Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 28 Oktober 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nom icke värdig, jag bedrog honom, och mitt lif var
en lögn vid hans sida. Ty, hören det alla, det barn,
hvilket han under jubel och fröjd tog mot i sina
armar, påhvilket han slösade en faders hela
obegränsade kärlek, var icke hans . . .
Där gick en rörelse som af ett vågsvall öfver de
församlade, förfäran stod att läsa i allas anleten, och
prästen hade ryckt till som för ett slag och ville häjda
henne. Men åter höjde hon handen och bjöd stillhet,
och där låg något öfver hela hennes gestalt, som
verkade imponerande och med sanningens öfvertygelse.
Med klar och skarp stämma talade hon vidare.
— Men med honom, som nu är död, dör också
min lifslögn. Så länge han lefde, räddade den dock
hans hjärta från att krossas och gjorde honom
lycklig. Må detta tala för mig hos Gud och mina
medmänniskor. Nu behöfs ingen lögn mera, min kamp
är slut, och den plikt jag i dag fullgör är mitt
försoningsoffer. Det barn, som bar grefvarne v.
Alten-burgs stolta namn, men icke hade någon rätt därtill,
är från i dag namnlöst och tillhör endast mig. Lika
fattig som jag drog in i detta hus, går jag nu härifrån,
intet tager jag med mig, där jag förverkat all rätt, i
det nu gods och guld odeladt tillfalla den rättmätige
arfvingen därtill. Ingen skall söka mig eller fråga,
hvart jag går, intet tager jag t mot, ej ens det som
eljes skulle varit min rätt. Viljen I gifva något, så
kommen ihåg mina fattiga och sjuka, som skola
sakna mig.
Jag har nu sagt allt och beder eder endast att utan
mig följa den döde till det sista hvilorummet och
fullgöra alla skyldigheter mot honom.
Hon tystnade, men rundt salen hördes mummel
och röster, som blefvo allt högljuddare. Man sade
hvarandra, att hon var från sina sinnen, att sorgen
beröfvat henne förståndet, att man måste föra henne
upp till hennes rum. Men många voro dock de, som
redan nu fått ett bestämdt intryck, att hvarje ord hon
talat var sant och att hon var vid sina sinnens fulla
bruk. Prästen lade sin hand på hennes arm och bad
henne för Guds skull lugna sig, men hon såg på
honom med klara, öppna ögon och endast upprepade:
— Jag vet, hvad jag gör och att allt är sant. Hindra
mig inte, hälst ni, en Guds tjänare och Hans ords
förkunnare. Hjälp mig hellre, där svårigheter och
oförstående möta mig, var med mig i dennt tunga stund och
inte mot mig; låt mig gå i frid, som den botfärdiga
synderska jag är, och välsigna mitt försoningsoffer.
Hon böjde sig lätt ned öfver den döde, lyfte en
flik af spetsduken från hans ansikte, hvars ädla drag
talade om frid och djup hvila och mera liknade en
sofvandes än en död. Det marmorhårda, som hvilat
öfver henne, vek för en djup rörelse, och hon måste
tvinga tillbaka de frambrytande tårarna och
snyftningarna - hon ville vara stark och fast in i det sista
och ingen svaghet visa.
— Förlåtelse, hviskade hon, förlåtelse för mig
och frid och välsignelse öfver ditt minne.
Med gossen vid handen gick hon därefter med
hastiga steg mot dörren utan att se sig om åt något
håll, och utan att någon sökte hejda henne, slagna
af häpnad och förfäran som de alla voro.
Gossen hade hört alla hennes ord utan att förstå
dem, han uppfattade blott, att hon talat om honom
och om far och att mor ville gå nu, innan
sagodrömmen var. slut. Far slumrade i den underliga kistan
och skulle aldrig mera vakna; det gjorde honom så
beklämd och bedröfvad, men han förstod ej, hur det
var möjligt, att pappa alltid kunde sofva, också när
morgonsolen tittade in genom fönstret och allt som
slumrat under natten vaknade upp till nytt lif och ny
glädje. Men mor skulle förklara allt för honom
sedan. Mor och han voro båda vakna, och därute lyste
solen öfver vårens alla blommor, och fåglarne
kvittrade i de nyss utslagna träden.
En gråtande flicka hade följt grefvinnan ut ur
rummet och närmade sig henne i korridoren. Det var
Metta, som bad att få följa sin matmor ut i världen.
— Nej, Metta, inte nu — kanske längre fram, när
jag funnit ett hem — men tack, barn, för din trohet
och tystnad. Nu behöfver du inte tiga längre, utan
du, som var min enda förtrogna, kan vittna, om de
ännu tvifla. Du behöfver inte skona mig, du ser jag
skonar mig inte själf. Hennes röst hade en ton af
bitterhet, men hon såg vänligt på flickan och räckte
henne sin hand, som denna knäböjande kysste under
tårar.
Hon drog bort som hon sagt, utan att taga annat
än det nödvändigaste med sig. Hvart i vida världen
hon ställde sin färd, visste ingen, och aldrig mera
sporde man något om henne på Altenburgs slott.
Men ännu lefver en gammal man på godset, hvars
far var med på den tidt n och närvarande vid den
sällsamma dödsfesten, hörde henne Ula och såg henne
gå. Och han vet, att det är sant och ej en
uppdiktad saga.
Lfter fotografi; Kliché t Kem. A.-B. Bengt >Silfi*r*parre-SiMm—Gbg,
.LUTIN,(DEN UTANFÖR TUNIS MED HELA BESÄTTNINGEN SJUNKNA FRANSKA UNDERVATTENSBÅTEN..
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
