Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 14 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts fr. sid. 652).
kunnat vara gossen till hjälp, om han nu bara själf
kunnat exekvera litet musik. Men — där var en stor
brist hos honom. Visst inbillade han sig, att han
hade lika mycken musikalisk känsla som de andra
— men någon musiker var han inte. Han kunde ju
•njuta af god musik, men han kunde också lefva utan
den. Inte för att han trodde att den af hans vänner
hade rätt, som påstod att den som kunde sjunga si
falskt som pastor Hellander gjorde, var alldeles
obotlig i musikaliskt hänseende. Pastor Hellander vågade
tvärtom tro att hans uppfattning i det hänseendet
icke var så förfärligt under isen. Som t. ex. nu —
nog förstod han att den här lille tioåringen Jerker
var en musikaliskt mycket och rikt begåfvad natur —
en äkta, stark och varm konstnärssjäl bodde säkert
hos den fattige och tillbakadragne fiskarpojken. Som
likvisst, om allt ginge sin gilla gång, vore dömd till
samma öde som så många talanger och genier före
honom: att låta sin eld långsamt tyna och slockna
i oförståendets, afundens och — det värsta —
likgiltighetens gråa aska.
Men nej — det finge ej ske så! Här hade han ju
ändå oförskylldt funnit det länge sökta tillfället —
denne gosse hade Gud fört i hans väg. Fast han
själf inga barn hade, och fast fåkunniga människor
säkert skulle hånskrattat åt hans förvägna tro på att
han kunde upptäcka en konstens apostel på
musikens område, så kände han nu på sig, att här, nu
måste han handla. Och — det gällde här icke blott
gossens framtid —* det gällde hans eget lifslugn.
Och pastor Hellander handlade — redan samma
kväll uppsökte han gossens föräldrar och delgaf dem
sin plan.
Han talade om för dem hurusom han alltid längtat
efter ett eget barn att vara god mot och fostra till
något verkligt dugande just på det område dess
be-gåfning visade hän mot. Gud hade dock ej velat
att han skulle få den kvinna han älskade, och därför
hade han aldrig gift sig...
Men just i dag hade han kommit på den tanken
att han i ett fosterbarn skulle kunna få någon
ersättning för hvad lifvet ej unnat honom — och han hade
tänkt sig att möjligen deras egen Jerker skulle blifva
det fosterbarnet. Härvid hade särskildt den
omständigheten spelat in att han hos gossen funnit en
utpräglad musikalisk begåfning, som han insåg skulle
gå förlorad om ej han nu finge taga hand om gossen.
Pastorn talade varmt, vältaligt och länge; och han
bevekte till sist de gamlas hjärtan. Faderns bifall
gafs sist och tveksamt, moderns först och mest
förtjust.
Så gick en tid i ro.
När det lilla fisklägets badsäsong var till ända,
for pastor Hellander med sin skyddsling till
Stockholm.
Där öfverantvardade han honom åt sin gamle vän
och studentkamrat Elmqvist, den fordom alltid
kordia-laste i alla glada lag, nu välbeställd kantor och
allmänt bekant och eftersökt • musiklärare. Med
Elm-qvists löfte att i allo taga hand om gossen och vara
honom i faders ställe samt därtill gifva honom den bäsla
musikaliska undervisning som det stod i hans makt
att ge, for pastor Hellander så åter till sin gamla
pastoratsbyggnad i Söringe i södra Småland.
Hvarje månad under sju års tid mottog han där ett
bref från musikdirektör Elmqvist, innehållande dels
ett kvitto — i form af en tacksägelse — för emottagna
inackorderings- och undervisningspängar för den unge
Jerker, dels en kort och saklig redogörelse för
ynglingens uppförande och framsteg sedan sistskrifna bref.
Dessa bref voro alltid hållna i samma gent emot
Jerker välvilliga och förhoppningsfulla ton samt lämnade
den lycklige pastorn föga öfrigt att önska i fråga om
hans lofvande skyddsling.’ Hvars framtid — och ly-
sande framtid — han nu ansåg viss och oomtvistelig.
