Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 13 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och kontoren låste sina dörrar, då ett ögonblicks hvila
unnades de jäktande människorna till att samla så
mycket krafter, som voro nödvändiga för att
arbetsmaskinerna ej skulle sträjka innan natten föll på. —
— En viss, noga tillmätt del af den middagstimmen
brukade jag förslösa på ett bord vid restauranten i
fråga. — På asfalten invid flöt storstadens lifsström
fram, dess olika ljud smälte ihop till ett odefinierbart
hotande brus, som föll och steg i nästan rytmisk takt
— först retande nerverna, men småningom söfvande,
söfvande ....
Plötsligt stod hon vid bordet, där jag satt, och
räckte mumlande fram en hopvikt tidning — jag tror
Sarmiento, i hvarje fall var- det ett andra klassens
blad. Till och med inom tidningsförsäljarnes skrå har
rangskillnaden gjort sig gällande — trasvargarna, som
skrika ut namnen på millionbladen La Nation eller
La Prensa anse sig stå ett trappsteg högre än de
andra trasvargarna till kolportörer. Den här lilla med
Sarmiento såg då ut att höra till de uslaste bland de
usla. Hennes kläder utgjordes af blott ett enda plagg,
som skylde axlar och bröst och nedåt slutade i ett
par till knäna räckande byxor. Kroppen var
finlemmad och späd, men ansiktet var hvad man brukar
kalla "ett gammalt ansikte". Brungrått af smuts och
sol var det och håret, af nästan samma obeskrifliga
färg, hängde tofvigt kring nacken. Ett blödande sår
på smalbenet hade målat en bjärtröd rand ned mot
vristen.
Sträckande tidningen in under näsan på mig
utropade flickan i affärsmässig ton:
— Sarmiento a fem centavos.
Men då jag ej såg ut att vilja nappa på hennes
krok hade hon den andra handen genast färdig till
en tiggande gest. Utan framgång. Då nappade hon
i reträttens ögonblick till sig en handfull oliver, af
hvilken törstskapande frukt det fanns ett litet förråd
på min bricka. En kypare med påpassliga ögon hade
likväl upptäckt brottet och fångat tjufven i håret,
redan innan hon hunnit trottoarens kant. Återförd till
mitt bord lade hon med en trött och likgiltig rörelse
tillbaka de gröna och fuktiga bären på fatet. Jag
måste bekänna, att jag var förtretad på kyparen öfver
hans nit, som vållade mig skyldighet att i moralens
namn uppträda som någon slags dygdemästare. Hälst
hade jag låtit ungen löpa med frnkterna — hvilkas
beska smak kunde varit straff nog — midt för näsan
på kyparen, som verkligen såg hö°st osympatisk ut.
Men det gick naturligtvis ej an . . .
Utan afsikt att agera förhörsdomare, men drifven af
en viss nyfikenhet (fastän till hälften beredd på de
svar jag skulle få: fadern död, modern sjuk med elfva
barn, familjen försörjd af den berättande) började jag:
— Hvad heter du?
Wanja. Och, fortsatte hon, intuitivt anande min
nästa fråga, jag är bara åtta år gammal fast jag ser
äldre ut.
Ja, hon såg verkligen äldre ut, men i synnerhet
rösten gjorde intryck af att tillhöra en gammal
människa.
— Är din pappa död?
— Nej, han är i fängelse.
— Fängelse?
— Ja, han sitter på straffarbete. 1 tio år. Det är
åtta år kvar för honom.
— Och din mamma?
— Åh, hon! Hon dränkte sig och det är länge se’n.
Jag kunde ej hjälpa det — jag sade:
— Stackars lilla Wanja!
Vid detta beklagande kom det en förvånad glans
i hennes ögon och hon sträckte på nytt, mekaniskt,
fram sin hand. Jag gaf henne med gladt hjärta den
nickelslant, som eljest brukade tillfalla kyparen.
— 23 -
— Gud välsigne Er, sennor!
