Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 3 November 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 69.)
slottet. Han tackade och ville bjuda henne in, men
det gick ju inte för sig. Hafsfrun bara tog löfte af
honom, att —
— Nu räcker det, hva’? — afbröt pojken och slog
med grepen på lasset.
— Åhnej — lite’ till! Det blir ju det sista i kväll.
— Ja, att herr Gunnar skulle på viss dag möta henne
på samma fläck, där hon räddade lifvet hans. Men
hur hon väntade, så — var och blef han borta likaväl.
Han höll sig hemma i slottet, han. Men då lät hon
sjön stiga öfver skäret. Herr Gunnar fick flytta upp
i andra våningen. Men vattnet steg efter dit.
— Ska’ vi ha mer nu?
— Jo men! — Nå, han flyttade ända upp i tornet,
men hafvet kom efter, så han fick krypa ut och sätta
sig i båt. Men den sjönk och herr Gunnar lär vara
hos hafsfrun än.
– Men hafvet sjönk allt sedan? — menade sonen.
— Javisst, så neg kan man se att det är sannt.
— Ja — grinade pojken försmädligt — men
hvarför syns hon aldrig till mer, nu för tiden — hafsfrun?
— Hon? Hva menar du hon skulle uppe och göra
nu, när herr Gunnar är nere i sjön?
Och gubben skrattade, stödd på sin grepes
handtag, men sonen tyckte, det lät, som gällde skrattet
något helt annat än det de talade om.
— Är vi färdiga nu då? — utbrast pojken otåligt,
stack grepen i det väldiga lasset och tog tömmarna.
— Vi äro väl det, ja. Men — kör makligt nu!
Pojken svarade ej, utan dröjde ett ögonblick,
plötsligt lystrande uppåt strandåsen, i hvars dunkla vägg
här och där lyste fram enstaka, glimmande
stugu-fönster. Fadern betraktade honom i smyg, smackade
så åt hästarna. Men hjulen hade sjunkit så djupt i
den våta sanden, att bönderna måste hjälpa till, lyfta
och skjuta på, innan föran kom i väg uppåt land.
Trögt gick det, och pojken både hojtade och smällde
för att få bättre fart. Och allt som oftast spanade
han upp mot vägen.
— Längtar du så fasligt hem i kväll? skojade far.
— Är du hungrig eller sömnig?
Sonen svarade inte, endast smet tömmarne om
hästarnes länder.
— Så, så, motade gubben, spar kräken, pojke.
Lilla fröken Inez, en slank, blond sextonåring med
oroligt vakna och lysande ögon, gjorde sig i ordning
till sin vanliga aftonpromenad. Det var med hemlig,
förväntanfull ifver hon knäppte den dufgrå
sommar-jaquetten och drog handskarna på, medan hon sakta
och på tå gled förbi förstugans alla dörrar. Men en
af dem öppnades likväl, just när Inez skulle försvinna
ner för trappan — och tant Malla tittade ut ur köket,
omsvept af spiselsken och syltdofter.
— J så, lilla barn, du ska’ ut och traska.
— Det är ju sista kvällen.
— Ja, javisst. Du vill väl liksom ta adjö af
alltihop nu, kan jag förstå — lundar och ängar och hafvet.
— Jo — afbröt Inez tantens ingående förståelse.
— Men blif inte ute för länge, du! Det börjar
bli riktigt kyligt om aftnarna nu.
— Ah, som vanligt — lugnade flickan.
— Jaja! Men låt mig inte få skicka dig sjuk hem
till pappa och mamma!
Inez ryckte på axlarna och gled ut, ut i den
sorlande, underbara höstskymningen.–
Inez var stockholmsbarn, men hennes föräldrar voro
födda här nere på kusten och hade fullt upp med
fränder och vänner här. Det föll sig därför helt
naturligt, att de sände sin dotter ner till tant Malla, ty
där kunde Inez få ej blott luft och bad sommaren
om af prima slag, utan äfven lämplig isolering under
en uppsikt och omsorg, som också voro förstklassiga.
Hon ansågs behöfva allt detta, sedan hon slutat
skolan och samtidigt måst afbryta sin alltför hjärtliga
vänskap till en söt, men närgången sjökadett. Han
och Inez hade verkligen gifvit anledning till klagomål
för sitt sätt att promenera på Sturegatan och smaka
på bakelser och vin på konditorier — men Inez hade
mött både bannor och böner med så förtvifladt trots
att — man måst anförtro henne åt tant Malla och
kallvattenskur.
Tant Malla var änka och ägde en liten gård, som
hon skötte med tillhjälp af en gammal inspektor.
Närmaste granne var en hedervärd bonde, som ägde
en son, en riktigt käck och vacker yngling, vaken
och tilltagsen. — — Till föräldrarnas utomordentliga
glädje förklarade snart såväl tantens som dotterns
bref, att Inez trifdes förträffligt nere vid saltsjön, ja,
ju längre det led på sommaren, dess belåtnare tyck-
(Forts. å sid. 79.)
EN FRUKTANSVÄRD ÖFVERSVÄMNING I ITALIEN. Norditalien har hemsökts af svära olyckor, jordbäfningar och öfversvämningar.
Sålunda genombiöt den 20 oktober Ticinofloden med fruktansvärd kraft vid Pavia de några meter höga fördämningarne och satte hela
trakten under vatten. Öfversvämningen kostade flera människolif, förutom den stora materiella skadan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
