Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 4 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA GÅNGEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF ELISAB. KUYLENSTIERNA-WENSTER.
Man var inte van att se packade koffertar i
prästgårdens stora, ljusa förstuga; de stodo där och lekte
främmande och husets folk gingo åt sidan för dem,
hälft vördnadsfullt, hälft skyggt.
Men prostinnan själf kunde aldrig passera dem utan
att liksom till välsignelse lägga handen på deras
kull-riga lock, och kom prosten, nickade han... och mindes
fyrtio år tillbaka i tiden, då han som nybakad student
fått den bruna, järnbeslagna tingesten därinne i hörnet
af sina föräldrar. Den hade följt honom till
universitetet, den hade stått i hans studentlokus vid
Grönegatan, och den hade med honom färdats tillbaka öfver
den feta, skånska slätten ut till vicepastorsämbeten i
de stora pastoraten.
Gamla koffert, du skulle kunna berätta om många
önskningar och drömmar, många felslagna
förhoppningar och stilla resignation. Den färd du sist gjort
var färden till det egna hemmet, det lilla anspråkslösa
pastoratet i Södermanland, en idyll med ett rödmåladt
corps de logis i en björkhage sluttande nedåt en
klarblå insjö. Det borde varit en stor, glad barnskara
i den fruktrika trädgården, ungdom, som plockat de
röda rosorna och lett lyckligt, men det kom blott en
enda liten flicka till det tysta hemmet, och hon blef
solskenet där.
Prosten började redan bli gammal, när deras Eva
’ växte upp, och prostinnan’ hade många hvitá hårstrån
i de mörkbruna flätorna. Hennes vackra ögon sågo
också trött framåt, som orkade hon icke gå mycket
längre. Hon frågade utan ord: Hur lång är vägen?
För liten Evas skull gick hon den emellertid gärna.
Barnet skulle ej behöfva gå allena. Det hade varit
synd om de små famlande händerna måst söka annat
stöd än mor eller om de första stegen skulle ledt den
lilla till en främmande famn.
Doktorn hade för längesedan sagt, att prostinnan
var utsliten — nej, för all del, det uttrycket hade han
icke användt, men meningen var tydlig nog.
Emellertid hade den lilla klena prostinnan en ung och
stark själ, hvilken höll kroppen uppe, och den tycktes
aldrig förlyfta sig på någon börda, när det gällde
mannen eller barnet.
Nu skulle Eva ut i världen för första gången...
Prostinnan hade inte sofvit på flera nätter, bara
rest och rest med sin flicka eller rättare före henne
för att öppna alla stängda dörrar. När hon på
morgonen steg upp ur den smala mahognysängen var det
som hon återvändt från någon aflägsen ort och hon
sade alltid detsamma:
— Samuel, snart mista vi vår Eva.
Han svarade också oföränderligt:
— Inte mista vi henne. Hon kommer igen om ett år.
— Då är hon inte vår mera. Hon är sitt eget ödes
barn i sorg eller glädje. Upplefvelser som ligga oss
fjärran, upptaga henne.
Prosten nickade.
— Kanske du har rätt, Louise, men vi få inte
glömma, att hon har rätt att lefva sitt eget lif.
Inga konflikter, inga familjestormar hade föregått
Evas utländska resa. Hon var tjugoett år, hade fått
ett litet arf och ville, använda detta att se sig omkring.
Föräldrarna förstodo hennes atlängtan; de hjälpte
henne med resplanen och i dag skulle prosten följa
henne till stationen.
Om en timme måste de fara.
I stallet blankade Petter seldonen och tittade efter
om Bruntes något raggiga päls var presentabel. Droskan,
köpt på auktion efter majoren, stod redan framdragen.
Det var ett tungt åbäke, men Brunte finge rasta.
I köket lade gamla Stafva matsäck. Så många kakor
och röda astrakaner hon smusslade in, och tjockt med
apelsinmarmelad på nybakadt hvetebröd. Våran fröken
kunde inte få det godt nog.
