.
— Fågeln är fangad, sade Nikanor med en stämma
så låg och lugn, att tngen af ryttarna skulle kunnat
uppfatta att orden voro ämnade till varning för en
annan.
Och Irene, som ännu befann sig inne i hålvägens
mörker, vände om och flydde.
Hon kom tillbaka till stadspor-en och klappade
på. Och då skiltvakten svarade henne, att så sent
finge ingen inträde i staden, sade hon med flämtande
andedräkt:
— Känn.-r du icke igen mig? Jag är den kvinnan
som för icke lång stund sed. n gick ut genom denna
port med en man. Nu är han tillfångatagen af
araberna. Af barmhärtighet: släpp mig in!
Och hon kom in genom porten och letade sig
genom skumma gator fram till sin faders hus och
klappade på.
— O, härskarinna, utropade den tjänare som
öppnad , hvar har lu varit? Dina föräldrar hafva sökt
dig under ångest och tårar.
Irene svarade ej, hon skyndade upp till sin
kammare.
Dorkas kom emot henne grårande.
— O, härskarinna, hvilken sorg har du icke
gjort oss. Hvar har du väl var t?
Jag skall gå att säga det till min fader och
min moder, sade Irene.
Men när Dorkas såg den sorg som du ikelt brann
(Forts, ä sid. 815).
HVAR 8 DAGS FOTOGRAF 1 STHLt,. ’ XHcxf ■ Kern. A.-B. Bengt »uyveripnrrr Sthlm—Ott
TÄFLAN FÖR MOTORBÅTAR I STOCKHOLMS SKÄRGÅRD.
Söndagen den 9 sept. hade Svenska automobilklubben anordnat motorbåtstäflingar vid Lidingöbro nira Stockholm. Alla typer af
modärna motorbåtar voro anmälda, och de voro indelade i ej mindre än 8 klasser. Nio kapplöpnings-båtar hade anmälts och 42 lustbåtar.
Banan sträckte sig från Lidingöbro värdshus, där starten var, utanrör Lilla Höggarn yitre vägen öfver Ask ikefjärden kring Storholmen
och ned midt för Djursholm, där banan gick åter till Lidingöbro värdshus som slutmål.
— 812 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
