Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 14 Oktober 1906 - Dödsrunan. Af Elisab. Kuylenstierna-Wenster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSRUNAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF ELISAB. KUYLENSTIERNA-WENSTER.
Professorn satt i sin läderklädda tänkarstol och hade
nom räckhåll en packe böcker, somliga i guldsnitt,
andra tarfligt häftade. På stolsarmen låg dessutom ett
kabinettsporträtt.
Han tog det mellan sina smala händer, hvilka så
underligt overkliga stucko upp ur de vida
manchet-terna, dessa skulle egentligen af, de hindrade arbetet,
men professsorn var tankspridd i dag, alldeles bragt
ur koncepterna. En af hans närmaste vänner
hade-dött, en man, som han umgåtts förtroligt med i flera
år och kännt i decennier. Dödsfallet var oväntadt.
Vännen hade aldrig i sitt lif varit sjuk. Han var
hälsan själf, och så ... . behöfdes det blott några
dygns sjukdom för att bryta honom, omintetgöra stora
planer, hvälfva statsprogram, komma ett helt politiskt
parti att känna sig som får utan herde.
Professorn hade blifvit anmodad att skrifva
dödsrunan i en framstående tidskrift. Redaktionen
önskade att få biografien så ingående som möjligt. Han
var värd ett tacksamt eftermäle.
Oväntadt nog hade den annars just ej svårbedde
professorn denna gång först sagt bestämdt nej. Han
kunde inte — hade inte nu tid att syssla med sådant,
men plötsligt sadlade han om. Han hade tyckt sig
märka en forskande blick ur redaktörens skarpa,
mörkgrå ögon, och den besvärade honom.
Visst skulle han skrifva ... det hade blott förefallit
honom så svårt. Han hade ju mistat en närstående
vän i den hädangångne. De voro som bekant lifligt
intresserade af samma vetenskap, samma
samhällsfrågor.
Redaktören bugade sig.
Professorn hade så att säga alltid stått på
hund-svotten till den andres char, tänkte han, men som
han för tillfället icke visste någon lämpligare biograf,
höll han inne med alla sarkasmer, bad endast att
dödsrunan skulle vara färdig följande dag.
Han fick löfte om det, och professorn gick direkt
hem för att bereda sig. Han hade afbrutits af
middagen, där hans unga hustru mötte svartklädd.
— Kära Sonja, hvad du klädt dig sorgligt, anmärkte
han.
— Ja, undrar du på det? Vår vän har ju dött.
— Vår vän.
— Ja> Ja§ höll så mycket af honom, jag med. Minns
du, sist han var hemma sade: Bed mig gå, förr gör
jag det inte. Ni är som solen här i norden, fru
Sonja, man flyttar sig efter den, kan inte godvilligt gå
utom dess strålradier, de lysa och värma. Och minns
du en annan gång ....
Professorn afbröt otåligt. Hon finge ursäkta, men
han måste skynda sig; ha skulle skrifva hela
eftermiddagen.
— Jag får väl sitta inne hos dig med mitt arbete?
Hon gjorde detta ibland, mest de dagar, då hon
fruktade ensamhetens tankar. Hon var en sensitiva,
som drog sig inom sig själf vid minsta beröring.
Professorn hade fått hennes jaord en gång, när världen
skrämt henne. Hon, inackorderingsfruns dotter, var
rädd för studenterna, som bullrade ut och in i de för
trånga rummen. Endast två hade hon förtroendefullt
närmat sig, professorn och den aflidne.
Visst fick hon taga sitt handarbete med in i
mannens arbetsrum. Hon satt borta vid fönstret och
broderade, men nålen gled som en sömngångare ut och
in, långsamt, trefvande, ofta på afvägar.
— Skall du skrifva om vår vän?
Hon frågade varmt, det var som hon lagt blommor
på en älskad kista.
Professorn ryckte till.
— Ja — jag har fått det i uppdrag.
