Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 16 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHERRINNAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF STEN SUNESSON.
Jag mötte henne härom dagen, sedan jag icke hört
af henne på flera år. Hon brukade annars rätt ofta
göra sina besök i min hemtrakt, men nu var det länge
sedan jag såg Henne sist. Åren tycktes dock knappast
ha förändrat henne. Den lilla tunna gestalten hade
kanske sjunkit ihop en smula; ansiktet med den af
väder och vind härdade hyn fått ännu några rynkor,
men de fina, veka, nästan barnsliga dragen voro
desamma, läpparne logo ännu sitt vemodiga, dröm fyllda
leende, de stora, djupa ögonen fångade alltjämt lika
litet af lifvets verklighet. Hon srröfvade fram med
raska steg med kroppen framåtlutad mot vinden, som
kom hennes gamla slitna kappa att fladdra i en vid
båge efter henne. När hon fick se mig, stannade
hon och neg, och då hon talade hade rösten sin gamla
spröda och drömmande klang. "Jag hinner inte titta
upp till nerrskapet den här gången", sade hon, "jag
har så brådtom nu, men kanske hinner jag komma
tillbaka och då så —", och med en löftesrik nick
och ett vänligt leende på de tunna läpparne fortsatte
hon sin hastande gång.
Och medan jag vandrade hemåt, drog hennes
vemodiga historia förbi mitt minne.
* .:. *
Jag såg henne för mig, sådan hon var, medan lifvet
ännu log för henne, och ungdomen och lifsgiädjen
lyste ur hennes milda blå ögon, innan olyckorna
kommit och tagit rosorna från hennes kinder och lyckans
soliga leende från hennes läppar. Ingen kunde vara
glad såsom hon, när hon kom, blef det lif i lek och
dans. Hennes omedelbara, friska glädje ryckte alla
med sig, och det var omöjligt att ej smittas af hennes
skratt. Och inte var det underligt, att hon log mot
lifvet, när lifvet låg så strålande vackert för henne.
Hon var född i ett lyckligt hem, där ingenting
saknades. Hennes far var förvaltare vid ett större bruk
på landet, och där hade hon växt upp i en af vårt
lands fagraste trakter. Sin uppfostran hade hon fått
hemma, en smula vid boken, men mest i kök och
visthus, i hönsgård och trädgårdsland. Och efter
arbetet i hemmet kom dans kring majstång eller på
loge i sommarnatt, slädfärd öfver frusen sjö och
glänsande snö till vinterbjudningarne på herrgårdarne
rundt omkring. Så hade hon lärt sig älska lifvets
sol och ljus med naturbarnets friska, sunda glädje
öfver tillvaron, men aldrig hade öfver hennes väg
fallit en allvarsskugga af det soliga, leende lifvets
frånsida, kampen för tillvaron och lifvets bittra nöd,
sorgen och smärtan. Hjärtegod och hjärteglad,
vänlig och öm, hade hon blifvit som en lätt och luftig
vårdag i sol och sjungande fågelsång med hvita skyars
flyktiga skugga och hemlig jublande het längtan efter
lifvet och dess anade under.
Och när han kom, som först gaf hennes drömmar
lefvande lif och innehåll, skimrande fárg och flykt,
kom dem att taga verklighetens form och gestalt, då
mottog hon honom, som man möter en stor lycka
eller en oanad nåd, mottog honom med jublande fröjd,
oförbehållsamt, öppet och impulsivt, het af längtan,
yr af lifvets skummande vin.
Det var, som om det flyktiga och vindlätta i
hennes vårdagslynne lugnat af i stilla drömmande allvar.
Ögonen logo djupare och lyckoleendet ville aldrig
lämna hennes läppar. I kindens skära rosor brunno
tusen fagra hemligheter, och hennes skratt klang mer
jublande än förr. Hon var, som när efter våren
sommaren lyser dunklare mogen i fullare, rikare fägring.