Pastorns bröst svällde af stolthet vid tanken på hans
till synes så lyckade, sent omsider funna lifsverk.
En gång i veckan, eller åtminstone hvar fjortonde
dag, kommo Jerkers ortografiskt alltid lika
oefterrättliga bref hr pastorn tillhanda. Jerker omtalade där
alltid med samma naiva säkerhet de upplefvelser,
framsteg och rön han dag för dag gjorde. Det var just
inga märkliga ting som hände den unge Jerker, men
alltid gladde det pastorn lika mycket att läsa om dem.
Det visste också Jerker, och därför skref han om allt,
utförligt, vänligt och vördnadsfullt. Han berättade
om sin fiol och sitt piano — han fick för bättre
öf-nings skull spela båda dessa instrument — huru
roligt han tyckte det var att spela och hur fort han
lärde sig. Han talade om hur det var i skolan —
han gick i en privatskola för att inhämta åtminstone
bildningsgrunderna —, hur farbrorn, musikdirektören
var, hur snäll tant Malin — pastorns i Stockholm
bosatta f. d. flamma — var, som kom och gaf honom
bröstkarameller då han låg sjuk i influensa, och mera
sådant.
Två gånger om året kom det ett längre afbrott i
brefväxlandet Stockholm—Söringe — det var när
Jerker hade sitt 14 dagars jullof och sina två månaders
sommarferier. Dessa tillbagte han regelbundet i
pastorns ungkarlshem i Söringe — undantagandes en
vecka på sommaren, som han motvilligt men på
pastorns bestämda önskan vistades hos föräldrarne i
Toreby.
Sammanvaron mellan pastorn och hans skyddsling
var präglad af en viss förståelse och däraf ett visst
behag. Blott ett grämde pastorn — att Jerker aldrig
ville spela för honom. Många undflykter hade Jerker
för detta sitt nekande, och pastorn led häraf, men
respekterade ynglingens böner.
Dock smög han sig någon gång till att, stående i
vindstrappan, lyssna till de brutna toner, som då och
då trängde ut genom den slutna dörren till Jerkers
lilla trefna vindsrum.
Jerker spelade fiol när han var hemma på Söringe,
ty där fanns inget piano.
Men aldrig mer kände pastorn den hälgdagsfrid i
hjärtat som första gången Jerker skulle komma till
Söringe . . . den gången han drömde om de stilla
kvällar, de två skulle njuta samman vid Jerkers spel . .
När den frist var förliden, som blifvit
musikdirektören förunnad till lärotid för den unge
musik-talangen, kom pastor Hellander själf en dag till
Stockholm, för första gången på de sju åren. Nu
åtminstone skulle han då få höra Jerker spela -t- nu, då
dagen för hans lifs enda och stora triumf var inne.
Ty Jerker skulle pröfva in vid Musikaliska
akademien. Och pastorn visste, att det skulle lyckas.
Huru kunde det gå annorlunda, nu när hans lifs.
högsta insats stod på spel?
Pastorn tviflade ej ett ögonblick på segern, och
hans blott alltför tydliga nervositet hade helt andra
orsaker.
Han var ängslig för en hel mängd detaljer. Han
fann fel på allas klädsel, han var rädd att rägn skulle
komma och fördärfva de nyputsade cylinderhattarne;
och i sin nervositet spillde han både grädde och kaffe
på frukostduken. Den blide pastor Hellander var sig
icke lik; han grälade om småsaker, och han betedde
sig fumligt i allt. Hvarför man ej får undra på att hans
egen Jerker till slut blef otålig och då pastorn ville
för tredje gången knyta om hans hvita halsduk, i
förtretad ton utbrast: — Farbror irriterar mig, så jag
kan ta mig katten inte spela ett dugg!
Då bleknade pastor Hellanders finhyllta kinder en
nyans, och han blef mycket stilla.
(Forts, å sid. 656).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
