Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 28 April 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖREGÅNGSMAN INOM FOLKSKOLAN.
Lärjungarne vid Filipstads folkskola ha i förste
läraren O. Hellgren en uppfostrare som på ett vackert
sätt går upp i ungdomens sak. Särskildt intresserad
för sång, lek och idrott, har herr H. vid sin skola
höjt dessa ämnen till en inom folkskolan enastående
nivå och genom flera lyckade kombinationer bringat
dem att tjäna hvarandra och uppfostrans ändamål i
Öfrigt. Med af honom öfvade och ledda
folkskolekörer har han sålunda inom landskapet gifvit ett
20-tal vällyckade kyrkokonserter. Inkomsten af dessa
ha användts för skolans och barnens räkning.
Så ha de flesta af barnen å vår bild sin sång att
tacka för de
skidor, som
skänker dem så
mycken glädje
och ökad hälsa.
Herr Hellgren
är född 1866 på
Gotland. Han
har under flera
kurser
tjänstgjort på Nääs
dels som
slöjdlärare, dels som
sång- och
lekledare.
Foto. Fröding Filipstad. KiieM.-B^at w/w,..........
FOLKSKOLEBARN PÅ SKIDOR. Lärjungar vid Filipstads folkskola på utflykt med sin lärare, h» O. Hellgren.
Så dum han var den gången, han släppte allt detta
för sonens räkning! Så dum han var, som kunde
hoppas, att pojken skulle stadga sig, då han fick sköta
allt för egen vinst. Ett par drängar skulle säkert ha
förvaltat detta bättre, och Jonas Nissson skulle ej ha
behöft känna sig som nådehjon på slutet af allt slit
och släp. Gubben kände sig så uppbragt, först på
sig själf, sedan på sonen och sist på de pratande
människorna, som samlades kring gården, att han
glömde sin gikt och att han var en gammal karl på
öfver sjuttio år, och fick på sig kläderna i hast och
gick ut på brokvisten. Det mesta af det som skulle
säljas var utburet på gården, ty det var en strålande
vacker vårmorgon, och auktionen kunde förrättas ute.
Där fanns hans hustrus väfstol, klumpig för nutidens
ögon, men den hade hittills godt fyllt sitt ändamål.
Åh, så väl han mindes henne, hustrun, hur hon
dunkat i den väfstolen! Han kunde se henne ung,
mörkhårig och rundlemmad i den väfstolen. Han
kunde se hur Nils, då en liten glad byting, kröp
under väfven och höll fast i tramporna, så att hon måste
hvila sig och prata med honom. Ja, genom hela lifvet,
ända tills det mörka håret var hvitt, kinderna skrumpna
och näsan prydd af brillor kunde han bäst minnas henne
i samband med den väfstolen. Allt det andra, skåp,
ämbar, kokkärl och stolar ända till den snedbenta
mjölkpallen påminde om henne och på samma gång
gladare dagar; men väfstolen, den–––––-
— Tänker du sälja mors väfstol, Nils? Den gamle
stödde sig på tvänne käppar, som vanligt, men ryggen
såg dock i detta ögonblick rak ut, och rösten ljöd
sträng och hotande.
Nils betraktade fadern en sekund hälft gäckande,
men utan att sakta sina steg.
— Inte kan ni- väl begära, far, att jag ska’ dra’ det
där åbäket med mig!
— Jag gissar den kan få rum här i huset nu som
förr. Jag säger dig Nils, att gör du dig af med mors
väfstol, går det inte väl för dig, sanna mina ord!
— Så ta* den kvar, för satan! slängde denne
sorgeson tillbaka öfver sin axel.
Med tunga steg och ännu tyngre sinne gick den
gamle öfver gården, fram mellan det husgeråd, han
en gång skänkt sin son, sitt enda barn. Borta vid
en vägg stod en urmodig släde, omringad af
half-vuxna pojkar, som skämtade öfver det "eleganta"
fordonet. Den släden hade Jonas Nilsson snickrat och
smidt på själf i ungdomen, och i den släden åkte han
första gången den dag han stod brudgum. När han
gick förbi kunde han inte låta bli att fråga pojkarne,
om de trodde sig vån om att göra den efter.
— Det va’ väl just nån’ting att kunna det! kom
det snabba, öfverlägsna svaret från en osnuten
fjor-tonåring. Förrästen behöfs det inte nu, då dom gör
mycket finare på fabrik.
Jonas Nilsson fortsatte sin vandring åt fäjset till.
Den pojken sade mer än han själf visste, tänkte han.
"Det behöfs inte nu, då dom gör mycket finare på
fabrik", upprepade han halfhögt för sig själf. Finare?
Ja, det beror på hur man ta’r det. Och så håller det
ingenting.
Då gubben gick genom hölidret, stötte han sina
Käppar hårdare i golf än han plägade. Det kändes
något till retfullt att gå här som ett betydelselöst
inventarium och se hur folk tummade på hvad han
rätteligen ägde intill minsta sticka. Det var något till
svårt att tåla likgiltiga eller ömkande blickar från alla
sidor, då han hälst velat höja sina käppar och jaga
inkräktarne därifrån hvarenda en! Han öppnade dörren
till fäjset, för att tala med "Fagerlind", "Grefvinna"
och "Fägna", som skulle följa med hemmanet liksom
han själf; men därinne stod ett hälft tjog kvinnor med
uppskörtade kjolar och sugande sina järnsnuggor,
skärskådande de djur, som skulle säljas. Jonas
Nilsson sköt igen dörren med en smäll.
Icke en vrå af den gård till hvilken han själf med
värkande armar släpat en stor del af timret var fri
från främmande.
Ute på vedbacken mötte han en gammal man från
grannskapet, en mångårig vän. Denne kom med
utsträckt hand.
— Det känns väl underligt för dig i dag? sade han.
Men Jonas Nilsson hötte med käppen.
— Gå hem! Du har ingenting här att göra. Ingen
har här något att göra.
Utan att låta sig hindras gick han vidare upp mot
björkhagen, där blåsipporna nyfiket stucko upp sina
gråludna knoppar. Där blef han sittande på en sten.
Nere på gården var auktionen nu i full gång, och
folk rördes kring alla knutar. Han hörde, hur
auk-tionistens klubba föll g ng efter annan, men det
liksom icke vidkom honom längre. Han visste sig
maktlös och kände sig domnad, kroppsligt och andligt.
Det var bara en enda gåta, den ständigt obesvarade,
som rörde sig inom honom: Huru blef Nils sådan?
Jonas Nilsson trodde hvarken på öde eller slump„
han trodde på orsak och verkan. Väl för tusende
gingen ransakade han sig själf för att finna felet.
Hade han varit för slapp mot sonen? Det kunde han
knappast tro. Hade han. varit för sträng? Snarare
det. Men själf hade han uppfostrats ojämförligt
mycket strängare, och han ansåg sig hafva varit en möns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