Annars var det just ingen, som förstod den
kärleken. Han hade bördens, ibland litet tvifvelaktiga
företräde, annars just inga. Han ägde världsmannens
verserade skick och såg ut att ha sett bra nog djupt
i nöjets bägare. Ryktet talade inte häller godt om
hans förflutna. Om hon hörde något däraf eller om
hennes rena, fasta tro på det vackra och goda i
lifvet kom henne att inte sätta tro till det, vet jag inte.
Hennes föräldrar gjorde det betänksamma. De voro
af den borgerliga, grundhederliga typen med
gammaldags enkelhet och stränghet i seder och uppfattning.
Där fanns borgarens misstro mot
vivören-adelsjun-kern, rädslan att i fläckade händtr lämna ett ungt
och skärt och rent lif, misstron mot att han,
aristokraten och baronen, kunde hysa någon allvarlig
böjelse för för.valtaredottern med det borgerliga namnet.
Kanske var denna deras hållning också sin skuld i
det, som sedan skedde. Till någon officiell förlofning
kom det i alla fall icke.
Och det är knappast häller troligt, att det så varit
hans mening. Måhända älskade han henne, men
med den flyktiga böjelsen för en ny och ovanlig och
vacker leksak hos den, som pröfvat och smakat och
kastat bort mycket. Kanske fängslades han af
hennes unga fägring och friska naturlighet, som den
blaserade då och då kan finna en njutning i att reta sina
slappnade nerver med någonting enkelt och
natur-friskt. Det är inte godt att veta, men säkert är, att
för honom blef det aldrig mer än en flyktig episod,
spårlöst försvunnen ur hans lif som så många
andra, en lek i sommarsol, där elden i hjärtat aldrig
brann hetare än att anorna och fördomarne kunde
kyla hjärnan och hålla tanken klart beräknande.
För henne var det lifvets hela fullhet och rikedom,
mening och innehåll, solen och glansen öfver til
va-ron. Det gaf dagens tankar en stämning af högtid
och helg, som kom hennes blick att lysa och hennes
röst att sjunka i djupare klang, det fyllde hennes
innersta väsen med strålande drömmar, härliga lockande
löften. Och så skänkte hon honom allt i skälfvande
kärlek och leende lycka. Hon trodde på honom,
som vi tro på kraften af vårt väsens innersta
lyckolängtan att varda till lif och verklighet. Han ägde
intet och var ingenting, men hvad gjorde det. Han
skulle skaffa sig en verksamhet, och så skulle de få
sitt eget bo och ingenting i världen skulle kunna
skilja dem åt.
Det blef den gamla visan, som spelats på tusen
melodier, men där slutackordet ständigt är detsamma.
Strängar, som brista, unga rika hopp som slockna
och dö, lif, som brytas för att aldrig resa sig mera.
Jag vet inte, om han kastade henne från sig tvärt
och brutalt eller lät sin förbindelse med henne själfdö
i all stillhet. För h,enne var det säkerligen likgiltigt,
på hvilket sätt det skedde, när verkligheten väl en
gång stod för henne grym och klar. Hon sändes bort
från föräldrahemmet, dit hon sedan häller aldrig fick
återvända, och — hvar vet jag inte — men långt
borta från hem och föräldrar och gamla vänner, som
icke skulle vara hennes vänner mera, ensam och
öfvergifven, födde hon sitt barn, en liten flicka.
Hon hade lämnat lifvets solsida och skulle aldrig
finna tillbaka dit mera. Lifvet hade slagit henne och
slagit så hårdt, att hon aldrig skulle kunna resa sig
åter. I veckor låg hon i feber, sväfvande mellan lif
och död. Men döden ville ej förbarma sig öfver
henne. När hon genomgått sin kris, var hon bruten,
mera till själen än till kroppen. Hennes själ hade t
ej haft styrka och ryggrad nog att bära olyckan. Bakom ’
solskenet och leendet hade legat för liten tanke på
och kännedom om lifvets allvar. Hennes lif hade
flutit på ytan utan hållpunkt i de tysta djupen. Endast
den, som pröfvat en lycka utan skugga, kännt den
svindlande glädjen inför varats fullhet och rikedom,
älskat och trott på lifvet, och sedan på en gång
förlorat allt — kärlek, hem, vänner — och flyttat ut i
\
— 171 —
j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
