Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 14 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROUGE ET NOIR.
FÖR. HVAR 8 DAG AF SIGURD WESTBERG.
Uppkrupen på den höga stenhällen vid Toreby
fiskläge och badort satt den 43-årige pastor Hellander.
Den flacka skånska kusten vindlade i svaga
sling-ringar bort mot staden till höger och staden till vänster,
båda allt för fjärran för ögat.
Pastor Hellander satt och stirrade ut mot sundet.
Där gick ett hvitsmutsigt fiskarsegel bortåt en half
mil från kusten, och pastor Hellanders skarpa ögon
följde med spändt intresse det glidande seglets
kryssningar.
Det var nästan stiltje, och det långa afståndet gjorde
båtens rörelser ännu omärkligare. Men pastor
Hellander studerade dem med intresse och framgång, ty
han hade intet annat att göra. Han njöt sin första
semester på tre år, och hans sinne var ganska trött.
Men ändå kommo tankarna så småningom farande.
Den gamla liknelsen om människan som ett skepp som
på hafvet går okända öden till mötes och i mycket
är ett vindarnes redlösa byte kom för honom. Och
han tyckte att lika lugnt och stilla som denna båt
hade hans lif drifvit fram — utan storm och
kullseglingar, men också utan stormens vilda fröjd och
farans starka njutning.
Dem hade pastor Hellander aldrig undfått, och dock
kände han sig en gång stark nog för dem. Kanske
inte nu längre; ty nu hade den stora meningslösheten
fångat honom och visat honom sin makt — makten
till att döda själar och,* hvad mera är, viljor, starka
viljor.
Och dock — kanske allt till sist bottnade i hans
egna fel. Han hade ju haft möjligheter som han
kunnat använda sig af för att komma ut ur den
cirkel, som var hans( ärhbetsbana, om han bara själf
velat. Ja — förresten, velat hade han nog också på
sitt vis, och kraftig nog var väl alltid hans vilja att
fullfölja ett en gång fattadt beslut. Men det var däri,
i beslutandet, det brast. Ty han ville ingenting
besluta af trots, och det lockade honom ej att mellan
tvá möjligheter välja trotsets väg, bryta med allt och
alla för att få följa sin egensinniga vilja. När vid
mogen ålder tillfälle bjöds honom att få byta bana
och bli landtbrukare — det hvarefter han längtat i
unga år — hade han länge tvekat, men slutat med
att stanna där han var. Ty släktingar och vänner
ville ej utbytet, och själf var han vid tillfället
tvehåg-sen om hvad som bäst kunde betjäna honom i
lifs-striden.
Ack, han visste nog felet. Det var blott det, att
instinkten svek honom, att kunskapen brast honom i
alla afgörandets ögonblick. I detta var han kanske
mycket olik andra. Ja, han t. o. m. måste vara det,
ty annars kunde han för sig ej förklara hemligheten
med andras framgångar, där han själf skulle stått sig
mycket slätt.
Så vida ej — det var en tanke som ofta äfven förr
plågat honom - det hela blott berodde därpå, att
andra alltid kunde besluta sig för att välja — och
välja fort. Sak samma om de valde rätt eller ej —
för dem var välja detsamma som vilja — rouge eller
noir, det kvittade lika, bara det blef något. Låt vara
de femtio gånger af hundra gissade fel; alltid hade de
femtio framgångar att anteckna, där han lika många
gånger ingenting vunnit — ingenting, fast det förstås
för honom innebar den tvifvelaktigt värdefulla
frånvaron af blamager.
Hvarför skulle det då vara så illa beställdt för
honom? Hvarför vågade han aldrig? Hvartill tjänade
väl en begåfning som hans, om den aldrig finge
användas? Han borde väl kunna våga att fritt och
manligt göra sitt val, och han borde väl också mer
än de flesta kunna hoppas på att välja som han borde.
Men ändå — inte kunde han väl tro så illa om
andra, att de ej ägde klokskap nog att utgrunda möj-
652 —
ligheterna innan de handlade. Det var väl bara
högfärd af honom att vilja ha det så.
