Hvar 8 dag / Årg. 8 (1906/1907) / 127 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 25 November 1906 - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

PORTRÄTTGALLERI

H. T. THOMEE. †

F. d. stadsmäklaren Håkan Thomée i Malmö afled den 9 nov. därstädes, 80 år gammal. Er tid led.
af stadsfullmäktige, mångårig led. af drätselkammaren och kyrkorådet, medlem af hospitalsdirektionen
m. m.

F. C. ISOZ. †

Den 29 okt. afled i Stockholm, godsägaren F. C. Isoz, 79 år gammal. Innehade flera egendomar, bl. a. Hånö i Södermanland. 30-årig ordförande i socknens kommunalstämma, m. fl. uppdrag.

G. LOHOFF. †

Den 12 nov. afled i Stockholm en af tyska församlingens äldre medlemmar grosshandlaren Georg
Lohoff, 70 år gammal. Född i Westfalen, innehade L. många förtroendeuppdrag inom sin församling,
där han var lifligt verksam i kyrkorådet.

BLIF MEDARBETARE i HVAR 8 DAG

Skrif aldrig och fråga först — tid går därvid förlorad — utan insänd hvad Ni tror lämpar sig för tidningen, vare sig berättelser, uppsatser eller goda fotografier af tilldragelser m. m.för dagen.


(Forts. fr. sid 125.)

Har du sett detta, då vet du också hur de ögonen voro, de ögonen, som kunde tala skönare än den
vältaligaste tunga. De talade om lifvets största motsatser i en ren, ogrumlad själ.

Och allt eftersom sommaren gick, blefvo de ögonen ljusare och klarare, och det tunga allvarsdraget sjönk allt djupare ned. Det var som när solen kommer och väcker upp den slumrande skogen och skickar sina strålar längre och längre in mellan de täta granarna, tills slutligen hela den mörka massan står där genom-silad af en enda stor ljusflod. Och solen, som bröt igenom allvaret i Majas ögon, det var kärleken. Hvad hjälpte väl det att hon hade den vanliga afvoghet och misstro gent emot alla sörlänningar, som är fjällborna egen, att hon hade det betänksamma, säfliga lugn,
som präglar både deras tal och handling. Under den kalla, ofta nästan frånstötande ytan döljes en
fantasirikedom och ett känslodjup, som endast fjällbygden förmår skänka sina barn. Och skulle ej känslorna bli djupare och fantasien rikare här, där hvarje berg, hvarje myr har sin saga om vittror och trolldomskonster, och där själfva den djupa, ensliga tystnaden lägger sig som en stämning af vemod öfver sinnena.

Och det dröjde ej länge, förrän misstron och säflig-heten försvunno för kärleken, och Maja älskade, utan eftertanke, utan besinning älskade honom — främlingen - sörlänningen.

Och han? Han fick erfara kärleken så, som han med sina många flyktiga förälskelser aldrig anat den,
kärleken, så som den kommer blott en gång i lifvet. Han ville göra henne till sin hustru. Det var ej
skenfagra ord och löften detta. Det var hans fasta, allvarliga afsikt. Han visste att så skulle han aldrig älska någon annan, han kände, hur kärleken till denna fattiga, olärda flicka höjde, förädlade honom. Utan henne skulle han sjunka ihop igen, blifva samme blaserade världsman som förut.

Så reste han. Han skulle komma och hämta henne sedan. Men för hvarje mil, som lades mellan honom
och fjällen, kände han, hur den gamla slappheten och liknöjdheten började återtaga sitt forna herravälde öfver honom. Däruppe i fjällen hade han återfunnit sig själf, där hade ljuset från Majas Ögon kastat en reflex af renhet" och förfining öfver hans eget känslolif, och
hennes enkla, oreflekterade lifsåskådning hade gifvit hans tankar makt att höja sig öfver det låga och osunda och satt ideal af renhet och skönhet för hans lif. Han hade vuxit sig stark däruppe, nu kände han huru svagheten kom öfver honom. Som kärren utsända sina giftiga ångor, så smög den sig allt närmare in på honom. Som vandraren inneslutes af den kalla dimman och föres vill i ödemarkerna, så greps han af svagheten och förlorade sig själf, förlorade sin nyvunna kraft och renheten i tankar och känslor. Hela hans lif hade varit en oafbruten förruttnelseprocess af
karaktär och viljekraft; nu när kärleken väckt honom ur den gamla slappheten och ingifvet honom längtan efter ett renare lif, då kände han, att han ej hade mod därtill. Han hade förstört sin vilja och sin mannakraft, och nu sveko de honom också. Han hade ej styrka att taga steget ut, ej styrka att bära förödmjukelser för sin kärleks skull.

Och redan innan han träffat sina släktingar och vänner i hufvudstaden, visste han, att han aldrig skulle återse sin brud där uppe i fjällen.

Han skulle komma tillbaka och hämta henne, hade han sagt. Och Maja väntade. Det dröjde länge
innan hon förstod, att han ej skulle komma.

Hon dukade inte under för sorgen, men hon stelnade bort. Solen försvann. Ljuset slocknade. Det
kom mörker och skugga i dess ställe. Hon hade känt nya, mäktiga krafter sjuda inom sig, hon hade
känt tankarna växa, höja sig öfver det hvardagliga — då försvann solen, kärlekens sol, och det blef kallt och mörkt. Allt det nya, underliga, ljufva stelnade och frös bort.

Och hvad var det väl för mening i detta? Hvarför skulle de föras tillsammans dessa två — den fine,
bildade världsmannen och den fattiga, okunniga fjällflickan med lappblod i ådrorna, hvarför skulle
kärlekens gudagnista väckas i deras hjärtan och hvarför skulle de finna hvarandra blott för att sedan skiljas och känna kölden, tomheten och mörkret så mycket tyngre? Hvarför skulle de få känna aningen om en högre utveckling, ett gemensamt sträfvande efter högre mål, då alla spirande förhoppningar blott skulle kväf-vas, förstelna i mörker och köld?

"Det skulle väl så gå", säger fjällbon vid alla dessa lifvets underliga växlingar, där meningen ligger för djupt att kunna utforskas af människoförstånd. Det är hans tröst i sorg och bekymmer, det håller honom uppe i motgångarna, men det förtager hans handlingskraft och förlamar svarskänslan. Han kastar alltid skulden på detta oföränderliga: "Det skulle väl så gå".

Och hur gick det med honom? Han, som lät sig vinnas af svagheten och lärde ett oskyldigt hjärta
lifvets bittraste erfarenhet.

Fjällen låta ej gäcka sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>