Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 21 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPEGELBILDEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. WALTER HÜLPHERS.
Jag har så långt jag mins tillbaks alltid varit nervös
med uppdrifven känslighet för det meningslösa och
disharmoniska i världsordningen, hvilket ofta beredt
mig outsägliga kval. Huru många nätter jag på
grund däraf tillbragt med att ligga och stirra i mörkret
utan egentliga tankar och oförmögen till hvarje
rörelse, nästan slagen med lamhet och pinad af
ångesten ända till det abnorma, det vet jag inte, men ofta
förefaller det mig som om jag, räknande med dessa
vakor, borde vara åtskilliga år äldre än mina
jämnåriga, som alltid njutit af en god och angenäm sömn.
För öfrigt vet jag ej hvad sjukdom vill säga. Jag
har aldrig känt mig mycket stark, men heller aldrig
riktigt sjuk. Jag tror, som jag ofvan antydt, att min
ofta påkomna nedtryckta sinnesbeskaffenhet haft en
djupare grund än kroppslig ohälsa, haft sin rot i
något mer än vanlig nervositet. Mina föräldrar och så
långt jag förmår se tillbaka alla i min släkt iakttogo
städse sträng måttlighet och voro sunda och friska
människor, bundna vid torfvan, hvarur de dyrkade sitt bröd.
Degeneration kan således inte heller anses som
orsaken till mina senare olyckor, till hvilka jag själf
skenbart varit förvållande. Jag skrifver skenbart, ty, som
jag sedan skall påvisa, var jag det i verkligheten ej!
För den drift, som allt mera började att ödelägga
mitt lif, skulle jag vilja finna på något vetenskapligt
namn, som genom allmängiltighet och pregnans
lättare kom människorna att lyssna, minnas och tro, jag
skulle till exempel kunna benämna den: drift till
destruktion. Just driften att sönderbryta för intet
annat skäl än sönderbrytandets egen skull gjorde mig
mer och mer till sin lifegne. Jag bröt sönder alla
föremål, som kommo mellan mina fingrar, om de voro
möjliga att sönderbryta, därför har jag måst låta
förfärdiga det, jag behöfver för mitt dagliga bruk, af
obrytbar materia. I och för sig själft vore det af
mindre betydelse, men dagligen och stundligen har
det varit mig en bitter källa till oro, att jag ej kan
vara, att jag ej får vara som andra människor, och
innebär ej denna drift till destruktion så mycken
outsäglig fasa, emedan den är i strid med all
världsordnings sammanhang, allt tillvarelseblifvandes
bestånd!
Som man lätt förstår skulle denna lust till
förstörelse icke endast yppa sig i förhållande till den rent
yttre världen, den måste också ingripande yppa sig i
det, som rörde det mentala. Äfven här led jag
obotligt under samma sönderbrytandets lust, ej denna
analysens öfverdrift, som ändå alltid söker ett mål,
min drifts bestämda kännemärke var dess absoluta
mållöshet, den fanns till endast för sönderbrytandets
egen skull och hvad därutom var existerade inte för
mig.
På så sätt kom jag att få namn om mig för
lögnaktighet och högsta grad af opålitlighet. Så till
exempel blef det mig till sist alldeles omöjligt att hålla
en öfverenskommelse af hvad slag som helst. En
öfverenskommelse var ju ett samband människor
emellan, hvad gjorde nu det att det bandet var enda
sättet, på hvilket människor öfver hufvud taget kunna
existera bredvid hvarandra, här min drift till
destruktion upptäckt detta band, måste det ohjälpligen slitas
sönder, och jag blef allt mer en ensam människa, det
tystnade allt mera omkring mig.
Man kallade mig obehärskad och tygellös, och jag
måste genom de yttre verkningarne ha förefallit så,
men var inte också andra människors kärlek och
vänskap någonting inom räckhåll för min osaliga drift,
opererande med plötsliga, oresonliga och ursinniga,
alldeles motivlösa utbrott, som vanligen resulterade
i att en kärlek bröts eller att en vän gick ifrån mig
i häftig och berättigad vrede.