— Tack min vän . . . Jaså du tror på Gud?
Wanja stod i begrepp att försvinna.
Åhnej . . . Det kan man ju inte . . . Det är ju
bara ett sätt att tala . , .
Nu blef jag pratsjuk och erinrade mig något:
— Men himlen då . . . och änglarna, vågade jag
spörja.
Nej, hennes tålamod var uttömdt. Skymten af ett
medlidsamt småleende var allt hon bestod min fråga,
innan jag såg henne drunkna i människofloden och
hörde hennes "Sarmiento à fem centavos" uppslukas
i gatusymfonien.
Sedan den dagen köpte jag Wanjas tidning hvarje
middag. När jag kom, stod hon vid mitt bord och
då jag aflägsnade mig, passade hon på och tog
tillbaka den nyss försålda tidningen, som jag alltid
låtsades glömma kvar. Någon gång försökte jag
inleda ett samtal, men det strandade ofta på hennes
ifver att göra affärer. Det var ej många herrar på
trottoaren, hvilka hon lät undslippa ett anbud. På
droskornas fotsteg hoppade hon upp, mellan
spårvagnar och automobiler ilade hon, under hästbukarna
strök hon, oafbrutet ropande sitt: "Sarmiento à fem
centavos, Sarmiento à fem centavos . . .
En gång fick jag till grannar bakom mig vid ett
annat bord ett sällskap italienare. Det var blott den
smala remsa af asfalten, hvilken polisreglementet
fordrar fri och trafikabel, som skilde oss åt. Italienarne
voro högröstade och öfvermodiga, de hade tydligen
just afslutat en lycklig kupp eller gjort ett kap, som
satte dem i stånd att spela herrar — de umgingos
med fyr- och femsiffriga pesosvalörer på ett
föraktfullt och lättvindigt sätt. Mellan oss silade den
vanliga strömmen af skrikande kolportörer med tidningar
och lottsedlar samt vandrande krämarlådor i brokig
mångfald. Italienarna spekulerade på allt och köpte
en de! för att få tillfälle att skymfa och drifva med
försäljarna. Af en ung, barhufvad och barfotad
gentleman, som sålde lottsedlar, köpte italienarna hela hans
förråd af gula och blå lappar, hvilka berättigade till
deltagande i veckans pänninglotteri — och i samma
ögonblick han blifvit affärdad med en tjock bundt
tummade pesossedlar, uppenbarade sig Wanja.
Hennes öfvade blick sade henne genast att vid det
bordet, där de italienske röfvarne sutto, var man ej så
noga med nickelslantar.
— Se en så’n liten tjufunge, ropade en och
därefter började kvickheterna hagla öfver flickans
hufvud. Men hon trotsade skuren och lät dem gå på.
Ja, till sist köpte de alla hennes tidningsexemplar och
kastade dem på gatan.
— Dra nu åt .... är du snäll, uppmanade någon
i sällskapet Wanja.
— Nej, vänta lite, inföll den, som först talat. Ska’
du dit, så ska’ du väl ha biljett också.
Och därmed räckte han henne under kamraternas
bifall en af de nyss inköpta lottsedlarna.
Wanja blef stel af häpnad och glädje.
— Åh . . . åh . . . sade hon.
Och med ett framhviskadt "gradas sennor"
skyndade hon undan, rädd, att gifvaren skulle ta gåfvan
tillbaka eller om han handlat i ett anfall af
galenskap, att han skulle få sitt förstånd igen. I hörnet
bakom soltältet granskade hon papperslappen,
jämförde den i tankarne med dem hon förut sett och
försökte tolka lottens tryckta siffror och anvisningar.
Under skräflande och skrytsamt orerande lämnade
det italienska sällskapet strax därpå trottoaren. — Wanja
skyndade fram till mig.
— Se, sade hon, visande lottsedeln, se är denna
riktig, säg!
Jag kastade en blick på datum och stämpel.
(Forts, ä sid. 26,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