Ja, allt detta kunde nu förresten göra detsamma:
summan var ändå hans handlingslösa lif. Skulle det
då aldrig mera komma ett tillfälle för honom att göra
en gärning, där han kunde pröfva sin klokhet och,
framförallt, förmåga att skilja mellan falska och rena
toner? ^
Och då seglet i detsamma försvann i fjärran,
blickade sig pastor Hellander hjälplöst omkring som för
att söka ett tillfälle att reparera sin tro på sig själf
och sina utvecklingsmöjligheter.
Men han såg ingenting, och solen brände hett på
hans kalnade hjässa. Han tog upp halmhatten, som
han nyss kastat ifrån sig, och prässade ned den intill
öronen som för att på detta sätt bättre skydda sig
— ej blott mot solen. I detsamma ljöd en gäll
barnröst upp till honom från stenhällens nedersta kant:
— Fajbjo’ pjäst, fajbjo’ pjäst! Kom nej å hjälp mäj
å få den däj vackja schnäckan däjute!
Det var en liten barfotalasse, som bodde i
fiskarstugan intill den där pastorn hyrde rum — en lingul
och blåögd parfvel med hufvudet alltid fullt af upptåg
och barnsligt befängda påhitt. Han hade olofvandes
smugit hemifrån och ned till stranden för att leta
snäckor, dem han sedan förmodligen skulle smussla
in i "fajbjoj pjästens" säng eller någon annan den
han kunde komma åt.
Med barnasinnets raffinemang ville han ha prästen
till medhjälpare, och skrek han nu himmelshögt efter
•fajbjoj pjäst" tills denne ändtligen måste bekväma
sig till att klättra ned från stenhällen för att tysta den
lille gaphalsen genom att med käppen plocka åt sig
några af de vackrast glimmande snäckorna. Med de
små händerna fulla af snäckor rusade så den lille
i väg, skrattande och skrikande af fröjd, och pastorn
var åter ensam.
Men han hade fått en växande tanke att ty sig till.
Åsynen af den ostyrige barfotalassen med de flygande
gula testarne hade kommit honom att tänka på huru
äfven han kunnat ha en liten gosse med flygande
lockar och klingande skratt — om han kommit sig
för att raskt göra sitt val den gången för nu väl 20
år sedan, då han som ung student förälskat sig i sin
kusin Malin . . . Men det fick då gå som alltid eljest.
Han trodde nog att hon tyckte om honom — men
han visste inte om han vågade be henne dela det ofta
kanske torftiga bröd han hade utsikt att få, och så
kom kamraten och tog bort henne midt för hans näsa.
Nu var hon komministerfru i Stockholm och hade
det minsann inte för fett, nu när han hade det
ekonomiskt så väl ställdt för sig — eget präktigt annex!
Huru varsamt skulle han icke förstått att leda sina
barns uppfostran i den rätta riktningen, d. v. s. in på
de banor som passade dem bäst. De skulle fått välja
hvilket yrke de velat — han skulle ändå gifvit dem
sin välsignelse. Om någon velat bli militär, så skulle
han ju sagt honom, att han icke älskade det yrket,
men han skulle icke satt sin vilja hindrande emellan,
utan han skulle försökt dana den gossen till en god
man, fosterlandsvän — och krigare.
Och pastorns längtan att se och kela med den lille
som nyss sprungit ifrån honom blef så stark att han
gaf sig iväg uppåt fiskarbyn för att leta efter honom.
På vägen föll en ny tanke i pastorns sinne. Från
den lille han gick och letade efter gingo tankarna
hän till den äldre brodern, Jerker, gossen med de
tysta ögonen, det stillsamma leendet — och
mungi-gan. Ty utan mungiga, vare sig han för tillfället
spelade på den eller ej, såg man aldrig Jerker. Mor
hans sade ju ock att han var tvillingfödd med den,
och det syntes nästan så.
Pastor Hellander kom att tänka på hur han skulle
(Forts, å sid. 654).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