— 662 —
När jag visste och insåg allt detta, hvarför gjorde
jag ingenting för att betvinga mig själf, ja hvarför?
Var jag ens medveten om den fara, som hotade mig,
förr än det obotliga redan var fullbordadt? Tror
någon att om det stått inom min mänskliga makt att
hindra mig från att stiga ut mot ett fall ned i varandets
afgrunder, jag då skulle ha gjort det, tror n°gon, att
en människa med drift till lif medvetet steg för steg
arbetar på att förinta sig själf? Och dock . . .
Till slut, öfvergifven och ringaktad af alla, hade jag
ingen mer än mig själf att fördärfva, och jag skall
aldrig glömma den natt då denna tanke fick insteg
hos mig. Den kom tyst och len som en vänlig katt
i mörkret, smekte sig kurrande och lockande mot mitt
bröst, tills jag själf liksom i sömnen och
maskinmässigt sträckte ut handen till en motsmekning. Då kom
jag plötsligt till sans, och den fasa, som kom svalen
på mitt hufvud att sticka och krympa, är utom all
beskrifning. Efter den stunden var jag en för alltid
jäktad man, ett spöke smög ständigt efter mig i mina
spår, jag visste, att om det ännu en gång lyckades
hinna upp mig, öfverraska mig och insöfva mig
under sin narkotiska andedräkt, så var jag för alltid
förlorad.
Som jag förut sagt, hade jag för vana att
sönderbryta allt som föll i mina händer och som det stod i
min makt att sönderbryta, därför fanns heller ingen
rakknif i huset, hvarför endast glimten af en tanke
på en sådan en enda gång jagade genom min hjärna.
Rakknifven var ett rått och ohyggligt vapen och skulle
som sådant ha mest tilltalat den onaturliga drift, som
sökte att bringa mig själf under sig som sitt sista och
slutliga offer. Men jag ägde ett annat vapen,
omkring hvilket tankarne allt mera frestande och
fascinerande började röra sig i beständig ring. Det var
en liten revolver af mycket fin kaliber, och under
marorna af min mani hade jag räknat ut, att, om jag
genom munnen satte en kula upp genom det
underifrån rätt svaga skyddet kring min hjärna, skulle mitt
lif vara utsläckt fortare nästan, än den svaga knallen
ur vapnet slutat att vibrera i de omgifvande
föremålen. Ständigt upptog detta lilla blänkande föremål
mina tankar, ständigt, ständigt, och jag som förut
aldrig vägrat lyda mina impulser, när det gällde att
sönderbryta och förstöra, jag kunde nu på intet sätt
förmå mig till att göra mig af med denna revolver,
hur mycket min själfbevarelseinstinkt pockade på att
det måste ske.
En morgon vid denna tidpunkt, efter en natt af
ytterlig kamp och ytterlig upphetsning, en natt som
jag, af fruktan för att i ett stadium midt emellan sömn
och vaka bli öfverraskad af spöket,’’som jäktade mig,
tillbragt med att gå fram och tillbaka öfver golfvet
i mitt rum och i det skumma skenet från en
nattlampa, ständigt fram och tillbaka, i samma riktning,
en sådan morgon, just som jag lämnade trappan, mötte
jag en man i begrepp att stiga upp i huset, där jag
bodde, och något i hans utseende kom mig att
plötsligt studsa, öfverge min afsikt att gå ut och följa
honom i spåren uppför trappan.
Med en oförklarlig känsla af förvåning och motvilja
såg jag honom stanna vid dörren till den våning som
gränsade intill min, taga fram en nyckelknippa ur
öfverrocksfickan, stiga in och efter en kort förvånad
blick pi mitt ansikte slå dörren i lås efter sig och
försvinna. Jag dröjde kvar ännu en stund, hörde
hans steg dö bort inåt våningen och böjde mig ner
för att läsa namnet på hans dörrskylt. Döm om min
häpnad, som nästan närmade sig skräck, då jag där
läste mitt eget namn, dock med ett h inskjutet i
familjenamnet, ett h, som min namnteckning saknar, döm
om denna häpnad, säger jag, då det, som kommit
(Forts, å sid. 667/.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
