Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 18 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Hon var så underlig till mods. Tankar kommo,
och tankar gingo, men ej ville de hålla sig i styr och
stanna i hennes hemtrefliga lilla vrå. Det var en
bagatell, som gjort revolution i hennes inre, som
kullkastat alla nyktra känslor och satt färg på gråbleka
kinder.
Däruppifrån våningen öfver, där de nygifta bodde,
hade pianot slagits upp, och smekande valstoner trängt
ned till den ensamma, som satt och såg in i svunna
tider. Ännu satt hon med spända nerver och
lyssnade till toner, som längese’n förklungit, men alltjämt
vaggade henne in i drömmar från våren i’hennes lif.
Den valsen var det, ja just den kära gamla valsen
som gamle majoren på Åsa brukat spela, den tid där
ännu fördes stort hus, och enda dottern,
Marianne-Louise, svängde sig med de unga kornetterna från
garnisonsstaden. Så en ärlig gammal vals kunde
sätta lif i ungdomen, som om jularna brukade samlas
på Åsa! Då hölls tal hvarje kväll, när kronorna
tändes i salen. > > -f»
Åh, hur hon mindes den kvällen hon aldrig velat
sluta att dansa, hur hon gång på gång tiggt om mera
musik, tills giktbrutna fingrar stelnat på tangenterna.
Så fick hon då åter en gång höra den gamla valsen
som hon dansat om och omigen med Göran Lercke,
dansat tills allt gått rundt för dem båda, och de glömt
af, att det fanns andra människor till i världen.
Vacker och ståtlig mindes hon honom i hans
guldsmidda husardolman. Det unga käcka ansiktet med
gryende polisonger och fjun på öfverläppen, håret
med hvirfveln i pannan och främst af allt hans blick!
Skälmsk och outgrundlig hvilade den under dansen
i två längtande blå flickögon, som ingenting högre
önskade, än att få se munnen röra sig till en fråga.
Göran Lercke, minns du, hur du väckte vårbrodden
i ett jungfruhjärta, som dittills hvarken smakat lifvets
ve eller sötma? Minns du, hur du i kottiljongen
trettondagsafton sökte upp gårdens enda djupröda
drif-husros och tryckte den till ett darrande flickbröst?
Och minns du, hvad du hviskade i ett rosenrödt öra,
då valsens toner gnistrade och. lyste er båda öfver
lifvets alldagliga små bekymmer och missöden?
Cheva-lieriskt böjde du dig öfver en blyg liten hand, som
väntade mera än en purpunöd drifhusros. Ditt öga
blixtrade och log, då skära flickkinder fingo högre
färg, och härliga? e syntes lifvet, allteftersom tonerna
stego. Tvenne jular dansades samma vals, och det
gamla in>trumentet på Åsa lät tonerna väcka till lif
en kärlek, som vissnade och dog redan i början af
sin tillvaro.–––––-
Det var våren innan auktionen på Åsa, då
familjegodset gick i andra händer. I parken stodo
körsbärsträden hvita, och äppleblommornas skära knoppar
började slå ut.
Därnere i parkens bortersta hörn stod en bänk,
gammal och skröplig med mossa i de murkna springorna.
Mindes hon det ej som i går, och dock var det snart
tjugo år sedan!
Göran Lercke var på afskedsvisit, högtidlig och
allvarsam, sådan hon aldrig sett honom förr. Länge
hade han underhållit sig med föräldrarna i stora
salongen, talat om sin stundande utrikestjänst, som han
tycktes vara mycket glad öfver. Betydde då
skills-mässan från henne ingenting för honom? Kallt och
främmande tilltalade han henne. Det kittlade i
halsen af undertryckt gråt, och hon måste för hostans
skull gå ur rummet.
Ut i parken gick hon ned till den lilla bänken i
skymundan. Nu störtade tårarna fram. Var det
allvar, att han skulle fara långt, långt bort på kanske
flera år och hon, Marianne-Louise, skulle gå ensam
med sin kärlek och längtan? Nej, det¾fick ej ske,
hon skulle, måste förhindra det. Nu, när lifvet först
(Forts, å sid. 109.)
C. A. HÄGG. † .
Efter portratt. ■ Kliché; Bevgt Silfversparre.
C. A. HÄGG.
Öfversten och chefen för Boden-Karlsborgs art.-reg.
Carl Anton Hägg afled i Karlsborg den 31 oktober.
i
Född den 19 nov. 46 i Mästerby förs. å Gotland. Blef kadett vid
Krigssk. 66, und. löjtn. vid Göta art. 6% utexam från högre kursen vid Art.
och ing.-högsk. 72, löjtn. vid Göta art-reg. 73, utex. fr. Tekn. högsk.
fackskola för bprgsvet. 74, kapten vid Göta art 82, besiktn.-officer vid
Fin-spongs styckebruk 74—87. Repetitör vid Art och ingeniörshögskolan 72—
73, tygförrådsofficer å Karlsborg 87—89, inspektör för kanontillverkningen
92—03, kontrollofficer vid Bofors 93—95, major och chef för Karlsborgs
art.-kår, (sedermera Boden-Karlsborgs art. reg.) 95, öfverstelöjtnant i armén
98. öfverstelöjtnant och chef för Karlsborgs art.-kår 01, öfverste i armén
02, öfverste och chef för Boden-Karlsborgs art.-regemente 03, Tygmästare
å Karlsborg 95—03. Ledamot af Krigsvetenskapsakademien 1900.
Lärare i metallurgi och besiktning af kanoner och projektiler vid
art.-och ing.-högskolan 92—03, ledamot i kommittén för utarbetandet af besiktn
-regi. 88, varit ledamot af flera olika kommissioner, äfvensom utfört
specialutdrag, allt afseende pröfning af kanoner, projektiler, krut eller lavetter
76—94, varit ledamot i kommitté för pröfvande af o’ika försiag till
pansartorn 99, i kommitté för handläggning af frågor rörande Bodens fästning
1901 i kommittén för pröfning af material till positionsart. 1902, s. å.ordf.
i kommission för profskjutnjng af pansartorn, ledamot i kommitté för
utredning angående ledningen af Karlsborgs försvar 03.
Af ofvanstående data framgår, att öfverste Hägg
varit en ovanligt mångsidig och kunnig militär, hvars
talrika förtroendeuppdrag vittna om det värde, hans
förmän satte på honom. Med honom förlorade svenska
armén utan tvifvel en af dess dugligaste officerare.
Men icke blott som en framstående militär har
öfverste Hägg städse dokumenterat sig, utan äfven som
en sällsynt god kamrat, högt värderad af alla, som
kommit med honom i beröring. Om än orsaken till
hans hastiga bortgång icke med säkerhet kan afgöras
tyder dock allt på, att en hastigt tilltagande
nervsjukdom varit grunden. Bet synnerligen frestande arbetet
med organisationen af hans nyuppsatta regemente
torde hafva brutit hans motståndskraft och kommit
honom att tvifla på sin. förmåga att afsluta detta värf.
Då goda ekonomiska förhållanden, ett lyckligt
familje-lif och en i öfrigt lugn tillvaro inom en värderad
kamratkrets varit Öfverste Hägg beskärda, så kan
någon annan orsak svårligen tänkas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
