Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 53. Den 30 September 1906 - Skyttetäflingarna för skolungdom i hufvudstaden - »När lofven falla» af Lychnis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYTTETÄFLINGARNE FÖR SKOLUNGDOM I HUFVUDSTADEN.
a. » Dit STnnKHOl.MSroTnaRAr. Kliché, Krm. A.-B. Bmat stlf~>r.Karrf fhlm—Oty
Den sedvanliga stora prisskjutningen i Stockholm för skolungdom från hufvudstaden och landsorten ägde i förra veckan rum. Vid
prisutdelningen presiderade general Rappe.
NÄR LOFVEN FALLA.
SKISS FÖR HVAR 8 DAG AF LYCHNIS.
Det var höst. De affallna lofven täckte marken
med en brokig matta; så kom en vindstöt och
hvirf-lade upp dem i en fantastisk dans, och så föllo de
åter ned I långa svallvågor bröt sig hafvet mot
stranden; de kommo långt bort ifrån med ett doft,
mäktigt brus och yrde upp i hvitt skum mot strandens
stenar.
Två människor kommo gående genom parken,
gingo långsamt ned mot stranden. Så satte de sig på
ett par stenar just i vattenbrynet.
Man skulle icke kunnat kalla henne vacker, där
hon satt stirrande ut öfver hafvet med en underlig,
frånvarande blick i sina mörkgrå ögon och det bleka
ansiktet till hälften vändt ifrån honom. Men det var
ett ansikte som fängslade; det fäste sig i minnet detta
drag af renhet, som låg öfver den breda pannan, de
tankfulla ögonen med den fjärrskådande blicken.
Just nu låg kring munnen ett drag af bitterhet, annars
så främmande för hennes vanliga ansiktsuttryck. Och
det var detta han satt och undrade öfver.
Man sade allmänt, att de skulle förlofva sig. Man
hade sagt det till dem själfva under skämt och
antydningar, såsom det ju är ett vedertaget bruk att
göra. Hade någon nu gått genom parken och sett
dem sitta där med hvarandra, skulle man sagt att
saken vore afgjord. Så bedrog man sig!
Mellan dem hade aldrig ett ord af kärlek fallit,
det hade aldrig varit ens vanlig kurtis, icke ens det
farliga förhållandet "goda vänner".
Mellan dem skulle det aldrig komma till "die alte
Geschichte". Han var för vek, man skulle kunna
säga för barnslig för henne, och hon återigen med
sina stora tankar och drömmar skulle aldrig rätt
uppfattas af honom. Men ute i sällskapslifvet hade efter
hand utan några egentliga skäl, endast att de råkats
rätt mycket, uppstått den föreställningen, att de skulle
blifva ett jpar. Och så reste sig en mur af hemligt
förstånd omkring dem.
I dag, när hon gick där med honom, hade hon
plötsligt kommit att tänka på, hur löjligt detta
egentligen var. De visste ju så väl båda två, huru det
var, och att det aldrig skulle blifva på annat sätt
emellan dem, och så gingo de likväl och lekte
blindbock med alla sina vänner. Hon smålog nästan för
sig själf. Men så kom det plöts’igt för henne, hur
det skulle vara att älska. Icke honom, som satt där
bredvid henne, utan någon annan, som hon ännu icke
sett, en man, som skulle bedja henne blifva hans
hustru. Och hon fick i ett nu klart för sig, hur hon
skulle kunna älska.
Men så skiftade hennes tankar, och hon kände
något liknande vrede, öfver att han, som satt där
bredvid henne, icke var sådan, att hon kunde älska
honom. Det var den tanken, som lade det bittra draget
kring hennes mun. Ty hon kände, att hon måste
älska, att om hon skulle åldras utan att ha fått skänka
bort sin rika skatt, skulle hon blifva härd och bitter,
som den blir, hvilken lefver ett förfeladt lif.
En stor våg slog häftigt upp mot stranden och
stänkte sitt skum ända fram öfver dem.
— Ni blir våt, sade han med sin veka, mjuka
röst och reste sig, som väntade han, att hon också
skulle göra detsamma. Men hon satt kvar.
— Farväl, sade hon kallt utan att vända blicken
från vågorna.
— Hvad menar ni?
Förvåningen lästes tydligt i hans röst. Hon vände
sig häftigt om.
— Förstår ni då icke, att jag är trött på att folk
talar om oss längre, att jag vill göra slut på det, och
att det därför är bäst, att vi säga farväl till hvarandra
nu. — Nej, afbryt mig icke, jag menar endast, att vi
ej mera skola råkas så ofta; om vi någon gång råkas
borta, så blir det naturligtvis ett möte som "gamla
bekanta", men vi skola ej söka hvarandras sällskap.
Ni förstår mig ju?
Hon hade i början talat häftigt, men när hon såg
det uttryck af sorgsenhet, som drog öfver hans
ansikte, kom den vanliga mildheten i hennes röst, och
hon räckte honom tianden. Han fattade den tyst och
såg på henne ’änge, så länge att det blef henne
pinsamt. Så bugade han sig och gick.
Hvad hade han att säga? Det återstod honom
ju intet annat än att gå, när hon så önskade, men
— 852 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
