Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 24 Februari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjalmar Söderberg:
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den andra boken i ordningen Hjalmar Söderberg
gaf ut hette Historietter, ett namn som han kanske
själf inte skulle ha så mycket emot att ge åt sina
samlade arbeten. Det är ett namn som ger en bild
af den konstnärliga gestaltningen hos hans alstring,
sammanträngdheten, förkortningen, i perspektivet, den
trånga ramen, fyndigheten i återgifvandet af det som
skall sägas, behofvet att stanna blott för väsentligheter,
och att ändå röra vid dem med den lättaste hand,
utan att ge dem ett uns mera vikt än de ha. — Hans
första bok heter, som bekant, "Förvillelser". Det
namnet uttrycker korrekt den uppfattning som en stor
del af allmänheten än i dag har om hela hans
författarskap. Det lär nämligen finnas folk — äfven bland
dem som läsa både hans böcker och andras — som
anser att Hjalmar Söderberg i sina skrifter saknar
moral. Detta är nu visserligen en mycket allvarsam
förvillelse, som väl får rätta sig så småningom.
Den är för rasten mycket lätt rättad; det behöfs
blott att man läser uppmärksamt ett par sidor i
hvil-ken som hälst af hans böcker. Förvillelsen
förutsätter ju alltid ett visst mått af lättsinne, en flyktig
tanke, en fantasi som icke låter hålla sig i tömmar.
Man kan slå upp hvilken sida som hälst af Hjalmar
Söderberg och man skall finna att tanken är lika
stram som formen är oklanderligt korrekt och att
fantasien, i hvilka infall den än kan spela, är hållen i
den strängaste tukt. Man behöfver nog icke läsa
länge förrän det är tämligen klart, att man har att
göra med en man, som alls icke målar bara for att
det roar honom att måla, utan som har den
allvarligaste mening med de bilder han rullar upp, och det
icke minst när de färgas ironiskt eller sarkastiskt.
Det finns i Hjalmar Söderbergs ådror icke en droppe af
det romantiska blodet, hvilket som bekant flöt mycket
lätt och i ett system som vetenskapen aldrig godkänt.
För att säga sanningen är Hjalmar Söderberg en af
våra allra allvarligaste författare, t. o. m. en af våra
allra dystraste. Det är icke skäl att låta kugga sig af
hans kvickhet eller af den respektlöshet, med
hvilken han kan gyckla öfver ting, som aldrig skulle
kunna aflocka genomsnittsmänniskor ett leende. Just
i denna respektlöshet tar hans allvar sig uttryck.
Han tror på ingenting utan att ha pröfvat det, vördar
ingenting utan att ha sett rätt igenom det och funnit
det utan vank. Han är en realist som kanske ingen
bland våra författare. Däri ligger hans begränsning,
men också hans oerhörda styrka. Ge bara akt på hur
han skildrar natur. Han försänker sig icke i det mer
eller mindre allmänna drömmeri, som är underlaget
för de fiesta författares ordmålningar efter naturen,
låter icke pänseln löpa friskt och vårdslöst på
paletten, utan i stället tar han fatt på en liten detalj, som
återges så intimt och så fullständigt, att den får lif,
och därigenom i sin ordning kan föda stämningen.
Tänk bara på hur han skildrar vårens födelse i
Martin Birck. Det sker genom att berätta, hur
fastlagsriset på moderns bord springer i knopp och grönska:
"en dag hade knopparna slagit ut och förvandlats till
veckiga, ljusgröna blad, hela riset grönskade, och nu
var det vår". På samma sätt visar han hur Martin
gripes af vinternatten genom att berätta hur fadern
pekar mot stjärnorna och säger: "Där är Vintergatan,
och där är Karlavagnen". Det är ordknappt och strängt,
men det är sedt alltsammans. Och det är så
genomträngande sedt, att bilden däraf aldrig kan nötas bort.
Detta fasthållande vid det påtagliga straffar sig
naturligtvis. Som alla djupare anlagda realister blir
äfven Hjalmar Söderberg pessimist. Börjar man icke
med universum för att ur dess allmänna och godtagna
bildvärld skapa sig åskådningar af det närliggande,
så blir själens resa i stället en resa i motsatt
riktning. Man börjar med det närliggande, det som man
kan lära sig i detalj, genomforska och fatta, och så
går resan ut i rymderna, där man förlorar sig i
oändligheten. I "drömmen om evigheten" (i
Historiet-terna) finner man, hur det går till. Man går uppför
trappan som leder hem och hvars alla trappsteg man
känner. Så märker man att ofvanför den trappan
finns ännu en och så åter en och en till i det
oändliga: evighetstrappan upp och ut i det tomma intet,
där blicken saknar fäste. På samma sätt med lifvet,
med känslans värld, med den moraliska tillvaron.
