Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 3 Mars 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
KlicJUt Kem. A.-B, b? nyt -aujuersparre Sthlm—Obg.
NOBELPRISTAGAREN . CARDUCCIS LIKBEGANGELSE I BOLOGNA DEN 18 FEBRUARI: Bakom likvagnen går grefven af
Turin, (det kungliga husets representant), ministern Ruda och,deputeradekammarens president Marcora.
Han står vid slutet af S:t Annæ gränd och stirrar på
de hvita gatstenarna, så att ögonen svida. Skall han
våga sig’ut i solgasset? Aldrig har han känt något
så intensivt som denna sol. Det är, som om den
dödat hvarje skymt af lif i den lilla småstaden. Och
här skulle han vara i tre långa månader, sitta öfver
sina böcker i ett kvaft arbetsrum eller vandra på
dessa öde gator.
Då hör han plötsligt sitt namn ropas. Ofverraskad
vänder han sig om. Nej se, hans student kamrat
Hedenstolpe! Det var ju aljtid ett af brott i
enformigheten.
— Se goddag, gamle gosse! ropar den nykomne
muntert. Hur har du kommit neddimpande i denna
vrå af världen? De skaka hand. Då ser han något
-ljusblått skymta fram bredvid kamraten. Aha, en ung
flicka!
— Min syster, notarien von Behr. Och han ser
in i ett barnsligt litet ansikte med späda drag,
om-gifvet af en gloria af ljust, burrigt hår, och möter
blicken ur ett par blå madonnaögon. Verkligen
riktigt söt, den lilla, tänker han. Här kanske man
kunde få tillfälle till en , liten förströelse–––-De
blå ögonen voro vackra. Öch han känner sig riktigt
uppfriskad och vandrar med hurtigt mod öfver det
solheta torget, sedan den ljusblå sommarklädningen
försvunnit i sin portgång.,
Det låg glittrande dagg på hvarje grässtrå, och
doften af liljekonvalje kändes berusande stark. Hon
var hvitklädd den dagen, och han hade aldrig sett
henne så tjusande ung och daggfrisk. Det var då,
som han ej kunde låta bli att hviska till henne, att
hon själf var som den hvita, doftande blomman hon
fäst vid sitt bröst. Och så ville han också fästa
henne, bära henne tätt invid sitt hjärta. Hon såg på
honom med sina stora, öppna ögon, dessa ögon, som
så länge af hållit honom från att börja den lilla oskyl-
350
diga sommarleken. Så for en skär rodnad öfver
hennes ansikte, och hon räckte honom stilla sin hand.
Han tog den och förde den till sina läppar.
— Du min älskade, sade hon. Och det tycktes
honom nästan i den stunden^ att hon menade .hvad
hon sade. Hon spelade sina kort sä väl, den lilla.’
Man funderade nästan på, om det kunde vara natur
emellanåt — Det var underligt, men han måste
stundom riktigt anstränga sig för att komma ihåg att
allt endast var lek.
’Det var, som om det kommit något nytt öfver henne,
sedan den där morgonen i skogen, det var en glans
i hennes ögon, en stilla mjukhet i hennes rörelser.
Och dock vågade han knappt kyssa hennes läppar
eller lägga sin arm om hennes smärta lif. Gjorde
han det, så skedde det med en viss varsam ömhet,
alldeles främmande för hans natur. Det var något
oförklarligt, som höll honom tillbaka, men detta
något förlänade ett visst behag åt deras samvaro.
Hon hade också börjat att tala med honom om så
mycket. Han fick höra en mängd små flickdrömmar
om att gå som en fridens ängel till de sjuka, att ta
sig anv små värnlösa barn och hjälpa de fattiga. Detta
var ju ett så gammaldags och omodärnt sätt att
framhålla sin kvinnlighet, men det lät så näpet fån
hennes lilla mun. Och de mjuka läpparna voio så
allvarligt trovärdiga, att han till sist ej kunde låta bli
att le. Men då afbröt hon sig.
— Du hör ju inte på mig, du bara ser på mig,
sade hon förebrående. Och så teg hon en ,lång stund,
och han måste försäkra henne, att han visst hört på
och anstränga sig på allt sätt för att få henne glad
igen.
Det var en mörk höstkväll, då han gick att säga
henne farväl — för alltid. De gamla lyktorna lyste
så underligt matt genom det täta rägndiset. Men
hennes ögon blänkte klarare än någonsin. Aldrig
(Forts, å sid. 552.)
¾/fer fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
