Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 25 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FJÄLLEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF NEITAK.
— Nu har stinta’ kommi, ingenörn! — Per Antas
käring stack in hufvet genom dörröppningen och
plirade på ingeniören med sina små svarta lappögon.
— Hon sitt’ dänna opp i stuga’. Ska’ ja’ säj för’a
hon kom’ hit? fortsatte hon med än gällare röst, när
ingeniörn ej tycktes höra henne, fördjupad som han
var i skrifningen. — Hvad säger Anna? Jaså, hon
har kommit Stina eller Maja eller hvad hon nu heter.
Nåja, inte var det då för tidigt! Bed henne komma
hit. Anna försvann, och ingeniörn fortsatte skrifningen.
Därute lyste solen med långa, heta strålar, och inne
i den lilla kammaren i Per Antas lillbyggning blef
det allt varmare och kvafvare. — Nej det här står
jag inte ut med längre, suckade ingeniörn och
torkade svetten ur pannan. Han sköt in skrifningen i
portföljen och tog fram en cigarr. Bara hon nu ville
skynda sig den där flickungen så han finge sätta i
henne hvad hon skulle göra! Men det är just likt
fjällfolket! Först komma en dag senare, än som var
bestämdt, och sä sätta sig däruppe och vänta ett par
timmar, innan hon kom ner. Men han skulle
minsann lära henne att raska på, han!
Det var hushållerskan han väntade på, Jan Mårtens
Maja, som skulle laga maten åt honom, medan han
var här uppe i obygden. — Bara hon nu kunde laga
en ätbar matbit! Kanske hon var lika skicklig som
Per Antas Anna, det vore just trefligt–––-. Han
tänkte med förfäran på några detaljer i Annas
matlagning, som han då och då kommit att observera.
— De voro inte uteslutande angenäma, de minnena! —
Det lade sig ett förargadt veck på den höga,
solbrända pannan. Det var ändå fördömdt tråkigt uppe
i den här välsignade afkroken af världen!
Haa var en vacker karl, ingeniör Lindberg,
damernas utkorade gunstling hvart han kom. Och han visste
det. Han förstod • också att begagna sig däraf, och
han var en skicklig fältherre, som förstod konsten att
sätta andra i brand medan han själf var kall. Men
som han satt där med hufvudet vårdslöst lutadt mot
handen, kom det ett smått cyniskt uttryck i de mörka
ögonen. Det uttrycket var hemma där, det såg man
tydligt, fast det kanske ej alltid framträdde så skarpt
som nu. — Det var något förlefvadt, som tittade
fram, när den konventionella masken kastats åsido,
det var den verkliga naturen som visade sig sådan
den var. — Kring de vackra läppparne lurade ett
litet drag af otålighet och missnöje, som blef allt
tydligare ju längre Maja lät vänta på sig. Han var
inte i helgdagshumör, ingeniör Lindberg, nu. Och
hvem kunde väl vara det uppe i sådan här "afkrok",
där folket mer liknade sniglar än människor!
Men det var vackert ändå, där uppe i "afkroken!"
Utanför stugan flöt ån lugn och bred med sin
skyddsvakt af höga mörka berg. De bergen, de liknade
jättar, som sirat sig med blommor och grannt. Här
och där bland dysta, allvarliga granar och tallar hade
våren strött ett litet stänk af ljusgröna blad ofvan
hvita, glittrande stammar, och bakom mörka berg och
mellan blommande häggar och nyspruckna björkar
skimrade något hvitt, molnaktigt–––-snöfjällen!
Och öfver allt detta fjällsommarens bländande ljusa,
välluktsmättade luft.
Det var de rena, enkla, storslaget sköna linierna i
innerlig förening med en idyllisk, drömmande yppighet.
Det var majestätiskt allvar tillsammans med
jub-blande fröjd.
Det var sommar i fjällen.
Go’ afton, ljöd det sakta bortifrån dörren.
Ingeniören vände sig hastigt om, men den barska
tillsägelse om "att skynda sig en annan gång", han haft
på läpparne, dog alldeles bort vid åsynen af flickan,
som stod i dörren. Och underligt var det ej. Hon
var värd att se på, Jan Mårtens Maja, där hon stod
öfvergjuten af sol — sol i ögonen, sol på läpparne,
sol i det glänsande svarta håret under den rosiga
hufvudduken. Vacker var hon och af en helt annan
typ än de kvinnor, ingeniör Lindberg förut sett.
Ett äkta fjällbyn var hon, och säkert hade fjällen
till faddergåfva gifvit henne något af sin egen tjuskraft.
Det låg något skiftande, något af omedveten lifsfröjd
öfver hela hennes unga friska gestalt trots allt slit och
släp i det fattiga hemmet. Men på djupet låg allvaret,
tungt och stilla, som alltid hos fjällfolket. Hon var
en spegel af naturen, som fostrat henne. ’Den
återfann sig själf öfverallt, mest dock i ögonen.
De ögonen —–––-.
Har du sett hur det glittrar af tjärnar i Lapplands
skogar? Har du sett tjärnen där djupt inne i skogen
med de höga bergen omkring? Har du sett hur den
skiftar af ljus och skugga, hur solstrålarna glänsa och
hur molnen glida på en spegel af mörkaste blått?
Har du blickat ned och sett det svarta, lugna djupet
under den skiftande ytan?
— Det är lekande skämt öfver allvarstungt vemod. —
Har du sett de dystra bergen spegla sig i träsket,
som badar i sol? Har du sett snöfjällen höja sina
hvita toppar bakom vårens björkar och häggar? Har
du sett hur solen leker i den skummande forsen, som
spränger sig väg mellan gråa, tvärbranta klippor?
— Lifvets allvar och lifvets fröjd i samma bild.’ —
(Fo ts. å sid. 127.)
I Göteborg
har af Västra
Sveriges
trädgårdsmanna-sällskap hållits
en Chrysante-
[-mumutställ-ning,-]
{+mumutställ-
ning,+} som varit
mycket besökt
och betraktats
som
synnerli-ligen lyckad. Vi
meddela en
interiör.
Foto: Clason, G-.borg. FRÅN CHRYSANTEMUMUTSTÄLLNINGEN I GÖTEBORG.
— 125 —
KlichS: Bengt Silfverspar*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
