Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 30 Juni 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
kala hufvud och sitt orakade ansikte. Han satt och
trummade med venstra handen på det obetäckta
furubordet och gnolade några strofer på Elisandravisan, en
ungdomskärlek. Midt emot satt hans ungdomsvän
från den tid han låg vid akademien i Uppsala, magister
Samuel Moræus, kyrkoherde i socknen. Dennes
betänksamma, fint skurna anletsdrag stucko något af mot
brukspatronens kraftiga profil, och hans hvita fina
händer, vana vid folianter men ej vid grofarbete, lekte
ideligen mellan kaftanens något slitna veck. Han
betraktade brukspatronen fundersamt, men hostade
slutligen lätt till och reste sig hastigt ur den skinnklädda
länstolen.
— Nej, broder Göran, sannerligen, nu är icke tid
till kärleksskvaller och ungdomsvisor. Landet ligger
ju platt öde, och knappast prosten får behålla sin
dräng. Härmed måste blifva ett slut, annars duka vi
svenske under.
— Lugna dig, magister. — Brukspatronen reste sig
upp och gick fram mot prästen; så lade han sina
valkiga händer på magisterns skuldror och såg honom
in i ögonen. — Jag rosar ej kriget och än mindre
konungen. Visst har jag för hans skull under den
polska militien förlorat min son; visst har jag måst
nedlägga mitt bruk, då smederna skrefvos ut i
krigstjänst, och visst tog upphandlingsdeputationen mitt
sista tackjärn i Göteborg mot Görtzens koppardalrar.
Men svåra tider hafva äfven förr varit. Jag minnes
väl, jag, den tid då kongl. majestät och kronan tog
bruket från grêfve Magnus mot intet och dess herre
fick gå från gård och grund. Det var svåra tider då
för de adlige i Sverige. Men då kommo vi skrifvare
och kamrerare fram i dagen och blefvo rika, då våra
herrar blefvo fattiga. Så blef jag från en simpel
skrifvare herre på Sjöhammar, och Göran Lindman blef
frälseman och fick adeligt vapen som brukspatron
Göran Linderoth. Tiderna ändras; slikt hade ej far
min, rådsskrifvarn i Örebro anat. Nu är för oss
pröf-ningens tid kommen, och vi få smaka Herrens ris
och få gå från hus och hem. Konungen är vår herre;
han äger att pröfva sitt folk. Han kallas konung med
Guds nåde. Det betyder, magister, att han är Guds
nämnare.
— Göran, slik var du ej fordom. Grefve Magnus
förlitade på dig som på sig själf, och han gick under.
Brukspatronen stod och såg utåt öfver sjön bort till
Åsbro herregård. Hans blick for öfver kala grenar
och mörka granar, öfver den kala jorden och den
ännu ej vinterfrusna sjön. Här och där hade
visserligen december lagt några snöstänk, men annars låg
den svenska jorden karg och obrukad, fattig och
usel, väntande blott på snön — det enda, som kunde
täcka de igenvuxna åkrarnes armod. Han såg hur
älfven flöt kall och svart och såg det tysta bruket,
hvarifrån hammarens jämna, lugna slag ej mera
hördes.
— Den tiden var jag hård, Moræus. Lyckan gör
hård, ser du. Gud ville, att jag åter skulle bli mjuk.
Han förde mig upp till tämpeltinnarne och visade mig
mycken härlighet för att sedan störta mig. Sådan är
han, den starke hämnaren. När skatten nästa gång
utkräfves måste jag lämna Sjöhammar, som jag fått
så kärt.
Han såg åter ut.
Prästen gick fram och tillbaka. Så satte han sig
och betraktade sin vän. Han satt där en stund, som
väntade han på fortsättning. Men då brukspatronen
intet sade, började han själf tala. Han andades tungt
och rösten lät så ovan, att han nästan skrek:
— Gud har förvisso lagt ett tungt ok öfver oss
alla. Vi svenske foro med högmod och sågo i
konungen Gideon, Guds hjälte, segerherren mot
fili-stéerna. Men vi blefvo bedragne, ty han är en Saul,
som af högmod drefs till sina bragder och hjältedater
Men Gud törhända straffar honom såsom Saul, så att
han genomborras af sitt eget svärd.
