Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 29 September 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»HÖGA VISANS» FÖRFATTARE: EUGÈNE ALMQVIST. ’
Författaren af den i H.8.D.S stora Utteråra pristäflan med lista pris belönade romanen "Höga Visan"
^rhittillsförall^inan-hetenvartkänci under namnet Eugène Almqvist. Som var att vänta, har den synnerligt talangfullt skri)<na och^kltSt värdefulla
mt^Tvä^sd^aS^L^tt att dehnu, samtidigt med dess af slutande i U. 8.D., utkommer af ven i bokform’■£"%* har
föTvelm^am^sinW^ Tträngt iakttagna anonymitet. Till det porträtt, vi på begäran erhållit, har förf. fogat följande
karaktäristiska rader:
Herr Redaktör!
Ni har bedt "Höga
Visans" författare om
en litterär själfbiografi
- eller åtminstone
några rader om "hur
hon började".
Hon började som
författare i allmänhet
troligtvis bruka börja;
blef passioneradt
förtjust nästan i allt hvad
böcker hette så snart
hon kunde abc, och
började skrifva så snart
hon nödtorftigt kunde
hålla i en panna.
Först blef det
naturligtvis poesi. På prosa
kunde omöjligt tolkas
allt hvad ett exalteradt
barnahjärta kände för
fosterlandet och
isynnerhet för en del däraf,
det härligaste af allt
som Gud skapat,
födelseprovinsen —
Dalarne — där förfäderna
i århundraden böjt sina
ryggar till arbete i den
svenska mullen.
Sin första stora dikt
mins hon mycket väl.
Det- var en hänförd
hyllning till Arthur
Hazelius och hans lifs
sträfvanden.
Tankegången i dikten var
kanske väl gigantisk
på den tiden — den
skulle nog ha passat
bättre nu när den sköna tämpelhallen därute vid
Lejonslätten hjälpt till att mana fram i sinnena något
af den rätta andakten.
Hon var för öfrigt ett ovanligt realistiskt barn.
Sagor föraktade hon de voro ju inte sanna.
Hennes fantasi älskade endast att röra sig med
möjligheter. Till dem räknade hon dock i gengäld åtskilligt
som till och med gjorde stora människor mållösa.
Hon gick i åratal och bar på världsomhvälfvande
planer. Och hvarför inte lyckas . . . Jeanne d’Arc
hade ju också endast varit en flicka . . . Och Orleans
kunde omöjligt i tillnärmelsevis så hög grad som
Dalarne - och framförallt Sundborn — berömma sig af
Guds speciella ynnest.
Aren gngo emellertid, och med dem de
världsomhvälfvande drömmarna. Hon upplefde flera
sorgedagar än glädjedagar — hvardagar däremot slapp
hon lyckligtvis se skymten af. Så småningom såg
hon också den poetiska kallelsen falla platt till marken.
Tillvaron blef dock fördenskull ej det minsta grå;
den kom henne tvärtom att känna en allt bittrare
bedröfvelse öfver att nödgas lefva med endast ett lif
och till råga på allt vara tvungen att sofva bort en
god del af detsamma.
Trots hon växte upp med ett lidelsefullt intresse
för allt som lefde och andades i tiden, lyssnade spändt
till många strid ga röster, spillde hon egentligen ingen
tid på att söka efter "lifvets mening". Den tyckte
hon sig ha funnit redan som liten, då hon i formlig
religiös tillbedjan såg bärgen blåna och hörde de stora,
/f-Å^L*^ t/^-¾*^
allvarliga skogarna
susa i den trakt, som
.en gång i tiden
genomilades af en ung
flykting på hans färd
från Ornäs till Isala.
Det föll nästan af
sig själft, att hennes
första arbete fick en
historisk prägel. Att
hon inte länge
fortsatte den vägen,
berodde nog främst på
den ytterligt djupa
respekt som ingafs
henne för denna
litteraturart af Jacobsens "Marie
Grubbe". För öfrigt
lärde hon med åren
känna många
människor och många
böcker. Hon älskade
åtti-talets litteratur och
smalt i beundran inför
nittitalets. Och
samtidigt med detta brann
hon för teatern. Ty
teatern - det var
Shakespeare och
Ib-sen! Det var det
oändligt stora och sublima,
de heliga känslornas
mötesplats. Det var
Guds egen underman
bland konstnärer —
August Lindberg.
I tjuguårsåldern tog
hon på skarpaste
allvar fatt i pannan.
Dock inte för att skrifva
romaner. Det var åt
litteraturkritiken hon drogs. Och på det området
spilldes mycket bläck, intill det kom en dag, då hon inte
längre förmådde stå emot lusten att helt lyssna till det,
som allt mer och mer fängslade henne — hjärtanas
slag. Icke så som de ljödo henne till mötes ur historia
och böcker, utan så som hon med egna Öron
uppfångade dem ur lif vet som lefdes omkring henne.
Och så började hon skrifva romaner.
Långt före den tiden hade hon emellertid nödgats
lämna Sundborn. Vägarna ledde därifrån, men världen
syntes henne därför inte större och märkligare än den
visade sig från fädernebygdens horisont. Och så vacker
och vältalig som där blef den ju aldrig annorstädes.
För öfrigt — det hör till det som aldrig kan
betalas, att få sina första, lifsbestämmande intryck i en
landsdel där arbetet äras som ingen annanstans, där
demokratien härskar därför att andra makter äro okända,
där ingen är herre och ingen dräng, där själfva stoftet
på vägarna talar rättfärdighetens språk.
Att gå en viss väg fram till Sundborns kyrkby, att
se hur den ligger därnere vid sjön och den sorlande
ån, se Spadarfvet — släktens gamla gård - - och
kyrkan, hvars klockor ha den skönaste klangen af
alla Dalarnes kyrkklockor — att se detta är i denna
dag en !;ua stor fäst som det var för många år sedan.
Och den förminskas ej för henne äfven om hon går
vägen flera gånger om dagen; hon blir endast
ytterligare stärkt i sin tro att den trakten förvisso är
jordens medelpunkt.
&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
