Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. Den 3 November 1907
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Sverige är — och det har betonats mer än en gång
— de stora motsatsernas land. Man kunde nära nog
säga, att det i sig rymmer lika många sorters natur
som hela Skandinavien i öfrigt. Längst ner i söder
susa bokskogarna och bölja rågfälten lika ljusa som
i "det yndige Land" på andra sidan Sundet.
Efter några timmars järnvägsfärd åt norr kan man
utan svårighet tro sig försatt till de tusen sjöarnas
land och efter ännu ett par dagsresor torna sig
fjällryggar utanför kupéfönstret, hvilka inte ge Norges
efter. Det är egentligen bara de djupa fjordarna vi
sakna — men vi ha i stället den öppna
hallandskustens stolta och fria perspektiv.
Att ett sådant land också skall stämma sina
sångare i olika tonarter, att dess litterära karta skall bli
nära på lika brokig som den geografiska, kan ju inte
vara att förvånas öfver. Snart har ock hvart landskap
sin poet.
Hur hår inte en Ola Hanssons poesi — så
förbisedd den än blifvit — sjungit in sädesfältens sus och
åkerhönans melankoliska skärr från en sofvande mosse
i svensk vers! Kanske mest genom att hans språk
och rytmer tagits i bruk af lärjungar, som haft större
talang i att slå till ljud för sig. Som den skånska
slättens, den skånska allmogens poet står likväl Ola
Hansson ännu oupphunnen. Under exilens långa år
ha aldrig hembyns låga torftäckta stenlängor och
sommarnattens blåa fred öfver slätten bleknat bort i hans
sinne, de ha bara blifvit öfvergjutna med det
förflutnas hälgd och andakt. Därför voro hans Nya visor
också den mest vägande versbok, som den gångna
säsongen gaf oss.
I Ola Hanssons fotspår var det också "Ove" började
sin vandring mot Parnassen. Så djupt rotad i den
skånska myllan som Hanssons blå blomma var nog inte
stadsbarnet Vilhelm Ekelunds. Medan den äldres dikt
behöfver hemmets eller minnenas värmekrets för att
slå ut i blom, väckes Ekelunds till lif af skönheten,
hvar han än möter den i nog utsökt och förandligad
gestalt. Hans konst som är spunnen af så mycket finare
och tunnare trådar än någon af de andras, kan knappt
längre betecknas som specifikt skånsk, men hans första
slättbilder äro likväl värda att minnas.
Också Anders Österling, den produktivaste af de
unga skånepoeterna, och Ernst Norlind, på samma
gång en af våra verkligt originella målare och
koltecknare, ha bidragit att göra det skånska landskapet
kändt i Sverige. Österling har större rutin och
be-lästhet, och den rytmiska lätthet, med hvilken hans
verser flöda, är utan motsvarighet hos målaren. Till
gengäld möta i Nordlinds dikter djupare och
verkligare inre erfarenheter, hans röst har den
omisskänneliga klang, som inte lämnar efter sig något tvifvel
om äktheten.
*
Slätten och hafvet ha ett gemensamt: den fria
synkretsen. Det är den, som man aldrig glömmer i
västkustdiktaren Fredrik Vetterlunds vers. Om jag
förstått något af innebörden i ordet romantiker, så är
det väl i första rummet att försöka spegla
företeelserna mot evighetens bakgrund. Som en sådan
bakgrund skymtar man i Vetterlunds hembygdsdikter ett
kvällsglänsande haf, öfver hvilket solnedgångens
skimmer står kvar i väster. Gärna manar han också fram
bilderna från gymnasistårens Halmstad, hans
födelsestad med sitt ödsliga torg och sin hamn — men
landskapet i och för sig har inte i så hög grad hans
intresse.
Boren landskapsmålare är Gustaf Ullman. Hur
har han inte brännt in Nordhallands "långeliga, kala
bergstränder" i minnet på alla, som läst hans Västkust.
Hur förtrogen har man då inte blifvit med hamnpi-
rens längtansarm, som från den lilla staden sträckes
ut i Västerhafvet, och med det urgamla
fästningskrönet, nedanför hvilket
ymnig och mörkblå Kattegat svallar.
Vinden krusar i vågor gräset på öde vallar,
hör du i rymden hans sjungande starka röst.
Medan den skånska lyriken har en underton af
tungsinne, blåser genom Ullmans rytmer hafvets friska
och salta andedräkt.
En dyrkare af hafvet är likaså bohuslänningen
Fredrik Nycander. Han har oftare på prosa prisat sin
hembygds skär och deras kärfva, manliga befolkning,
men också i rytmer förevigat en yrande seglats
eller Valborgseldarne kring skären. Och när han
för ett eller annat år sedan deltog i täflingen om en
bohuslänsk nationalsång, väckte det förvåning, att
inte första priset tillföll Nycanders förslag.
*
Skulle det susande omätliga Norrland inte ha
någon sångare? Många ha trott sig kallade. En af
dem, som i sin konst har mest af de sjumila
skogarnes högtidlighet och skräck är Walther Hulphers.
Men han är i första rummet prosatör, också han, och
framtidslandet väntar ännu på de sånger, som skola
kunna ställas i bredd med Pelle Molins skisser.
Under titeln Kains land kom det i julas ut en
samling vers från Bottenhafvets kust. Författaren,
Ludvig Nordström, hade under åratal lefvat där bland
fiskarna i Hernösandstrakten. Där fanns öfverflöd på
stora ord i hans vers, och så smakfulla voro de heller
inte alltid — men på samma gång var det en, som
inte talade likt de skriftlärde. Med saftiga
pänsel-drag gör Nordström ett stycke Norrland, som han
genom att lefva sig in i veikligen förstått göra till sitt.
A. M—r.
*
Svenska österns diktare äro af helt naturliga skäl
mest att identifiera med Stockholmspoeterna.
Ostkustens karaktär kan ju ock i viss mån sägas vara
koncentrerad kring hufvudstaden. Här möter oss då
först bilden af en Daniel Fallström — trubaduren.
Många strängar äger ej Fallström på sin lyra; men
i stället äro hans sånger välklingande, svärmiskt
me-lodiösa, ofta svallande glädtiga och schwungfull
friska. Och när han inte med förälskelsens hos
honom aldrig sinande källa skildrar Stockholms
underbara skärgård, fladdrar hans diktaröga kring från
hufvudstadens gator och gränder till societetens
glit-terlif eller borgerlighetens poetiskt tydda fröjder. Och
öfverallt ser han vackra kvinnor — kvinnor värda att
besjungas så som han anser alla "sköna synderskor"
vara det. Undertonen kan vara vemodigt allvarlig,
men känslostämningarne äro väl oftast förhärskande
på djupets bekostnad.
En helt annan tonart anslår Sven Lidman, poeten
med de våldsamt kärleksmättade, praktfulla, färgrika
versen. Hans ämnessfär är vid — om ock mest
hänför-bar till antikens värld — och han har skrifvit superbt
intima och vackra stockholmsdikter. Hans ordval är
lika konstnärligt som temperamentsfull!; de djupa
tankarna, de lidelseförbrända, äro hans diktnings botten.
Blek och spröd ter sig vid hans sida Sigfrid
Siwertz’ diktargestalt med sin mjuka sångarröst, den
graciösa och estetiskt fina, aldrig gäll och aldrig
skroflig. Han är "Gatans drömmare", den
eftertänksamt stille, sorgset grubblande storstadssonen,
stadsbarnet med den kräset fina blicken på lifvets
skuggspel — tidens son, den svårmodige.
S. W—g.
- 71 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:42:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/9/0091.html