Brukspatronen stod ännu vid fönstret. Han stod
där tyst och orörlig med händerna öfver bröstet och
såg ut mot sjön. Prästen reste sig åter oroligt och
gick fram till honom. Så stodo de båda, den
grof-huggne brukspatronen och den lille finhylte magistern
arm i arm i en svårmodig stillhet. De stirrade båda
ut, och utan att de yttrade ett ord till hvarandra,
fästes deras ögon på samma syn. Därborta vid Åsbro
sjönk solen bortom de kala gårdslönnarne. Dess
färgspel svepte in det åldriga herresätet och den
kringliggande skogen i ett rödt skimmer, och långt ute på
sjön glittrade dess strålar. Det hela blef en brokigt
röd väfnad. Dock knappast brokig. Allt blef rödt —
sjön, träden, det hvita huset skimrade i samma färg.
Men långt borta vid horisonten stego svarta skuggor
upp mot hvarandra.
Brukspatronen såg länge härpå. Så såg han på
prästen.
— Det är ju blod, sade han. Solen går ned i blod.
Gud förbarme sig öfver oss svenske!
Magistern ryste. Han tog sig för hufvudet, som
ville han värja sig för en tanke. Så sade han:
— Det bådar ej godt. I väster lyser det af blod.
Och han upprepade, i det han vacklade till sin stol:
— Blod, blod.
Då öppnades dörren och utan en hälsning kom
länsmannen in skrikande redan redan i dörren: —
Konungen dog den 30 november vid Fredrikshald. Han
blef skjuten. — Och utan att bida svar satte han sig i
brukspatronens länstol så häftigt, att skeden slamrade
mot tenntallriken på aftonvardsbordet.
Han såg förundradt på de båda männen. Ingen
tycktes höra honom. Brukspatronen stod orörlig vid
fönstret; magistern satt blek vid bordet. Hans hvita
fingrar darrade af ifver och rädsla, då han tyst
mottog landshöfdingens skrifvelse, som innehöll budskapet
om konungens död. Han såg förvirradt på brefvet,
som kunde han ej läsa, men efter en stund tycktes
det ljusna för honom, och han ropade:
— Död, konung Carolus död–––-i blod — —
Hans sol sjönk i blod!
Brukspatronen stod hög och tyst. Slutligen vände
han sig om, äfven han.
— När sorgekalken blir ljuf och kär tager Herran
den från oss. Konungen är död, Gud signe hans
minne. Hans krona blef oss en törnekrona, men
törnekronan blir äfven den ljuf att äga. Nu äro vi ej längre
värdiga; Herran tager den ifrån oss.
Men prästen fortfor hälft stönande:
— Hans sol sjönk–––––-i blod — i blod.
VIII ÅRG. 39:E HÄFTET INNE- I
HÅLLER:
A. O. Winroth. — S. S. U. H. har konferens. — Svenska
kapproddare under träning. — Hemslöjdutställningen i Boll- I
näs. — Den siste Voldriffelskytten. — Vårt kavalleri. — Taflor [
af "Ådalens skald". — Ungdomsmötet på Mösseberg. —
Vinkriget i Frankrike. — Zorns spelmanstäflan i Dalarne. —
Pe-tissan, ett gammalt stockholmsminne. — Svensk slöjd i In
dien. — Nyutnämnd militärattaché. — Svensk gymnastik i
Belgien. — Svenska bilder. — Japanska bilder. — Veckans
porträttgalleri. — "Solnedgång" af Karl Wistrand. (
/"¾/iq f Återgifv ande af tåxt eller illustrationer ur H. 8. D.
\JU®»* utan särskildt medgifvande förbjudes.
F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG. 1907. I
___________________________________:________J
— 624 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
