Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 16 September 1906 - »Renegaten» af Anna Maria Roos - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. 821)
— Nikanor, sade hon, är det sant det som jag
hört förtäljas, att du afsvurit dina fäders tro och
blifvit museiman?
— Det är smt. Blott på det sättet kunde jag
rädda mitt lif och därmed ditt.
— Är det sant att du hjälpt vår tros fiender att
intaga Damask us’-
— Det är sant. Därigenom är det som jag
kunnat skydda bäde dig och dina föräldrar från döden
och från det som är värre än döden. Hvartill skulle
det för öfrigt ha gagnat, om jag vägrat att visa
araberna vägen? Staden skulle ha blifvit tagen i alla fall.
— Ja, sade Irene, så säga de alla, de som svika.
— — — I hennes ögon hade vreden slocknat;
hennes blick var full af trötthet ohh tankfull smärta.
Och åter måste Nikanor, i det han lyfte sin blick
emot hennes, tänka på huru hon förändrats på denna
tid. Det tycktes honom som om hon vuxit — —
— Så säga de alia, upprepade hon: hvartill
gagnar det väl att offra sig? Och dock - den lilla skara
som, tiots allt, icke sviker, det är dock den som häm
tar elden ned fi ån himmelen, den heliga elden som
ger människorna kraft och ljus — -
Hennes blick sökte sig ut genom de smala
fönstren, ut emot bärgen som blånade i fjärran. Så
vändes den åter mot Nikanor.
— Vet det, o Nikanor, sade hon, att aldrig blir
jag din. Aldrig blir jag en förrädares maka.
— Det var en gång, Irene, som du svor mig, att
intet kunde förändra din kärlek, att intet kund< döda
den. Minn* du den gången? Det var en kväll då
rosor doftade och solen stod i glödande glans i
väster . . .
— Jag mins den kvällen, jag mins det löftet —
men den Nikanor jag då älskade, han kunde icke bli
en förrädare Denne Nikanor finnes icke mer —
han är död. Eller kanske har han aldrig lefvat . . .
Nikanor teg en stund blickande mörk framför sig.
Nåväl, sade han, jag förstår att din kärlek är
död. Och kanhända skall den aldrig kunna återupp
väckas. Men tro icke därför att du ej skall tillhöra
mig. Mig beskyddar emiren, dina föräldrar veta det
väl, och sk >la ingalunda våga neka mig din hand.
Taga dig skall jag, antingen du vill det eller icke.
Det blir väl ej som jag tänkt och drömt. Men
osäglig lycka blir det dock att äga diu, — om än
motvillig, om än trotsande. — Jag skall kyssa dig midt
i din vrede; det skall blifva en bitter ljufhet att
komma dig att gråta tårar af harm. Hällre vill jas?
äga dig, du stolta — om du så aldrig säger mig ett
godt ord eller skänker mig ett enda leende — än
hvilken annan kvinna som hälst, brunne hon än af
glödande kärlek.
Nikanor hade befallt att muren mellan de båda
trädgårdarna skulle rifvas ned, på det ställe där den
fordom varit låg och höljd af klängande rosor — det
ställe där han och Irene plägat mötas.
Och genom den breda portöppningen drog i den
ljumma och månklara natten med sång och spel, ett
bröllopsfölje. Kvinnor sjöngo sånger, unga gossar
lyfte högt sina brinnande facklor, och fyra svarta
tjänare buro den sidenklädda bärstol, i hvilken bruden
fördes till sin brudgum.
Nikanor var blifven en rik man, genom sin andel
af härens byre och hade väl kunnat föra sin brud till
ett pal.its. Men i det lilla hus där han en gång
drömt s na drömmar om lycka, ville han ock njuta
sin säThet.
Sångerna hade tystnat, flöjternas spel förklingat,
bröllopsskaran hade dragit bort och facklorna voro
släckta.
Men genom fönstrens gallerverk föll månens
sken in i klara floder, rosorna doftade i natten, och
näktergalararna sjöngo i klingande ton r ut sin trånad.
Nikanor gick öfver den lilla gården i husets midt,
hän mot den kammare där hans brud väntade honom.
Hans hjärta klappade af vild triumf.
— Denna stund uppväger allt, sade han till sig
själf. Jag ångrar icke hvad jag gjort, jag fruktar icke
för Gud-; vrede, jag bekymrar mig icke öfver hvad
människor säga — Irene är min!
Han trädde in i brudgemaket. Månskenet
strömmade in öfver hvita väggar, öfver golfvets färgrika
mattor. Nära till bädden brann en liten röd lampa.
Var det lampans röda sken som glimmade så
underligt på hennes hals — hon som hvilade där på
bädden?
Det var icke lampans sken.— Det var något som
rann långsamt, oupphörligt Det va- blod som
kom sipprande ut från ett sår. Blod som flöt utför
den hvita halsen, ned på den hvita dräkten . . .
Han stod där stum, oröilig — Stirrande på
det liflösa hvita ansiktet, det droppande röda blodet.
Men därute sjöngo ännu näktergalarna ....
— Gud har straffat honom, sade de kristna, då
de sågo Nikaror irra k’ing stadens gator med
stirrande ögon, i hvilka förståndets ljus var släckt.
— Allah har förbarmat sig öfver honom, sade
araberna.
rättelse.
Sid. 79", 2 dra spalt rad 4 uppifrån i förra numret skall
lyda: "Hans oegennytta och redlighet..."
MEDARBETARE TILL HVAR 8 DAGS PORTRÄTTGALLERI.
Redaktionen är hvar och en tacksam som
insänder förslag till införande af porträtt åtföljdt af t>å
dana allmänna uppgifter att ett införande kan
ifrågasättas. Hå redaktionen anser detta vara fallet,
INSÄNDA VI till vederbörande direkt en anhållan o n
lån af porträtt jämte särskilda (olika) blanketter att
ifylla med noggranna uppgifter. Till ledning för
intresserade medarbetare vilja vi påpeka:
att H.8D. bestrider alla kostnader för reproduktion
och införande af porträtt;
att i fråga om födelsedagar sådana böra meddelas
hälst omkring en manad före bemärkelsedagen,
samt att vi endast införa jämna 10-års-
eventuellt 5-årsperioder, (d. v. s. 50, ÖO, 70 etc., event.
55, Ö5, 75 etc. år);
att Redak’ionen, som är fullständigt opartisk, måste
helt tö’behålla sig att afgöra hvarje förslags
antagande eller ej;
att vår framställning om medarbetareskap främst afser
erhållande af uppgifter om framstående civila
personer, hvilka icke finnas närmare omnämda
i matriklar el er årskalendrar.
Redaktionen.
— 824 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
