Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 20 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT GAMMALT MINNESMÄRKE SOM SKALL FÖRSVINNA.
DEN GAMLA HOFTEATERN I WEIMAR.
Kliché; Kem. A.-B, Bengt SUfvenparrt Sthlm__Obg.
Hofteatern i Weimar är dömd till döden och
kommer inom ett par månader att rifvas för att till
efterträdare få en fullt modärn teaterbyggnad, som redan
är under uppförande, och som man man hoppas kunna
inviga i december.
Med den gamla hofteatern försvinner ett af
Tysklands minnesrikaste konsitämpel, kring hvars murar
det i synnerhet står glans af Goethes namn. Det
frodiga ardliga lif, som efter Goethes ankomst till det
unga hofvet i Weimar spirade under härtig Karl
Augusts beskydd, tog sig icke minst uttryck i ett
lef-vande intresse för teatern. Goethe levererade genast
från början en rad tillfällighetsstycken för den lilla
amatörscenen på slottet, där han ofta själf uppträdde
som skådespelare tillsammans med hofvets damer
och herrar. Verklig fart tog dock icke teaterlifvet i
Weimar, förrän en riktig scen kommit till stånd,
och detta skedde år 1791, då den nu utdömda
hofteatern under Goethes direktion öppnade sina portar.
Det var ingalunda någon sinekur för Goethe att
vara teaterdirektör i Weimar. Hofvets kassa räckte
icke till vidare lysande bidrag åt den nyupprättade
scenen, och man måste därför ofta arbeta under rätt
tryckta förhållanden. Goethe hade till sitt förfogande
en trupp på tjugotvå personer, bland hvilka man
vanligen icke på grund af de anspråkslösa gagen kunde
träffa någon första-rangs-kraft. Men hofvet ställde
dock de största fordringar på det lilla sällskapet och
dess ledare. Man ville se den dramatiska konsten
fylligt representerad: klassiska tragedier, nyare
skådespel och lustspel fingo aflösa hvarandra; större och
mindre operor och baletter fingo icke häller saknas.
Goethe arbetade emellertid med beundransvärdt
tålamod och okuflig energi på att af den unga teatern
skapa en mönsteranstalt, och han lyckades ock
efterhand från skilda håll skaffa sin scen rykte om att
vara det stora världsdramats förnämsta vårdarinna
inom tyska landamären.
Goethe vinnlade sig synnerligen om att på ett
intimt personligt sätt leda utvecklingen af de unga
skådespelarekrafter, hos hvilka han varsnade litet mer
än vanliga mått. Därvid hände, att en eller annan
ung kvinnlig begåfning satte hans lidelsefulla natur
i svallning. Han antyder själf, att han mången gång var
nära att falla för frestelsen att inleda kärleksförhållanden,
och att det kostade honom stor själslig ansträngning att
låta teaterchefen besegra människan. Den kanske
svåraste frestelsen i detta afseende mötte honom genast vid
öfvertagandet af direktörsskapet i gestalt af den endast
17-åriga Christiane Neumann, som utom ovanlig fägring
skall ha besuttit stor och mångsidig begåfning. När
hon bröts till marken och dog redan vid nitton års
ålder, lade Goethe på hennes graf en ovansklig lager,
den härliga elegien "Euphrosyne". Man har däri en
bekännelse, som visar, hur lefvande, personligt Goethe
tog del i sin personals arbete, och man förstår, att
häri ligger en af förklaringarne till de många
konstnärliga segrar Weimars hofteater trots begränsade
möjligheter vann under den store diktarens ledning.
Sysslandet med teatern beredde dock under årens
lopp Goethe mången bitter stund. Han skakade väl
af sig alla de besvärligheter, som dåliga skådespelare
och ännu sämre affärer tid efter annan vållade, men
han tog djupare intryck af de konflikter med härtigen,
hvari teatern invecklade honom. Dessa blefvo
synnerligen allvarliga, sedan en begåfvad medlem af
sällskapet, den vackra skådespelerskan och
sångerskan Karoline Jagemann, blifvit härtigens älskarinna.
Med henne kommo intrigerna riktigt i farten mellan
Weimar-teaterns kulisser och gjorde småningom
Goethe uppriktigt trött på verksamheten. Ett par
gånger kom det till häftiga uppträden mellan härtigen
och Goethe, som icke ville finna sig i att en
medlem af hans trupp sökte tillskansa sig den verkliga
ledningen af teatern.
Explosionen kom slutligen, på våren 1317, och fick
— 252 —
Efter fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
