Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 31 Mars 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKISS.
FÖR HVAR 8 DAG AF EINAR SJÖHOLM.
Vårvinterkväll öfver staden. Halfskymningen har
just börjat öfvergå i mörker; gaslyktorna äro tända;
ur butikernas skyltfönster och spegelglasdörrar falla
geometriskt tecknade figurer på trottoarerna. Allt
detta ger någonting osammanhängande åt gatans
fysionomi, något lappadt och trasigt, hvilket än ytterligare
ökas af husens oroliga, söndernaggade silhuetter och
af de mattblänkande reflexer, som, kastas från polar
och rännstenar, svällande af vatten, hopgrötadt med
snö och svagt klirrande isbitar. Öfver detta v rrvarr
af brustna linier, oregelbundna, med hvarandra sig
trängande husmassor, omväxlande ljus och mörker,
hvälfver sig himmelen lugn och mäktig. Längst bort
i vester dallrar en eteriskt grönaktig färgfläck, som
sprider sig uppåt och genom skiftande nyanser
småningom förtonas och öfvergår i det djupa oändliga blå.
Längs husraderna gå de sakta, han och hon, sakta,
dröjande, .tysta, i djupa tankar. Så ha de gått en
längre stund, gata upp och gata ned. Deras lugna
gång sticker skarpt af mot de mötandes och
förbipasserandes hetsade, brådskande steg, deras stilla
uppträdande tyckes ej höra hemma i detta -kaos af nervösa,
jäktande element.
Slutligen bryter han tystnaden: — Nu när jag väl
skall härifrån, känner jag mig så underligt fästad vid
den här strunthålan. Det gör riktigt ondt i mig när
jag tänker på, att jag måhända aldrig mer kcrrimer
att gå här. Det har allt varit skönt här i alla fall,
isynnerhet på sista tiden, så underligt skönt och lugnt.
Nu börjar vandringen på egen hand, ensam. Ensam,
det är allt ett förfärligt ord.
— Du möter väl en gång på din vandring en
människa, som —–––-ja som är lik dig, som tänker
och känner som du, och då - - — är du ej längre
ensam.
— En verklig sådan människa träffar man måhända
en gång i sitt lif, aldrig mera.
— I så fall gäller det att taga vara på tiden, när
man finner henne.
— Jag har allt gjort det också, och jag har njutit
ofantligt, men nu är det slut.
. — Hvarför är det slut ?
—v Jo, ser du, jag kan ej vara något för henne,
jag är som Strindberg säger om hr de Beaulnes son:
Men sonen, han går världen kring,
har ingenting, är ingenting,
och blir väl aldrig någonting,
om ej han blifver kär.
— Det är således verkligen en hon?
— Ja.
— Får man fråga hvem?
— Vet du det inte?
— Nej/
— Jo det vet du.
Intet svar.
— Hör du Elsa, kan vi två ej tala uppriktigt med
hvarandra. Hvart man ser i världen, finner man
missöden cch olyckor, brustna hjärtan, ensamma varelser,
ofta beroende på att människorna ej kunna tala
sanning med hvarandra. Hvar vänlig tanke, hvar
varmare känsla döljes och gömmes under en kall och
korrekt yta. Hur mycket bättre om människorna med
lugn och sanning gjorde upp sina förhållanden till
hvarandra. Eller hur?
Intet svar.
— Ser du, Elsa, hon, som jag talade om, det är
som du vet, ingen .annan än du själf. Vi två vi äro
stämda efter samma ton. Ja, som du vet kan samma
ton låta olika från olika instrument. Ett är rikare,
fylligare, djupare än ett annat, men grundstämningen
är densamma. Och jag böjer mig villigt och gärna
för din Öfverlägsenhet. Det har varit så lungt och
godt i din närhet. Mitt trasiga inre har fått njuta en
kort tids harmoni. Nu reser jag härifrån. Säg; skall
jag gå lika ensam, lika fattig på vänskap och kärlek,
som jag kom? Säg Elsa, men var uppriktig.
— Du finner snart åter en kvinna, som du lär dig
älska som mig.
— Nej min vän! Man flammar nog ofta, och det
har jag också gjort, men Anatole France säger: j! "En
gång på tusen träffar man en kvinna, som man
aldrig öfverger, aldrig bedrager, aldrig glömmer". Och
den kvinnan, det är du för mig.
— En syster ...
.— En syster! alltså skulle äfven jag bli en modära
riddar Toggenburg!
De gå åter tysta, sida vid sida, för sista gången.
Den gröna fläcken har försvunnit från himlen, som
mörk tycks ligga tätt, tätt öfver husens iak. Så komma
de utanför hennes bostad och stanna under gaslyktan.
Sakta räcker hon honom sin lilla varma mjuka hand:
— Tack skall du ha för den tid vi varit
tillsammans och lycka på resan.
Tack. Ut i lifvet alltså riddar Tcggenburg!
Så skildes de, men .drifven af en plötstig ingifvelse
ropade han henne tillbaka. Hon kom och stannade
tyst framför honom,
— Hör du Elsa, gif mig en kyss till afsked, det är
ju bara barnsligheter, men ändå.
Hon lyfte upp ansiktet, det var blekt. Han böjde
det sakta bakåt och sänkte djupt sin blick i hennes.
Hon slöt ögonen, och det gick en skälfning öfver de
vackra dragen, sakta böjde han sig öfver henne med
känslan af att det var hans rikaste och mest
smärt-fyllda Ögonblick. Mera hade han ej att vänta af
lifvet, blott tomhet och ensamhet fanns kvar.
POSTRÅNET I SKÅNE.
Det revolverattentat, som föröfvades vid
Staffanstorp mot postiljonen på ett i full gång varande tåg
mellan Malmö ’
och Simris- . ~ .:.’*.
hamn är en . . ... . ; ’. .
dess bättre i , -
vårt land
alldeles enastå- * -. ;
ende
händelse. Postiljonen Almén,
som vid
tillfället svårt så- :
rades, är född
i Romna vid
Hörby den 23
oktober 1862.
Sedan år 1884
har han varit
i postens ’
tjänst.
Händelsen (
-har gifvit
uppslag till en
diskussion
angående beredande af stör- •
re säkerhet * \
för reseposten ’ ’ i ’.
och dess hand- , ’ * "
hafvare.
Efter porträtt. Kliché: Bengt Silfversparrti.
POSTILJON ALMÉN.
— 413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