— Du är lycklig, som får uttala allt hvad du känner
— eller, hennes ögon strålade fuktiga emot honom —
är det dig kanske en plåga. Du ville hellre bära din
saknad under tystnad.
Med en ofrivillig rörelse af otålighet kastade han
porträttet ifrån sig och började gå af och an. Efter
ett par hvarf stannade han hos henne.
— Att två människor kunna lefva så nära hvarandra
och ändå så långt skilda, sade han hårdt. Du och
jag — vi ha gått här nu i tio år och ändå — är jag
alldeles ensam, när ...
Hennes röda, trötta mun vidgades en sekund i
undran, och hennes ansikte blef blekt med ett spändt
uttryck som alltid, när något ängslade henne.
Han strök sig med handen öfver den höga pannan,
insjunken och bar vid tinningarne som af för stor
tankeansträngning. Stötvis, som tvungos orden fram
under en inre revolution. Han hade velat häjda dem,
bära dem outtalade inom sig så som han redan burit
dem i åratal, men han förmådde det icke.
— Han, som alla människor kallade, den store
ensamme, var inte hälften så ensam som jag. Han var
rik, bottenrik i jämförelse med mig. Han hade ingen
hustru att komma till, älska, förtro sig åt, han lefde
och’ dog ensam, stod det i någon tidning, men det
att han hade en annans hustru att dyrka på sitt
underliga, inbundet hvitglödgade sätt, visste man icke.
Han — professorn hade talat sig hes. Hans
ögonlock skälfde nervöst och hela det magra ansiktet var
ett enda knippe af arbetande muskler.
— Hvem talar du om?
Sonjas stämma beslöjades af ångest. Hon ville inte
förstå honom.
Professorn skrattade bittert.
— Om honom, hvars dödsruna jag skall skrifva,
om honom, som alltid stått i vägen för mig, som tagit
det afgörande steget,- där jag tvekat och vunnit
berömmelse, där jag drömt om den. Jag har hatat
honom så som endast den svage kan hata den starke,
men — det har ökat olyckan! — Jag har inte kunnat
undvika honom. Där chan hade fast fot, där
snubblade jag på tröskeln. Han räckte ut handen och jag
kom in. Hans namn och mitt sammanknöts. Vi
blefvo så godt som oskiljaktiga, därför att — därför
att min äregirighet mättades med smulorna af hans
öfverflöd. Utan honom skulle man aldrig kommit
ihåg mig. Han var som beska medikamenter, som
opium; jag kunde inte låta bli att taga dosisen: —
falsk vänskap starkare och starkare, fast jag märkte,
den förgiftade mig.
Sonja hade släppt arbetet, en purpurröd duk; som
en drottningmantel släpade den mot golvet, i sin glada
prakt blekande alla andra färger i rummet.
När professorn nu tystnat, och hon endast hörde
de flämtande andetagen af en människa, som vreden
gjort från stilla insjö till ett upprördt haf, visste hon,
att hon borde säga något tröstande, men kunde det
icke. Han, hennes man, var henne i denna stund
långt mera främmande än vännen, som gått, vännen,
som blifvit bedragen, där han trodde sig ha en fristad,
och där han kännt sig trygg.
Det var visserligen alltid hos henne han satt —
det mindes hon nu — och medan professorn aldrig
invigde henne i något af sina vetenskapliga rön, i
sin politiska ställning eller sina sociala sträfvanden,
talade den andre.fritt och öppet om allt. Hon hade
känt sig som hans lilla trofasta kamrat och varit så
stolt, när han bedt henne om råd.
Sedan, när han gått, hade professorn och hon
fortsatt att utveckla eller kanske snarare repetera
vännens ord; hon hade trott, att de båda hyste samma
entusiastiska beundran för vännens ädla lifssyn, men
nu, nu visste hon, att hennes man endast för att
plagiera det som gjorde den andre stor, så ifrigt
upprepat hans läror.
(Forts å. sid. 32.)
— 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
