Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 12 Maj 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOPHIE ELKAN.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Fru Sophie Elkan, född Salomon, föddes i en
Göteborgsk köpmannafamilj den 3 januari 1853. 1 likhet
med flera af de författare, som under de senare åren
inlagt stora förtjänster om utforskandet och skildrandet
af svensk kultur, är hon af judisk härkomst. Vid 19
års ålder ingick hon äktenskap med musikhandlaren
Elkan i Stockholm, hvilken af led 1879. Under
pseudonymen Rust Roest började hon idka författarskap och
utgaf 1889 sitt förstlingsverk Dur och moll, hvilket
sedermera åtföljts af Med sordin (1891), Rika flickor
(1893), Sä/ve, Kurt & Co. (1894), Skiftande
stämningar (1896), John Hall en historia från det gamla
Göteborg (1899), ett ur de första novellsamlingarna
gjordt urval / fågelperspektiv (1901), Drömmen om
österlandet (1901), Konungen, en sannsaga (1904)
jämte dess afslutning Konungen i landsflykt (1907).
Därjämte har fru Elkan i "När vi började"
ungdomsminnen af svenska författare (utg. af
Författareföreningen 1902) nedskrifvit en skildring af sin första
litterära erfarenhet.
* * *
Det var med en gedigen litterär alstring bakom sig,
som, i och med skildringen af John Hall, fru Elkan
fann sin rangplats inom vår litteratur.
Historien "om den först rike och ansedde, sedermera
fattige och föraktade John Hall, dess lefnadsöden och
ömkansvärda död" har hos oss nått folktraditionens
och skillingstryckets ryktbarhet. Han har blifvit en
typ för den till olyckliga öden födde rikemanssonen,
ej ond till sin natur, men i hela sitt väsen och
lef-nadsriktning dömd att vara förskingraren af det som
samlats och soningsoffret för den, som gjort sig till
vän med den orättfärdige mammon.
En gång förut (i "Förr och Nu" bihang, "Sverige",
årgången 1877) har ett försök gjorts att ställa John
Hall i en annan dager än den gängse. Det var
tämligen uppenbart, att traditionen här hade fångat en
lefvande människa för att utfylla en nedärfd och
fastslagen typ, men detta upprättelseförsök nedsjönk lika
djupt i glömskan som det lass af tryckta
rättegångshandlingar, hvilka de Hallska processerna frambrakt.
Så kom fru Elkan. Hon hade den i Sverige så
sällsynta, så nästan ouppnåeliga lyckan att fi genom en
de obrutna traditionernas krets tränga fram till det
förgångna, . liksom Selma Lagerlöf vigdes till sitt kall
genom att växa upp i den då ännu osköflade värld
för sig, som de värmländska bruken och
herregår-darne utgjorde. Göteborg har under engelskt
inflytande fått ett drag af den släktleden sammanbindande
kulturkonservatism, som är svenskarne si förunderligt
främmande, och där skänktes "John Halls"
författarinna och återupprätterska gåfvan att lefva Ined i
gångna tiders lif och att låta svunna människoöden
återuppstå inför oss.
I och med denna bok har John Hall återuppstått
och med honom mycket af hans tid. Det är ej blott
en ypperlig människoskildring, som fått lifvets
öfver-tygande kraft genom sin skaparinnas varma och
underliga kärlek, och en ypperlig tafla af tidens kultur
— väsentliga drag i själfva t dsandans innersta väsen
har författarinnan klart fattat och åskådliggjort i John
Halls karaktär. Det hela är ett verk, af hvilket man
kan lära mycket.
Men dock kanske det har sin främsta betydelse
som en förberedelse till "Konungen", som är
författarinnans storverk och ett af vår senare litteraturs
främsta alster. Väl kan i fråga om själfva
karaktärsskildringens intresse de båda verken jämnställas, men
i "Konungen" är det ett helt tidehvarf i vår statsliga
tillvaro, en kris i vår histora, som utgör bakgrunden.
