Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 6 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAG
ville göra det sedan med, men gumman ville inte,
hon trodde aldrig han fick brefven och hon var ledsen
att, ej få annat från sonen än kalla pänningar. Men
detta hade ändå blifvit ett föreningsband mellan den
gamla fattiga backstugumman och den fina glada
fröken Elsa.
Sedan ett helt år hade den unga flickan varit
bortrest. Gumman Karlsson visste inte mera, än att hon
var utomlands och trodde nog att fröken Elsa skulle
komma åter som en helt annan, nu sedan hon sett
så mycket mera — hela stora vida världen.
Nu stod hon där ute, och innan gumman hunnit
undan med ullkorg och doningar var hon inne i
stugan med en ström af frisk kyla omkring sig.
— God dag, sade hon på sitt glada, goda sätt och
såg så tindrande varmt på den gamla.
— God dag och hur är här? Hon räckte ut sina
armar mot gumman, men stannade och såg på henne.
Så gick hon fort öfver golfvet och fram till stolen
mellan dragkistan och bordet och satte sig. Det var
som om hon haft svårt att komma sig för. Slutligen
sade hon i lätt ton:
— Jaså, man sitter och räknar dagarna till
dopparedagen i almanackan.
— Nej, nej, gumman slog framför sig med
handen, kära, nej. Tycker fröken Elsa att en stackare
som jag har något att tälja dagarna för om inte för
att räkna dem som varit.
Elsa såg upp. — Hur är det, är min lilla gumma ledsen?
— Ånej, men fröken Elsa vet ju hur tunga en
gamlings tankar kunna blifva ibland.
— Åja, — Men låt oss nu tala om — om Axel.
Gumman såg upp på det friska strålande ansiktet,
hvad var det? Fröken Elsa var sig ändå inte lik.
Hon var vackrare än förr, men det var inte det som
var det mast ovana, hvad var det? Och så detta att
hon bad få tala om Axel! Hade fröken Elsa glömt
att gumman sällan talade om honom numera och al-
drig på uppmaning. Den gamla vissnade handen lades
öfver de röda ögonen och hon sökte ett passande
af-ledande svar. Plötsligt spratt hon till. Elsa, den fina
vackra fröken Elsa hade sprungit upp och låg nu på
knä på det smutsiga goifvet med hufvudet gömdt i
hennes grofva förkläde och grät.
Så lyfte hon ett ögonblick upp sitt tårdränkta
ansikte och det strålade af leende så den gamla måste
le med. Ord kommo, afbrutna och orediga först,
men så småningom lugnare, och hon talade och talade.
Det mästa fattade gumman inte ett smul af, men
litet förstod hon, men kunde rakt inte tro. Måste
upp och gå, taga sig för något hvardagligt, se på
vanda saker för att få visshet att hon inte drömde,
att detta allt hon hörde, var sanning.
Hennes Axel lefde! Lefde aktad och ärad af
tusen-den. Och han var nu i Sverige och skulle komma
till henne och till fröken Elsa. Och — fröken Elsa
skulle blifva hans hustru! — Hon måste sätta sig på
spiselkanten och hålla i sitt gamla hufvud! Det var
svårt, svårt att förstå! Till slut fick hon dock någon
klarhet i sina begrepp och kunde fatta något af allt
detta underbara som Elsa talade om.
Det var nog som en saga och svårt för den lilla
fattiga gumman att förstå detta om främmande länder
och underbara händelser. Till slut blef det dock för
henne en visshet att Axel blifvit en rik och ansedd
man genom en stor välsignelsebringande uppfinning,
att han och Elsa träffats i ett land där allt var så olika
mot här, att de förlofvat sig och att han julaftonen
skulle stå här, i hennes stuga, lifs lefvande!
Så hände det äfven. Han kom och stod hög och
fin där inne. Men för Gumman Karlsson var denne
förfinade och allvarlige man som en främling. Först
genom Elsa kunde de åter finna vägen till hvarandra.
Dock, han hade kommit för långt bort, aldrig blef
han åter i samma mening som förr den gamlas
hjär-tebarn — den platsen hade Elsa tagit.
Bfter fotografi. Kliché • Kem. A.-B. Bengt SUfversparre Sthbn—Gbg.
FRÅN ATTENTATENS LAND: Polisundersökning . i Tauridparken i S:t Petersburg efter det mot amiral Dubasoff föröfvade
bombattentatet. I förgrunden högre polismän, i bakgrunden tvänne af de tillfångatagna attentatsmännen (x), båda sedermera skjutna.
I marken synes ett hål från explosionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