Eva flög ut och in, nu ut i köket för att klappa
om Stafva.
— Vet hon, hvad jag har med mig, när jag kommer
hem igen, Stafva?
— En fästman förstås — det vet en väl.
Eva skrattade.
— Nej Stafva, det tror jag inte. Jag tänkte på en
flaska riktigt äkta eau de cologne åt dig. Ser du, jag
skall till den staden, där de göra så godt luktvatten.
— — — Men fästman... Å du, han skulle skrymma
härhemma.
— Så säger gulle-Eva nu; Vänta mig!
Eva var försvunnen igen. Nu stod hon i prostens
arbetsrum.
— Jag skall få se en skymt af din ungdomsstad,
far. Och jag skall hälsa den så! Ditt kära
Luhda-gård, Vallen, Helgonabacken, allt...
— Ja hälsa, min flicka, hälsa det som varit. Gamla
Lund finns inte mer, det är en modern stad med
vårdade fornminnen. En vacker montre med ädla smycken,
om du så vill.
Till modern kom Eva mera dröjande, men ändå
innerligt. Hon såg aldrig tårar T moderns ögon och
ändå tyckte hon, att hon måste kyssa bort sådana.
Mor grät, hon visste det, det hördes någon gång på
den spröda rösten, men gråten fick aldrig utbrott.
— Är du mycket ledsen öfver att jag skall resa,
frågade Eva med armen om hennes hals.
— Nej barn, jag är glad. Här i enformigheten
skulle du förtvina, men det känns ändå underligt att
lämna dig. Ser du, en mor glömmer aldrig att hon
burit barnet i!sin famn, och hon är, liksom när den
lilla första gårigen togs af en främling, bara hon
tänker tsig, att okända armar skola sluta sig omkring
barnet. Lif vete famn är hård ibland.
— Men jag,har ju alltid din att vända tillbaka till.
Vet du, det är som om jag gåfve mig ut på en lång
båtfärd och hade dig kvar på stranden. Det är så
roligt att fara — medan du sitter där.-
Evas tonfall blef djupt allvarligt, och modern
förstod henne. Hon log mot den unga flickan och sade
gladt: ;
— Ja, det har du rätt i — jag skter på stranden
ända tills du landar där igen.
Eva kysste mors infallna kind. Så rart att inte
vilja skrämma upp henne! En sekund hade hennes
mod sjunkit, nu steg det igen, och hon lade ned karta,
kikare och anteckningsbok i resväskan. En
upptäcktsresande kunde inte gjort det med ljusare andakt.
Det sjöng inom henne jubeltoner som lifvet skull ha.
Ett par minuter måste hon också offra björkhagen
och bänken i grottan. Det strålande septembersolskenet
följde henne som en vuxen lekkamrat från
förstugu-bron ut genom grinden och in i dungen. Hon gick
med bart hufvud och blicken fäst på alla de
kringströdda björklöfven. Som bjärtröda rosenblad eller
gyllene dukater lågo de där, färgglada trots
förgängelsen. Eva tyckte, att det alltid var något så ungt och
rankt öfver björkar. Hon kallade dem "skogens
ynglingaätt". Ekarna voro högaristokratien. Skogen léfde
för henne. Träd och buskar kunde tala.
Hon såg sig omkring och sade allt ett gladt farväl.
När hon komme igen, skulle våren ha hunnit före
och fästsmyckat hennes älskade björkhage.
— Au revoir!" Hon räckte ut armarne, och ned
till sjön bar det sedan.
Var den inte fagrare och blåare än vanligt?
Ropade inte hvarenda liten lekfull våg lycka på färden?
Och Eva hoppade mellan stenarne, förtrogen med de
förrädiska små farorna, kom ända ut i vassen och
stod där midt för ekoberget.
— Eko, jag far bort.
Det var som ekot lyssnat till den unga klangfulla
rösten, innan det med sitt djupa vemod upprepade:
— Bort!
Nu hade inte Eva tid att dröja här längre. Hon
måste upp till far och mor och till Trogen, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