Så som fru Elkan förstått och mäktat att behandla
ämnet, är det något af själfransakans allvar som tvingar
sig på läsaren. Den tid, i hvilken händelserna
försiggått, har ej ännu alldeles svunnit hädan, och den
tid, under hvilken boken tillkommit har fört tankarna
och kanske ännu mer känslorna, om ock omedvetna,
tillbaka till de dagar, då Sveaborg föll och då en
dynasti föll från tronen.
Den allmänna uppfattningen af Gustaf IV Adolf är
fastslagen i Runebergs dikt och i Snoilskys. Sins
emellan ej fullt öfverensstämmande, äro dock de båda
karaktärskildringarne ense i att affärda honom såsom
den, som genom enfald och svagsint halsstarrighet
förspillt Finland och ledt Sverige till undergångens brant.
Det förgätes oftast, när omdömen fällas om Gustaf
IV Adolf, att om honom och hans historia knappast
ännu ett ord finnes tryckt, som ej nedskrifvits af hans
motståndare. Större delen af de viktigaste
tillgängliga källskrifterna från hans tid utgöras af
anteckningar, härrörande från män, i hvilkas intresse det legat
att skildra honom i så mörka färger som möjligt.
Ännu har historieforskningen blott i mycket ringa
mån sysslat med hans tid, och fru Elkans roman är
helt enkelt ett af de främsta verk, som hittills skildrat
honom och hans tids Sverige. Och det är det första
betydande, i hvilket författaren ej utgått från ett
förut-fattadt fördömande af dåren på tronen.
Ett undantag gifves — generalstabens stora verk
Öfver "Sveriges krig åren 1808 och 1809". Men lika
allmänt läst, som fru Elkans verk är, l.ka oläst förblir
denna monumentala och ypperliga skildring Öfver de
år, då svenska statens och svenska folkets lifsduglighet
senast pröfvades inför de fientliga vapnens stora
räfsteting. Och tyvärr är det nog ej många — i dessa
den instundande obrottsliga världsfredens tider — som
känna, i hvilken grad kampen mot en fiende pröfvar
ett folks hjärtan och njurar.
När ett folk går till kamp för sitt lif, då beror
sannerligen ej utgången blott på mängden af "vagnar och
resenärer". Aldrig, sedan världshistoriens gryning, har
man ur tabeller öfver soldaternas och kanonernas
antal kunnat räkna ut, genom en enkel addition och
subtraktion, hvem som skulle segra. Liksom segraren
i femkampstäflan har behof, ej af kraftiga armar blott
eller ben, utan af en i alla lemmar fnsk och färdig
och tränad kropp, pröfvar kriget en nations alla
kroppsliga cch andliga gåfvor. En människa, som i vattnet
kämpar för sitt lif, tarfvar ej blott kraftiga bimmuskler.
Hennes räddning beror på, huruvida hennes kropp
och själ kunna samverka så, att i striden för lifvet
hvarje gnista af kroppens kraft och själens uthållighet
utnyttjas.
Likaså med en stat. Frågan är ej om hvem som
är störst och mäktigast, frågan är om hvem som bäst
kan, när det gäller lifvet, föra fram i stridslinjen allt
hvad folket äger af materiella och andliga resurser,
och allt från Davids och Goliats dagar veta vi, att
striders utgång ej beror på hvem som har den längsta
kroppen eller den gröfsta stämman.
I alla de bästa skildringarna af vårt sista krig
framstår klar och tydlig bilden af en stat, som ej var
duglig att strida för sitt lif. Och ju mer man förstår att
se de diplomatiska ärendenas och krigsanstalternas
skötsel i ljuset af samhörigheten med nationens
karaktär, ju mer börjar man inse, att det ej blott var en
’storhetsvansinnig vettvilling, som klagade öfver sin
olycka öfver att vara satt till konung öfver "ett
sådant folk".
Fru Elkans verk är det första, som ger läsaren en
tydlig känsla af, att äfven folket hade en dryg andel
i de olyckor, som bröto in öfver landet, att konungen
kanske var vida mer sonoffer än skyldig. Efter
genomläsandet af hennes bok är det med ändrade
synpunkter och andra känslor, som man läser om de
- 498 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
