Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 20 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
hade förste-tenoren varit med — men han hade inte
sjungit. En sträng hade brustit hos honom, den finaste,
den ömtåligaste, den som hade hållit honom uppe
under årslånga mödor och drifvit honom fram till
målet — och han kunde aldrig sjunga mer — aldrig.
Det var nu många år sedan, och tiden hade nog
förändrat honom. Af den forna, så högt värderade
sällskapsmänniskan fanns nog inte så mycket kvar;
han var, syntes det alla, en oförbätterlig egoist,
tråkig och dessutom mycket bitter. I hans sällskap
kunde ingen bli glad, därför fick han gå ensam. Och
han tyckte om att få vara i fred. Gentemot sina
pojkar i skolan var han mycket otillgänglig, ja,
stundom sträf och barsk men aldrig häftig — och det
satte pojkarna värde på — det såg ut, som om han
ville trampa till döds hvarje känsla. Han hade under
många år flackat omkring, haft ett förordnande här
och ett där, men nu hade han ändtligen fått lektorat
i en liten kuststad. Här blef han bedömd på samma
sätt som annorstädes, och så affärdade man honom,
och det blef snart, som om han inte funnits till.
Gärna gjorde han långa promenader, hälst där han
visste, att han ej skulle träffa människor, och därför
valde han de djupa skogarna ute på slätten eller de
nakna, grå klipporna, där det hvita, salta skummet
stänkte friskt upp mot honom. Men stundom i
skogens enslighet kunde han få känna en underlig, nästan
barnslig längtan efter någonting, han visste inte
riktigt hvad. Kanhända lockade honom det lilla hem,
som han inrättat åt sig i den rödmålade villan i
skärgårdsstil, som låg strax utanför staden med fri och
öppen utsikt öfver det blå hafvet. Så trodde han
åtminstone och tog vägen hemåt.
— En underlig karl den där, side en af hans
bekanta, när han mötle honom på väg utåt udden, lefver
då inte i nuet, säkert någonstans i det förflutna. Men
det var det, han inte gjorde. Han kände ingen lycka
i ait låta svunna dagars händelser med skuggor och
dagrar vandra förbi hans själ, nej, minnen rent af
afskydde han. I hans rum fanns intet, som minde
om längesedan flydda tider, inte ens ett
studentporträtt eller en vissnad lagerkrans. Allt hörde hemma
i det närvarande. Den enda erinring, som han tillät
gå närmare inpå honom, var minnet af
barndomshemmet, och detta såg han så lifslefvande framför sig,
när han från sitt fönster såg ut öfver hafvet med
gungarde liskebåtar och skriande måsar och
bänkande fyrar och svarta klippor. Detta gjorde honom
så underlig till mods, han kunde bli nästan vek, ja,
ibland kände han sig rent af gråtfärdig; det var, som
om hans känsla på detta — allt annat var ju
förbjudet — område sökte ta igen, hvad som var dess
rättighet, nämligen att lefva. Men när så aftondunklet
kom, stilla och vemodig*, fyren började blänka och
klipporna tecknade sig allt svartare, då tände han
lampan och återtog sitt arbete. Vid skriffcordet, där
den gröna skärmen kastade ett sällsamt blekt och kallt
sken, satt åter den benhårde lektorn, stålsatt mot allt.
1 den röda villan var han så godt som ensam. Det
rum, som gränsade intill hans, beboddes af en ung
flicka, Inga-lill, som hon kallades. Hennes faster, den
gamla damen, som rådde om villan, hade tagit sig
an henne; för öfrigt stod hon nästan ensam i världen.
Från förä drahemmet, som nyligen på ett smärtsamt
sätt beröfvats henne, hade hon medfört en enda skatt,
en liten kammarorgel. Vid den slog hon sig ned,
när hennes hjärta någon gång kunde jubla af fröjd,
vid den grät hon också ut sin sorg. Men hennes
musik roade inle lektorn. Alltsedan den kvällen, då
tonerna från orgeln första gången strömmade emot
honom, hade han inte varit sig lik. Det var, som
om mu-iken totalt förstört hans, som han själf tyckte,
så harmoniska inre. Och alltid började hon spela,
då han satt vid skrifbordet, fördjupad i sina böcker
eller sysselsatt med korrigering af sina pojkars skripta.
