Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 27 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
af spratt i medgången och alltid vid godt humör
också i motgången. Och där allas vår driftkuku, den
lilla evigt rädda och blygt stammande själen, min
sidokamrat under hela nio års fröjder och sorger.
Huru minnena började vakna! Huru tydligt
mindes jag ej, då Knut Berggren, den lille Knutte, en
dag i fjärde klassen under tysthetslöfte delgaf mig
förtroendet, att han skref vers, och efter inte allt för
långvarig tvekan med glödande kinder läste upp sitt
skaldeprof. Med mitt dåvarande goda minne kunde
jag det snart utantill, och hvilken fröjd blef det ej
då jag följande morgon helt samvetslöst med
väldig patos deklamerade den nyupptäckte skaldens
snilleverk. Ja det var en lång lofsång till kärleken,
den äkta och den sanna, både människornas och
djurens och t. o. m. gudarnes, de allra mest glödande
bilder, men tretton, fjorton års pojkar pläga minsann
icke sentera den himlaborna känslan så synnerligen högt.
Det blef ett skoj utan all ände med stackars Knut
som stod där med tårade ögon och hvarken kunde
eller tordes slå ifrån sig. Och ju mera förlägen och
stammande han blef, desto hjärtlösare plågade honom
barbarerna.
Hans verser citerades och deklamerades, och när jag
så funnit på att sjunga dem efter en känd
sentimental melodi, då fick skämtet intet slut. Ja, stackars
Knuts verser fingo en popularitet som han ej ens i
sina djärfvaste drömmar vågat hoppas, och de sjöngos
som en slags klubbsång, långt sedan man inte längre
brydde sig om att tänka på författaren.
Men Knut Berggren blef allt mera och mera blyg
och inbunden och drog sig undan för sig själf. Sina
läxor kunde han nog alltid, men det var något så
tafatt och betryckt i hans sätt att själfva lärarne ej
kunde undgå att då och då sätta litet skräck i
honom, och dä liknade han mest ett förskrämdt rådjur.
Så togo vi vår examen och vägarna skildes. Med
min medfödda böjelse för personhistoria hade jag
emellertid på afstånd följt med de flestas af mina forna
kamrater lefnadsöden, men om Knut Berggren visste
jag blott att han omedelbart efter sin examen
öfvergifvit studiebanan och besynnerligt nog slagit in på
den praktiska vägen och nu var disponent eller
något sådant på ett större sågverk uppe i Norrland.
Jag satt där nu med blicken fäst på
porträttgruppen, och allt tydligare och tydligare blefvo "poetens"
skygga drag dominerande. Jag kände mig på en
gång så där djupt skuldmedveten, som då man
märker sig ha sårat en barnasjäl En skuldkänsla som
af något brott kom öfver mig. Förgätna ord fingo
lif igen och glömda minnen började vakna. Jag kände
att jag förbrutit mig och skamligt svikit ett gifvet
förtroende, och att jag måste bedja om ett förlåtelsens
ord, och utan att närmare analysera min
sinnesstämning satt jag snart åter vid skrifbordet i färd med
att skrifva ett bref till min gamle skolkamrat. Jag
minnes nu ej orden och knappast innehållet, men det
blef ett långt bref med en bön om tillgift för alla de
sår jag tillfogat honom. Ej kunde jag nu räcka
honom handen till försoning, men jag skulle vara glad
om jag blott visste att han ej längre ville minnas
mig med alltför bittra tankar. Klockan visade ett godt
stycke öfver midnatt då jag slutat. Jag kände som
en befriande lättnad, då jag åter vände hem efter att
ha lagt biefvet i postlådan, och det var med en viss
känsla af hälgdagsfrid som jag slumrade in och jag
sof lugnt och stilla och ovanligt länge påföljande
morgon. Men då var allt för mig som en dröm, och
jag erinrade mig icke tydligt nattens handling. Det
föreföll mig som om en rent barnslig sinnesstämning
för en stund fått herravälde öfver mig och, skall jag
tala uppriktigt, skämdes jag icke så litet. Men tiden
gick, och då jag efter ett par månader icke fick nå-
got svar, betraktade jag snart hela saken som en
för-irrelse af en enerverad hjärna.
Ungefär ett halft år därefter fick jag en dag besök
af en af mina forna kamrater, som vid sina resor till
hufvudstaden regelbundet plägade söka upp mig.
Vid en liten treflig middag sutto vi snart och
samspråkade om gamla minnen, och min vän satt just
och smågnolade vår gamla klubbsång, då min jungfru
aflämnade kvällens post. Likgiltigt granskade jag
utanskrifterna, men ett af kuverten bar sorgkanter och
jag kände ej igen handstilen. Utan hvarje vidare
tanke bröt jag det och läste:
"Min Knuts vän!
Huru jag skall skrifva vet jag knappast. Tusende
tankar växla då jag nu går att till Eder framföra mitt
och min käre Knuts varma tack. Men Ni som själf
känner så ädelt, Ni skall nog ändå förstå mig, om
ock orden tryta. Ja, Knut är ej mera! Han gick
bort för en vecka sedan. Han dog af en
bröstsjukdom, som länge tärt honom, och läkaren undrar blott
huru han kunnat hålla ut så länge som han gjorde,
ty han har nog burit på sjukdomen ända sedan
barnaåren. Men han hade en vilja af stål och han ville ej
lägga sig till hvila förrän han fört sitt lifsverk till
slut, och nu säga de alla här att det är
hufvudsakligen honom som verket har att tacka för sin solida
ställning, ehuru de måhända ej förr uppskattat honom
som han förtjänade. Ty vänner hade han blott få
eller inga, och han gällde för att vara hård och kall,
stackars min Knut, och varmare hjärta har väl aldrig
klappat! Men han hade lärt sig, brukade han säga,
att aldrig förtro sig åt någon, ty en gång hade hans
förtroende svikits, och det glömde han aldrig. Och
därför gick han häruppe sina egna vägar och
oförstådd lefde han sitt dubbellif, men bitter var han
aldrig och klagade gjorde han sällan. Han låg på
sjukbädden, då han fick Edert bref. Jag kan ej
skildra den glädje Ni spred öfver hans sista stunder.
Idealismen segrade ändå till slut, brukade han skämta,
och tviflet fick gå till sitt Canossa. Ofta ville han
skrifva till Eder, men förmådde det ej. Han somnade
in till slut, lugn och blid som ett barn som går iill
hvila. Och det är Er som jag har att tacka för den
fridfulla skymningen! O! tack från Knut och ett tack
från den som i lifvet stod honom närmast!"
Där sutto vi, min vän och jag. Var det malört i
glasen, som gjorde att vi ej tömde dem? Vi reste
oss, togo våra rockar och gingo i tyst vandring öfver
Skeppsholmsbron och skildes så hvar och en till sitt.
Ibland kunna de tysta tankarna tala det bästa
språket.
MARIA VON MENTZER. †
Vid den höga åldern
af nittio år dog den 19
okt. en af Stockholms
äldsta medborgarinnor,
danslärarinnan Maria v.
Mentzer. För gamla
stockholmare var
hennes institut vid
Sibyllegatan — hon innehade
det sedan ett sextiotal
år tillbaka — välbekant
och välrenomineradt.
Den älskvärda gamla
damen tog in i det sista
liflig del i a’lt som rörde
hennes danskurser. Och
hon var just sysselsatt
med förberedelserna för
en slutbal, då hennes
lifsglada verksamhet
afbröts af den bistre
kavaljer, tör hvilken
en och en i rad;’ ! ’
vi stå upp och buga.
— 52
MARIA von MENTZER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
