Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 21 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 670.)
gast, som kan finna sig i lifvets förhållande, gripa fast
om det, som blir henne gifvet, och inte famla med
bägge händerna i fria rymden efter ouppnåeliga
höjder. Ni hör till den grupp af människor, fröken Mörk,
som inte kan finna er, ni reflekterar öfver allt, lifvet,
människorna, lyckan. Ni har klart i ert hufvud,
kanske i ert hjärta också, hur allt skulle se ut för att
ha utsikter att nå fullkomligheten, men därför kan ni
inte omdana världen och människorna. Vi män äro
nu en gång som vi äro, vi föredraga det omedelbara
utan alla dessa om och men, som tråka ut oss. Ni
har för stora kraf, ni kommer alltid att gå på sidan af
lyckan, ty ni ser i allt ofullkomligheten och anklagar
hela världen för att den inte är hvad den skulle kunna
vara. Däri ligger just felet. Å, alla dessa reflexioner,
för att icke säga spekulationer, tror ni inte vi män
ha nog af dem i arbetet?
Omslaget var så hastigt, men hon förstod, hur det
var. Han var trött, han orkade inte med, ville inte
följa de teorier, som han så ifrigt förfäktat såsom sina
bestämda åsikter i det verkliga lifvet. Tillämpningen
var honom för ansträngande och tröttsam–––-
Eva Mörk afbröts i sin tankegång af en skarp
ringning. Nu först kom husets fru till lätta.
— Kära du, ursäkta, ack barnen, ser du Eva, ropade
hon i förbifarten och log sitt vänligaste leende, såg
sig i tamburspegeln, jämkade litet på frisyren och sprang
aft öppna för sin man.
Eva hörde, hur de möttes därute. Han talade i
skämtsam ton, som när man talar till ett barn, han
kallade henne morsgumman, och nu smekte han visst
henne, ty hon skrattade hälft generadt och lyckligt
cch kallade honom i sin tur "gamle gossen".
— Vi ha främmande i kväll, Uno, rart främmande,
hörde hon Anna Brands vänliga röst, och så kommo
de in till henne. Ett ögonblick stelnade mannen till,
msn blott för ett ögonblick, ty i nästa var han den
älskvärda sällskapsmänniskan.
— Det var en öfverraskning, det låg en något
konstlad entusiasm i hans röst.
Han lyfte upp gossarna en på hvart knä, och så
började det skrytsamma pratet på nytt; pappa deltog
i det, uppmuntrade med ett och annat utrop af
förvåning öfver mandaterna. Fru Anna försvann åter,
men kom snart tillbaka med besked, att maten var
serverad. Hennes man konstaterade det förtjänstfulla
i att ha skaffat sig en punktlig hustru, ty han måste
vara på klubben precis nio. Måltiden förflöt under
obetydligt kallprat om ett och annat, då och då
af-brutet af skrik från barnkammaren, lyssnande om det
var något på färde, menande, leende miner öfver ait
det endast var gossarna, som kommo i lufven på
hvarandra.
— De äro sådana präktiga karlar, ser fröken, just
i den åldern, då man börjar känna den manliga styrkan
och öfverlägsenheten i sitt medvetande — han
begagnade alltjämt en nedlåtet skämtsam ton, som i
Eva Mörks ögon inte alls klädde honom.
Kunde hon verkligen en gång ha älskat denne
all-daglige man med det intetsägande leendet på läpparna?
Hen jämförde honom med hvad han en gång varit
och kände grämelse öfver att han ej blifvit den han
skulle kunnat bli, om han bara velat.
Man reste sig från bordet, utbytte några
artighetsfraser, och så tog herrn i huset afsked under åtskilliga
ursäkter för det han till sin ledsnad nödgades lämna
så angenämt sällskap. Han nöp hustrun i den runda
kinden och blinkade skälmaktigt åt henne, det var för
henne tydligen ersättning nog för det sällskap, klubben
hvarje afton beröfvade henne.
