Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 23 Juni 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Så är det en dag, en högsommardag med lysande
sol och hög ren luft. Liarna fara som blixtar på
ängarna. Allt folket är ute — det är bråd tid ty det
är slätter. Från prästgården äro de med alla, far själf
och Eva och ungprästen och mor och allihop. De
ha gjort det gladt och rart åt sig, mor och bror Karl,
läkaren, ty Eva har rullat hans stol dit ut i skuggan
af den grå ladan där en myrhals’ smala tallar stå.
Där har mor gjort mateld, och där är svalt och
lagom dragigt och myggfritt. Och i grytan kokar
potatisen så att det tunga, svarta järnlocket lyfts.
Mor och son sitta tysta och se ut öfver ängen.
Där blänker ungprästens lie och hvita skjorta - men
i skåret längs bort från hans, i drängen Jonas skar,
går Eva och räfsar. Läkaren sitter och småler. Det
kommer imma på pincenezglaset — det är väl
imma från potatispannan — och han måste ta af och
torka dem, och då mötas deras ögon — mor och son —
och de le båda, men läkarens ögon äro fulla af tårar.
Och han tänker: Stackars lilla barn, som går därute
i solen med sinnet mörkt!
Men nu går prästmor och stökar med middagen.
Hon slår ut vattnet från potatispannan och lägger
locket på igen. Och hon tar upp stora tidningar och
brer ut på marken. Och hon sätter fram tallrikar och
den stora krukan med fil midt på tidningarna. Och
hon steker fläsk i den stora fotpannan öfver elden.
Och så viftar hon med sitt förklä dit ned åt ängen.
Nu fick de komma!
Mellan myrhalsens smala tallar klinga skratten och
glammet. Det är prästgårdsfolket som äter
slåtter-middag. De sitta omkring tidningarna och äta med
göd aptit. Och Evas skratt lyser och fladdrar som
en fjäril mellan blommorna och ungprästen sitter och
lyss som till musik. Hon glammar och pratar med
bror Karl, och hans ögon stå vemodiga på henne.
Hans egen lilla flaxande vildfågel!
Men då de ätit säger mor: Du Eva, nu går vi med far
och de andra och du får stöka iordning efter middan.
Så drogo de alla af, och Eva går tyst och allvarsam
med heta blommor på kinderna och lägger undan. Och
sedan kommer hon och sätter sig stilla på en sten
vid rullstolen. Och bror Karls ögon se mildt och
strålande på henne, där hon sitter sysslolös med
händerna i knäet och ögonen ut öfver ängarna, där liarna
gå. Ögon, som flamma och äro oroliga, oroliga —
Och han, läkaren, vet att nu kommer det.
Han far sakta med handen öfver burrhåret hennes.
Då är det, som hon böjer sin panna mot hans stolkarm.
Hjälp mig du, mumlar hon — hjälp mig från
honom —eller hjälp mig härifrån fjällen och allt —
och gråten darrar långt inne i rösten — för jag älskar
honom ej — han, ungprästen — jag vill aldrig älska
någon — för jag skall vara hos dig alltid, och
skjuta din stol ut i solskenet — och till dem som äro
sjuka–––-—
Och så talar hon vidare om natten på fjället, då
hon af skräck kom till honom och hur han då som
snärjde hennes fot. Hur hon sedan dess känner
snaran, fast hon ju ej visat det. Och att hon vill
undan, undan–––-ty hon .vill ej älska honom — hon
vill alltid vara hos–––––-
Läkaren sitter och stryker hennes hår. Då hon blir
tyst börjar han att tala och hon lyssnar, med pannan
fortfarande sänkt mot hans stolkarm. Han talar om
för henne att hon är en liten dum vildfågel, som ej
vill låta sig fånga. Och han säger, att han,
ungprästen, är en god och fin människa, som ej skulle
stäcka sin fågels vingar, och att han nog skulle göra
hennes bo varmt och vackert, och att hon kanske
aldrig skulle tänka på att lämna–––-> —
Men det är då hon flyger upp och skriker, medan
hennes ögon mörkna och bli underligt skygga.
— Nej — nej — hör du ej, — jag vill inte —
jag skall vara hos dig — alltid–––––-
Den lilla foten i den gula kängskon stampar gång
på gång i den mjuka, myriga marken; och vreden
lyser i hennes blick.
Och läkaren sitter och ser på henne medan blodet
långsamt spränges upp i hans panna och det tar för
andedräkten. Och han tänker att han aldrig varit så
nära att säga henne allt — det, att hon ej var hans
syster och att han älskar henne. Att hon var ett litet
fattigt barn, som de gett ett hem där i prästgården.
Att han älskat henne, älskat henne för högt för att
vilja binda henne vid sig, den lifssjuke. Hur han
kämpat med öfvermänsklig kraft ibland med sig själf
för att hindra orden, som velat fram. Hur han med
förtviflans kraft hållit emot, då han sett hennes blinda
hängifvenhet för honom, som han vetat skulle slå ut
i stark vildfågelskärlek — om hon vetat det. Men
det fick ej ske — det fick ej ske, det som hans hjärta
ropade efter. Det fick ej ske — nej —.
Så kommer gråten och hon kryper ihop mot hans
stolskarm igen. Och hon blir så småningom lugn.
Men läkarens ögon se förbi det nedböjda
burrhufvu-det ut öfver den släta myren och bort emot
synranden, där ett tungt moln står öfver fjällen. Och i
hans blick är det något scm har dött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
