Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 3 Februari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ögon och en bas, som bragte mig i fullkomlig bäfvan.
Men efter femton minuters samtal älskade jag
honom och det lär nog sitta i för återstoden af mitt lif.
De nära fem år jag studerade för honom voro en
enda musikalisk fäst för mig. Hans anmärkningar
och repliker voro för det mesta tunga till innehållet
och aforistiska i formen, klara och väl afvägda. För
den vetgirige var han en fullkomlig uppslagsbok,1 ty
hans lärdom är otrolig. Som det värdefullaste hos
honom skattar jag dock den förmåga han besatt att
kunna elda, hänföra, uppenbara den musikaliska
skönhetens innersta väsen för eleven.
I det ekonomiska var han dock omöjlig, ty
lektionerna, som enligt aftalet skulle räcka en timme, drogo
ofta ut till två timmar och därutöfver. Efter några
års studier fick jag tillfälligtvis af en bekant höra, att
andra musiklärare i Stockholm plägade betinga sig
ett pris pr lektion, som mer än dubbelt öfversteg det
som Lindegren föreslagit mig. Då utbröt vår enda
strid, ty jag ville öka priset och Lindegren satte sig
på tvären, ansåg sig i en handvändning vara
kapitalist, och ville på inga villkor vara med om en
förhöjning. Då hotade jag med att sluta och då gaf han
med sig. Den sista våren hade jag glömt att betala
honom för flera månader samt underlåtit att anteckna
hur många lektioner jag erhållit. När ändtligen
samvetet slog mig och uppgörelsens timme kom, stod
han lika okunnig som jag angående lektionernas
antal och den summa de betingade; han sade endast:
"hr Alfvén kan ju fortsätta till terminens slut, så
kunna vi alltid längre fram enas om några kronor."
Lindegrens stora dröm har städse varit att en gång,
fri från ekonomiska bekymmer, kunna få ägna sig åt
kompositioner, att i skapande arbete få användning
för sitt teoretiska mästerskap. Det han fick tillfälle
att skrifva i sin ungdom är ju i kvantitativt
hänseende endast en bråkdel mot hvad han skulle kunna
ha medhunnit, om han nu vid 65 år kunnat blicka
tillbaka öfver en oafbruten tonsättarverksamhet.
Men i lifvets trampkvarn råder ingen skaparglädje
och tiden, den dyrbara tiden, males där sönder och
samman.
"Hur skall jag få tid att komponera när jag har sex
tjänster att sköta", sade han en gång med en stämma,
som kom mig att tänka på Simson, när han malde
de filistéers saltkvarn, "men om några år är jag
pen-sionsmässig, får då mera ledigt och då gäller det att
taga igen den förlorade tiden!" Och Lindegren reste
sig från stolen, spände bröstet styft och riste det
yfviga håret.
Nu är maestron 65 år, med ännu obruten hälsa
och het i humöret som i ungdomens dagar. Nu
längtar han som aldrig förr till den blånande höjden;
han vill skåda solen innan den sjunker för djupt i
väster. På högsta toppen af de fjäll han nått skall
han en gång stå och blåsa guldskalmeja och
mässing-lur så det skall eka öfver vida världen!
. . . Kanske skall då någon af dem här i landet
som saken vederbör vakna till besinning om hvilken
oerhörd, oersättlig förlust Sverige lidit, då det i
likgiltighet låtit en af sina mest och egendomligast
be-gåfvade söner arbeta bort sitt lif på
tjänstemannabefattningar och underordnade småsysslor, i stället för
att hafva satt honom i tillfälle att med hela styrkan
af sitt geni och järnstarka vilja tjäna den svenska
tonkonsten.
Stockholm 17 januari
Hugo Alfvén.
— 275
GÅFVA TILL NYA DRAMATISKA
TEATERN.
I konstakademiens i Stockholm förstuga har på den
allra senaste tiden varit utställd en staty af mer än
vanligt kulturhistoriskt intresse. Den framställer
nämligen den bekanta skådespelerskan Emilie Högqvist
i en af de roller, hvari hon var särskildt beundrad
och som hon utförde på sin afskedsföreställning i
Stockholm å k. operan den 7 december 1845, innan
hon reste till södern för att sköta sin starkt angrigna
hälsa. Hon afled, som bekant, i Turin den 18 dec.
1846.
Skulptören, Byström, har nämligen framställt Emilie
Högqvist, som Aventurine i det lilla franska
lustspelet "Polskan". Utom i denna pjäs uppträdde den
berömda konstnärinnan vid sin afskedsföreställning
som fru de Nohan i "Den gifte mannen i staden och
på landet". Statyn, i half naturlig storlek, utfördes
på beställning af Oscar I och har sedan stått på Haga
slott och tillhört änkehertiginnan af Dalarne. Denna
har nu’ aflåtit konstverket till teaterkonsortiet, så att
Emilie Högqvist i sommar kommer att pryda den
nya dramatiska teatern.
JTT^An f> DA Of! fnfonrnfi Attfat. Kliché: Bengt Silfnmntarre.
STATY AF EMILIE HÖGQVIST.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
