Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 53. Den 30 September 1906 - Fredrik von Essen - »Från Tivedsbygden» af Novir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK VON ESSEN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den gamle riksmarskalken drager sig tillbaka
från Första kammaren, därhän - efter att från 1862 ha
varit ledamot af ridderskapet och adeln under
ståndsrepresentationen — haft plats allt sedan 1866, först
till 1874 för Skaraborgs län och sedan från 1876 för
Älfsborgs län. Han gör det, följd af sina kamraters i
kammaren, ja af hela riksdagens djupa aktning och
sympati. Denna aktning och sympati sträcka sig för
rästen långt ut i vida kretsar. Man kan utan
öfverdrift säga, att hvar och en, som en gång kommit i
beröring med friherre von Essén, af honom bevarar
ett enbart angenämt minne. Ty riksmarskalken är
urban, som det höfves en sann ädling, och kan han
bevisa en medmänniska en tjänst, gör han det gärna
och i ill på köpet så, att man icke behöfver känna
sig obligerad.
Född på Kaflås, Skaraborgs län, den 30 juli 1831,
blef friherre Fredrik von Essen 1850 underlöjtnant
vid Lifregementets husarkår, 1857 löjtnant, 58
ordonnansofficer hos kronpi insen, 59 hos konungen, 63
kammarherre hos drottning Lovisa samt tog samma
år afsked ur krigstjänsten. Ären 1888—94 var von
Essen statsråd och chef för finansdepartementet. Han
blef sistnämnda år riksmarskalk, och en ståtligare
funktionär för denna post kan knappast tänkas.
Friherre von Essen har i egenskap af
jordbrukare lagt i dagen stora förtjänster. Han är ägare till
Kaflås i Skaraborgs län samt var 1863 — 1904
disponent vid Salsta och Vattholma egendomar i Uppsala
än, hvilka egendomar han öfvertog för egen räkning
1904, men åter, åtminstone delvis, sålt. Åren 1876
—91 var han vice ordförande i Skaraborgs läns
hushållningssällskap.
Den dugande mannen har gifvetvis beklädts
med en mängd olikartade, betydande uppdrag.
Han blef 1895 ordförande i styrelsen öfver
Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å
landet, 1898 i Svenska bibelsällskaps s kommitté, 1899
i Riddarhusdirektionen samt 1900 i styrelsen öfver
Allmänna hypoteksbanken. 1868—69 var von Essen
ledamot i kommittén angående stuteriväsendet, 1874 i
kommittén för veterinärväsendets ordnande, 1877 i
kommittén angående Ultuna landtbruksinstitut, 1885 i
kommittén för stambana genom öfre Norrland, 1886
—87 i s. k. ekonomiska kommittén. Han var vidare
1896—98 ordförande i kommittén för omorganisation
af den centrala ledningen af landets hästväsende och
1896—99 i skogskommittén.
I Riksdagen blef friherre von Essen 1887
suppleant i statsutskottet, där han sedermera i många år
varit ord. ledamot. 1902 fick han hedersposten som
ledamot i talmanskonferensen.
En varm fosterlandsvän har friherre Fredrik von
Essen alltid varit och en man, som oaktadt sin
börd och långa hoftjänst, förstått, att tiden
aldi ig står still, utan kommer med nya kraf, som fordra
att bli tillfredsställda. Han har t. ex. som ordförande
i Riddarhusdirektionen vid adelsmötenas öppnande
talat många kloka och efterföljansvärda ord.
FRÅN TI VEDSBYGDEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF NOVIR.
Vill du se en bygd, där de ståtligaste furor stå
tätt vid hvarandra, där älgen med majestätiska steg
går fram mellan stammarna, där skogssjö vid
skogssjö ligger trolskt glittrande i solskenet, res då till
Tiveden. Där skall du finna en vild och storslagen
natur och ert gammalmodigt, intresseväckande folk.
Ställer du dig väl in hos gubbarna, kan du ibland i
skymningen få höra dem berätta sällsamma,
vidunderliga historier, som ingen kan tro på — mer än
berättarna. Då skall du, från hvilken del af vårt land
du än snå vara, likväl erkänna, att det ligger något
tjusande i, att ha sin fädernebygd i dessa trakter.
Det är en gammal trakt, Tivedsbygden.
"Där spökar vid pipande myggors dans,
den tid, som före människan fanns".
Det är ett gammalmodigt folk, Tivedsfolket. Som
farfars far fick göra, så vill också den nu lefvande
generationen ha rätt att handla. Detta synes bland
annat däraf, att det dröjde länge, innan
"husbehofs-bränningen" upphörde i dessa trakter. För något
tiotal år sedan kunde man "i förtroende" få höra af
de äldsta gubbarna, att de för icke långt tillbaka bränt
sitt brännvin inne i de mest otillgängliga
skogsgårdarna. Emellertid vore det synd att påstå, att
Tiveds-trakten skulle hysa en synnerligen supig och
oordentlig befolkning. Tvärtom har nykterhetsrörelsen i dessa
trakter gjort icke obetydliga eröfringar.
Måhända var det en allmän åsikt, en bonde
uttalade, då han yttrade, att "köpebrännvinet" är
ingenting med; af äkta Tivedspotatis måste det vara, om
det skulle vara någon smak på det.
Sorgligt nog är det ganska svårt för en turist att
färdas fram däruppe. Järnvägar, ja ofta nog
använd-»bara vägar äro nästan okända ting. Trolltiveden är
det betecknande namn den värsta obyggden fått för
sin otillgänglighet. Och den gamla erfarenheten, som
nästan hvarje turist någon gång fått göra, den, att folk
tror honom vara till blott att förtjäna pängar på, gör
man äfven häruppe. Man får betala riktiga
stock-holmspris, och det fastän man far — för att använda
en tivedsprästs benämning på sin socken — i
"civilisationens utkant".
Är du botanist, så känner du utan tvifvel till
namnet Fagertärn, men är du det icke, så har du
troligtvis aldrig hört namnet. Icke ens generalstabens
karta öfver dessa trakter har tagit upp nannet. Det
är en liren numera fridlyst sjö, bekant för
botanisterna såsom ursprungliga växtplatsen för röda
näckrosen, Nymphæa alba rosea.
Hade du vid den tid, då man ännu fick
botanisera i dessa trakter, kommit till fagertärnsbygden
och frågat efter den röda näckrosens sjö, och hört
dig för, om din växt ännu slagit ut i blom, så hade
du med tämligen stor säkerhet kunnat motse svaret:
"Jaså, sjörosera, jo de ä allt färdiga nu". Beredvilligt
ledsagar man dig ned till stranden, båt ställes till ditt
förfogande, och du kan ro ut och taga dina "sjörosor"
och i lugn göra dina iakttagelser öfver sjön och dess
stränder. Det kan utan tvifvel förefalla dig och
mången annan botanist som ett helgerån, att strändernas
höga turor måst falla för yxan. Du skall utan tvifvel
tycka, att man bort låta dem stå som hedersvakter
kring den sjö, där en af växtvärldens främsta aristo
krater har sitt residens. Men idoghetens yxa har
gått fram där, och nu finnas blott förtorkade grenar
och multnade stubbar kvar. När du så tagit din
nymphæa och ror i land igen står din följeslagare på
stranden och väntar dig. Så för han dig åter, under
det han berättar för dig, att för. länge sedan var
— 842 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