— Nu ska vi prata, men först måste jag ge besked
om att husan sitter hos barnen tills de somna. Vill
du gå in i salongen ett ögonblick, jag kommer strax.
Strax var visst ett mycket tänjbart begrepp efter lilla
fru Brands mening och, då hon slutligen kom, tycktes
hon ha svårt för att slå sig till ro.
— Aek, kära du, jag hade ju lofvat dig en brasa.
Vill du, så skall jag–––-?
— Åh nej, snälla Anna, klockan är mycket, jag sitter
endast en stund. Man har svårt att vara uppe länge
om kvällarna, då man har mycket arbete.
— Så synd, och jag, som ändå sitter uppe till Uno
kommer. Det vore så roligt för mig att få sällskap
för en gångs skull.
Anna Brands panna lades i små veck.
— Du har inte haft mycket trefligt här, Eva, men
så är det, då man har man och barn, de ta allddes
tiden ifrån en. Men det är godt att känna sig vara
till nytta. Hon funderade ett slag och si kom det
med själfförebråelse: — Och du som tänkte få litet
hemtrefnad och en förtrolig pratstund — åter höll hon
upp, tycktes fundera på nytt, och sade sedan naivt:
— Vet du, Uno säger alltid, att kvinnor sådana som
du aldrig bli tillfredsställda, ha för skarp blick. Det
är väl därför, kan jag tänka, som du inte blifvit–––
jag menar, som du inte gift dig?
— Kanske det.
Anna Brand flyttade sig förtroligt närmre cch såg
deltagande upp i vännens ansikte: — Vet du, sade
hon lågt och hemlighetsfullt, då vi voro unga, trodde
jag alltid att Uno tyckte om dig–––-.
Eva Mörk tänkte, att den meningen var hon inte
ensam om, men det sade hon inte, det hade varit en
alltför stor kränkning åt de gropiga kinderna och de
strålande ögonen.
— Och så var det lilla mig han höll af. En sådan
lycka hade jag aldrig drömt om.
— Du är lycklig, Anna?
— Som ingen annan. Skulle man ej vara lycklig
öfver att få en sådan man som Uno? Du vet inte,
hur rar han är, så fördragsam, aldrig bråkar han, är
alltid glad och vänlig. Skall du gi nu? Så synd,
just nu, när jag är litet ledig. Stackare du, som nu
skall ut i ensamheten!
Eva Mörk vandrade hemåt, försjunken i djupa tankar.
"Stackare" hade hon sagt, den lilla glada
husmodern med det ljusa leendet. Var det verkligen sannt,
var hon en stackare? Ansåg hon då vännen, som
hon så nyss lämnat, så afundsvärd?
Kanske och kanske inte.
Men hon var nöjd och belåten, såg lifvet i ljusa
färger. Hennes lifs melodi gick i dur, den hade den
klara, ljusa kfang, som stämmer sinnet i harmoni med
människorna, som de gå och stå, med lifvet som det
är, under det i hennes egen natur mollklangens
vemod och omätliga längtan låg på djupet från födelsen.
VIII ÅRG.42^ HÄFTET INNEHÅLLER: I
Julius Juhlin. — Otto G Wetterstrand - Prins Sigvards
dop. — Svenska bilder. — En märkesdag i Jönköpings
historia: spårvägstrafiken öppnas. — Sommarkurserna i
Stockholm. — "Spegelbilden" af E. Walther Hiilphers. — Sveriges
minister gästar Chicago. — Den stora
ballong-automobil-täflingen. — Anders Zorn i London. — Sam Arsenius -•
"Dur och Moll" af H-Dur. — Japan och Förenta staterna.
— En mondän tysk hälsokälla — Veckans poträttgalleri.
f)h C / Återgifvande af täxt eller illustrationer ur H. 8. D.
\SUö*» utan särskildt medgifvande förbjudes.
F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG. 1907. |
V.__________________________________________J
— 672 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