Doktor Glas ger den kvinna han älskar den enda
hjälp, som kan göra henne lifvet drägligt; hjälpen kan
lämnas endast genom ett brott som upplöser honom
själf, och ändå blir offret till intet gagn. Det hjälper
hvarken honom eller henne, utan blir liksom askan
från altaret, ett stoft som försvinner i rymden.
Tanken finns redan i den lilla novellen om Syndens lön
— om honom som skänkte ett poem åt en farmaceut i hvit
väst och därigenom skapade två människor en stunds
lycka — som var idel lögn. Den finns, fastän i helt
annan gestaltning, i Gertrud, Hjalmar Söderbergs nya
skådespel, som nu är händelsen för dagen inom vår
dramatik. Den fins i Gertruds tragik, kärlekens
hopplösa själfförbränning. "Hvarför brinner jag"? skulle
Gertrud kunna fråga sig själf. Och hon skulle kunna
svara: "Som veden på härden; för att blanda min
själ med luftens syre."
På detta sätt ser Hjalmar Söderberg från sin
kammare ut i rymden. Inne är det väl upplyst, allting i
den bästa ordning, hvarje småsak ställd på sin rätta
plats. Fönstret vetter åt en gård, där han känner alla
människor och kan läsa om så vore deras hemligaste
tankar. Ingenting som sker där, undgår honom; det
är en liten gård, men dess invånare äro hans värld
och de höra honom till, med sin kärlek och sin sorg,
med sin längtan och sina lyten. Han har gjort en
tuschritning öfver sin gård; den är klar och korrekt,
allt finns där, allt har sina rätta proportioner. Det
är en mycket vacker teckning. Men en vinterkväll,
då han är ensam med sina tankar, håller han upp
sin teckning mot den svarta rymden, som breder ut
sig öfver gårdens tak. Då slår det honom, att han
ingenting kan se, att betydelsen af den lilla världen,
som han lefvat i och haft glädje af att teckna upp,
förlorar sig i rymdens stora mörker. Det är inte alla
som skulle vara så ärliga som han och erkänna att
han ingenting ser. Men så är han också en af de
ärligaste och vederhäftigaste bland våra svenska
författare. Han låter minst af allt betala sig med sina
egna ord. Edv. Alkman.
RÖSTRÄTTSUTSKOTTET.
(Till bilden å nästa sida.)
Ett särskildt stort rösträttsutskott, som har att
behandla de k. propositionerna i rösträttsfrågan och hvad
därmed kommer att stå i samband, tillkom genom
kamrarnes val den 13 februari. Vår bild visar:
På ordförandestolen midt fram sitter hr Chr. Lundeberg. Till
höger om ordföranden, från honom räknadt, sitta
Första-kammar-ledamöterna hrr Olof Jonsson, G. F. Ösiberg, O. Berger, H.
Blomberg, J. F. Nyström, G. M. U. Rudebeck, grefve Hans
Wacht-meister, frih. L. de Geer, P. O. Liedberg, A. R. Åkerman och frib.
C. Klingspor. Till vänster om ordföranden sitta
Andra-kammar-ledamöterna hrr K. Staaif, Hans Andersson i Västra Nöbbelöf, O.
Nyländer, E. Lindblad, frih. Bonde, A. Henricson, Fr. Berg, S. H.
Kvarnzelius, D. Bergström, Hj. Branting, J. Jansson i Djursätra
och J. Larsson i Lund. Af Första kammarens suppleanter äro
endast fyra närvarande, stående bakom de sittande
Första-kam-marledamötema, nämligen^ från ordförandestolen räknadt hrr O.
Almgren, G. Ros, frih J. Beck-Friis cch grefve A. Wachtmeister
Af Andra-kammarsuppleanterna äro åtta närvarande, nämligen
fortfarande från ordtörandeplatsen räknadt hrr K. M. Lindh i
Gäfle, P. Nilsson-Bosson, H. Lindqvist, Broomé i Bårslöf, K. von
Geijer, Larsson i Säby, J. Eriksson i Lindehult och E. Sundin.
Till ordf. valde utskottet vid sitt första
sammanträde den 14 d:s hr Christian Lundeberg, till vice
ordf. hr Karl Staaff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
