Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 23 September 1906 - »Prinsessan Törnrosa» af Sten - General Trepoff † - Thérèse Humbert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 829).
des och sågo framför sig med ett förskräckt uttryck.
Men då hon i det nästa vände sig emot mig, hade
hennes ansikte åter sitt gamla sofvande uttryck, och
hon kväfde en gäspning. Jag hade således inte sett
rätt; inte ens detta hade förmått rubba hennes lugn.
Och det uppsteg inom mig en dof vrede mot henne.
Hon var ingen prinsessa. Hon var endast en
lat, slö flicka, underbart fager visserligen, men icke
mäktig en tanke på eller oro för andra.
Så kom den dag, då allt störtade samman. En
morgon befanns majorens rum tomt; äfven äldsta
fröken var försvunnen. Midt i den allmänna
bestörtningen infann sig fiskalen från närmaste stad jämte
två detektiver. Man kom för att ändtligen gripa
huf-vudmannen för ett af åttiotalets värs’a svindlarebolag.
Endast en gång under denna villervallans och
bestörtningens dag såg jag Maj, och den synen
förföljde mig sedan i åratal: ett ansikte, hvitt som snö,
med ett par stora, förskrämda ögon.
Ären gingo. Det var sträfsamma år för mig:
först studieåren, då jag ensam och fattig, måste
uppehålla mig genom konditionerande och privatläsning,
och så de första åren efter min läkareexamen, då det
gällde att skaffa sig icke blott bröd för dagen utan
ock en ställning i lifvet. Det kom stål i viljan —
kanske kom det ock något af hårdhet i mitt innersta
jag. Mina veka ungdomsdrömmar hide jag
längesedan måst slänga undan, bland dem låg drömmen om
prinsessan Törnrosa, dammig och nästan glömd. Tog
jag stundom fram den, så såg jag på den med ett
litet leende som öfver något längesedan förgånget.
Maj Ståhle hade jag sett några gånger under de
senaste åren. Hon uppehöll sig i hufvudstaden hos
släktingar sades det. Nog klappade mitt hjärta högre
då jag först såg den smidiga gestalten röra sig bland
människovimlet, med solguld bland de tjocka flätorna
och hy af rosenblad. Men det var inte henne jag
begärde längre. Jag hade småningom lärt mig inse,
att prinsessan Törnrosa endast fanns i sagan. Men
just därför, att jag ändock där fått syn på henne, kunde
jag ej nöja mig med en vanlig ung flicka, en som ej
bar furstemärket på sin panna. Och så beslöt jag
att lefva ensam.
Lifvet var ju ändå så rikt. Hade jag inte nu fått
ett verksamhetsfält, där jag kunde lägga ner alla mina
krafter — den arma lilla ön däruppe i Lofoten, som
ej på åratal vetat af någon läkare. Där skulle min
personlighet få utveckla sig fritt, där skulle allt det
varma inom mig lösas och strömma ut till välsignelse.
Och så skulle väl den gapande tomheten i min själ fyllas.
Så går jag en dag, försänkt i tankar, genom
Humlegården. Då hör jag bredvid mig ett barns gråt.
Jag blickar upp och ser, ser som i en dröm–
Smärt och slank står en ung kvinna böjd öfver en
liten trasig, gråtande pojke. Hennes leende är mildt
som en mors, och de stora, öppna ögonen stråla af
kärlek. Sakta böjer hon sig ned och kysser den lille.
— Då falla fjällen från mina ögon. Prinsessan
Törnrosa, du min ungdoms älskade, så har jag då
ändtligen funnit dig!
När vildrosorna stodo i blom, då reste vi till
Lofoten, vi två, reste med jubel och fröjd att bringa
sol in i låga, stormpiskade stugor. Och jag vet, att
det har lyckats. Ty vid min sida är hon, den goda
prinsessan, hon som ömmar för de små, de sorgna
och lidande. Och när jag kysser hennes röda läppar,
stryker hennes mjuka kind och blickar in i hennes
strålande ögon, då förstår jag, att endast sådan måste
hon vara, sagornas prinsessa, vid hvars vagga féen
Ljusöga stått.
GENERAL TREPOFF. †
Rörande general Trepoff ha under senaste tiden de mest
motsägande rylcten cirkulerat. BI. a. har man velat påstå att han
förgiftats al sina egna tjänare. Den officiella dödsorsaken är blodpropp.
THÉRÈSE HUMBERT,
har i dagarne frigifvits ur fängelset. För Paristidningarnes
intervjuare talar hon alltjämt lika förhoppningsfullt om
Crawfor-darne och deras oräkneliga millioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
