Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 24 Mars 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNGDOMENS VÅR.
Han var en ung man på 19 år, en oerfaren och
obepröfvad yngling. Han var entusiast och svärmare
och trodde på det godas och ädlas makt. Han trodde
sig kallad att utföra något stort och ädelt till
mänsklighetens fromma. Han menade, att lifvet var en jämn,
rosenströdd väg utan törnen och svårigheter, han trodde
det var en småsak att slå sig fram i världen, blott
man hade mod och förtröstan, framförallt själfförtröstan.
Och han förtröstade så obetingadt på sin lycka och
på sitt goda öde, som han sade, han kände, huru de
mognande krafterna arbetade i hans inre, huru styrka
och lifslust spände hans muskler, eldade hans blick
och gjorde honom så öfverdådigt djärf och trotsig mot
alla, som endast ungdomen kan vara.
Han gick i stadens latinläroverk och skulle bli
student till våren. Han hade ett skarpt och
genomträngande hufvud, och hans outtröttliga energi och
arbetslust öfvervann svårigheter, för hvilka andra
förskräckta ryggade tillbaka. Man förutspådde honom
en vacker examen.
Han tänkte bli lärare. Komma ut i världen och
hos andra nedlägga frön till goda gärningar, gifva
andra sina åsikter och idéer och se dem omsättas i
unga bildbara sinnen och bära frukter, välsignade
frukter. Det var hans stora framtidsdröm detta.
De hade en gymnasistbal en gång i mars månad.
Där träffade han henne. Han dansade med henne
ett hvarf, två hvarf, tre hvarf, det gick rundt för
honom, han visste ej, hvar han var, lian såg på henne
och sög sig med sin brännande blick fast vid hennes
halföppna mun, hennes flammande kinder, hennes
tindrande, glänsande ögon, hennes svarta hår som
stod som ett ostyrigt burr kring hennes hufvud. Han
var som fascinerad. Han såg på denna vackra flicka,
denna bild af det glada, leende lifvet själf, han var
oförmögen af hvárje klar och redig tanke. Han, som
annars ansågs som den klaraste i hela klassen, han
var förbryllad, liksom berusad af en flicka i hvit satin,
med röda rosor i barmen och glänsande ögon. Hvem
var hon? Han hade aldrig sett henne förr. Nej, han
hade aldrig varit tillsammans med de andra, han hade
gått sin väg själfständigt fram, upptagen af trägna
studier och försmående allt sällskapslif. Men nu, nu
slog han upp ögonen och såg i hvilken torr prosaisk
värld han lefvat. Nu var det verkliga brusande lifvet
kommet i skepnad af en ung flicka med röda rosor
i barmen. Var det möjligt? Ja, visst var det
möjligt. Han dansade med själfva lifvets gudinna, flickan
med de glada tindrande ögonen och rosorna i barmen.
Och han dansade, och han dansade och blef aldrig
trött, och kamraterna sågo afundsamma ut, och han
själf var en heros, en gud, som förde själfva
kärlekens gudinna Aphrodite i vildt tummel bland sfärerna.
Och hörde han icke sfärernas harmoniska musik
ackompanjera deras dans —–––-?
De stannade flämtande och sågo hvarandra in i
ögonen.
— Tack, sade .hon enkelt. ’
Så gingo de in i sitt sidorum och satte sig under
ett stort palmträd och åto glace. Han var ännu helt
yr af dansen, och närvaron af den unga flickan med
de varmt glänsande ögonen hypnotiserade hcnom.
Hon betraktade honom under sina halfsänkta
ögonfransar, det glittrade och lekte i de underliga ögonen
likt vatten i månljus. Han berusade sig häftigt af
hennes åsyn. Hon log.
— Åh, ni har så underliga ögen, sade han sakta men
ångrade sig genast, ty han trodde han sagt något dumt.
Han var helt ovan vid unga flickor och han
undrade hur han skulle ställa sina ord.
De började tala om h.arandras förhållanden. Hon
var dotter till en regementsläkare och hade slutat
skolan för ett år sedan. Hon var 18 år. Hvad hon
skulle ta sig före? Åh, ingenting, eller rättare, det
fick framtiden utvisa. Han talade om sin examen
och sina framtidsutsikter.
FÖR HVAR 8 DAG AF BENGT LINDWALL.
— Ni skall få en blomma af mig, då ni tar er
examen, sade hon.
Han blef het.
— Tack, sade han, och tillade dröjande och liksom
förlägen: — En röd ros?
— Ja, en röd ros.
— Tänk, sade han, vi känna knappt hvarandra, och
jag sitter här och ber er om en röd ros.
, Hon log med den varma glansen under sina ögonfransar.
— Javjsst. Jag vet så litet om er. Ni syns aldrig
med de andra. Hvarför är ni aldrig tillsammans med
edra kamrater? Åh, ni läser väl mycket. Ni tar väl
en glänsande examen. Och den röda rosen, den skall
ni säkert, säkert få.
Hon pladdrade på meningslöst och med de
förunderligaste idéassociationer. De logo mot hvarandra
och skämtade helt förtroligt som om de kännt
hvarandra länge. Den första blygheten hade hos honom
lämnat plats för en glad och öppenhjärtlig förtrolighet.
Hon var knappast mer än ett barn, men kroppens
linjer med deras mjuka rundning och själfmedvetna
öf-vergående i hvarandra tydde på den mognande kvinnan.
En kavaljer kom cch bjöd upp henne. Hon fördes
bort i dansens virfvel och var snart försvunnen. Han
satt kvar under palmträdet och stirrade in i den röda
ampelns matta sken med ett leende, drömmande
uttryck öfver den mjukt skurna munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