Det plågade honom alldeles förfärligt. Han måste gå
af och an på golfvet Men han hade mjuka mattor,
och hans steg förmådde inte dämpa ljuden
därinni-från. Så satte han sig åter vid skrifbordet och
försökte koncentrera sina tankar på sitt arbete, men det
lyckades inte. Han måste följa med musiken. Som
af en oemotståndlig makt drogs han gång efter annan
in i tonernas värld. Och detta upprepades nästan
hvarje kväll. Med förskräckelse såg han på alla
temaböckerna, som lågo orättade. — Det är den där
musikens skull — brummade han förargad. Och i
nattens långa timmar låg han och tänkte på hur han
skulle kunna bli den lilla spelerskan kvitt, och det
blef honom slutligen klart, att det inte fanns mer än
en utväg, och det var att flytta. Och därmed
somnade han. Men när morgonen kom och han drog
upp sin gardin och såg ut öfver en tafla, som han
alltsedan gossåren älskat, då insåg han, att han inte kunde
sätta natttns beslut i verket. Och han resignerade.
Men tiden gick cch den skulle än en gång se
lektorn förändras. Inga-lill visste ingenting om den
disharmoni, hon genom sina toner vållat sin granne,
och därför spelade hon fortfarande bort mången
kvällstund vid sin orgel. Hon spelade med hela sin själ.
Allt hvad hon upplefde, kom fram i hennes musik,
allt hvad hon kände, följde, än stormande, än ljuft
smekande, hennes toner. Underliga musik, hur du
kan bära bud från hjärta till hjärta! Underliga musik,
hur du kan komma frusna hjärtan att tina upp! Äfven
han, som stelnat i otympliga former, måste vekna.
Han plågades inte längre. Han kände i stället
saknad och längtan, när hon inte spelade. Och när hon
började, kastade han bort pennan eller slog igen
boken och satt stilla, nästan andlöst lyssnande, med
hufvudet lutadt mot handen. Det sträfva draget kring
munnen försvann, och blicken blef ljus och vacker,
det var, som hade han skSdat in i en skön värld.
Det var hans ungdoms upplefvelser, som drogo förbi
hans syn i en ram af ljus vårgrönska och skära rosor;
men för rosornas taggar blödde han inte längre. Hans
minnen hade blifvit en lustgård, en helgedom, dit han
gärna återvände. Någonting inom honom började
lefva, något, som under åratal legat dödt och
begrafvet, och på samma gång var det, som om något ntvits
upp inom honom. Allt det förkonstlade försvann, och
han började förstå sig själf. Det blef klart för honom,
att den harmoni, som han trott sig äga i sitt inre,
inte varit någonting annat än falska ackord. Han
förstod, hur snedvridet hans lif varit just därför, att han
i sin sorg haft så nog af sig själf. Och när han kommit
på det klara med sig själf, dà började han ock förstå andra
människor. Han kände, att han behöfde dem, mer än de
behöfde honom, att deras fostrande inflytande var lika
nödvändigt för honom som böckerna och promenaderna,
och att det därför inte gick an att stänga sig inne.
Men ingen förstod han dock så väl som Inga-lill,
och det, lastan han aldrig hade träffat henne. Han
visste si väl, när hon kände sig glad, och då kunde
han själf känna en jublande ungdomsfröjd, och när
hennes vemodiga mollackord talade om sorg, då sörjde
han med henne Inga lill — det visste han — skulle
helt läka såret, det djupa från ungdomens vår. "Säg,
Inga lilla, räds du för sorgen?" — —–
Det var en stilla vårafton. Inga hade spelat länge,
kanske vackrare än någonsin. Han kände sig så
märkvärdigt lätt om hjärtat, en underbar lyckokänsla hade
smugit sig öfver henne. Då erinrade hon sig, medan
vårsolen stilla sjönk i hafvets famn, en liten dikt cm
musikens härliga, underbara makt — dess makt att
ähen i lifvets frostiga dagar bringa fram rosor och
vår ur frusna hjärtan. — — — —
Men Inga-lill visste i själfva verket ingenting om
tonernas makt, ingenting om de rosor, hon manat
fram ur hans frusna hjärta, rosor, som skulle
lyckliggöra också henne.
F. A. B. HVAR 8 DAOS TRYCKERI, OÖTEBORO- 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
