Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 26 Maj 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR Ü DAG
>!¾
if’
i /Sr*
Efter fotografi. OROLlÜHETERN A I INDIEN. *»**> Kem. A.-B, Bengt SUfvertparre Sthtm—Obg.
Regeringens trupper af infödde stationerade vid Lahore. I bakgrunden ¾>ikkis, i förgrunden gurkas (af mongoliskt ursprung).
(Forts. fr. sid. 531).)
efter ett lifs långa, spanande längtan färdig och det
återstod blott att sätta den på papperet. Aftonens
långa timmar hade han ägnat åt den, morgnarnes
gryningsstunder hade han ofta mejslat på den såsom
konstnärn på marmorn. De andra dikterna voro intet
mot hvad den skulle blifva, den skulle samla lifvets
olika trådar till en punkt — den eviga solskenstörsten,
längtan efter glädje, kärlek, skönhet. Ty det är den,
menade den gamle skalden, som genomdallrar hvarje
fiber i människokroppen, som kommer hvarje tåradt
Öga att le midt i sorgen. Den gamle skolmagistern
tackade försynen, som utvalt just honom att skapa
denna dikt, dikten om lifvets långa längtan, om
längtans långa lif. Han tackade gud, som låtit smärtan
blifva hans adelsmärke.
Så satt den gamle skalden där i fönstret drömmande
och tänkande. Plötsligt ser han ett ekipage — han
kände igen det; det var åkar Nilssons—komma från
staden dit ut till utkanten. Och än mer — det
stannar vid hans grind, oc¾ ur stiger en äldre, korpulent
men mycket elegant dam. Hon går rätt på hans hus
och den gamle skalden skyndar bort från fönstret för
att bedja Lotta springa och Öppna.
Själf går han in i sitt rum, och liksom gripen af en
aning tager han fram den urkedja, fröken Marianne
en gång broderade och fäster den på sig. Mer
hinner han ej, ty dörren öppnas och in träder en ståtlig
gammal dam, som med stark utländsk brytning ropar:
— Gabriel, känner du ej igen mig?
Den gamle skalden stod där gapande af förvåning.
Ej så, att han ej visste, hvarom det var fråga, men han
tyckte sig med ens ha förlorat tankeförmågan.
— Är det hertiginnan? — var allt, han kunde få fram.
— Ja, Gabriel, svarade hon, det är Marianne, som
efter ett lifs längtan kommit tillbaka för att finna dig,
Gabriel. Jag har lefvat länge,’ sett många länder och
många män, men dig har jag aldrig glömt. Hela min
längtan stod till dig; jag har älskat dig mer, än jag
anat. Nu, när jag återvände till Sverige, styrde jag
min kosa först till dig, förr an till mina syskon. Men
— hon bleknade — känner du ej igen mig, Gabriel?
— Jo . . . jo visst, Marianne, svarade magistern och
sjönk ned på en stol utan att bedja henne sitta.
— Men, Gabriel, utropade hertiginnan, är jag då
ej välkommen?
Den gamle skalden svarade ej, han föll allt mer
och mer ihop, ja, den gamle mannen svimmade.
Nu blef hertiginnan förskräckt. Hon for på bar
gärning att hämta läkare. Denne, som kom ut till
den gamle skalden, konstaterade en för häftig
sinnesrörelse. Han behöfde ro; snart skulle han bli bra»
igen. Hertiginnan gjorde bäst i att ej stanna kvar,,
utan vända åter först om någon vecka.
(Forts, å sid. 544.)
EN SENASTE SNAPSHOT AF KUNG LEOPOLD AF
BELGIEN, KONGOFRISTATENS HÄRSKARE.
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
