Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 3 November 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTGALLERI
P.JONSSON. †
Landtbrukaren Per Jonsson å
Hofvet, Skaraborgs län, afled den 18
sept. 83 ar gammal. Inneh. mänga
kommunala uppdrag, bl a. ledamot
af kommunal- och häradsnämnd,
kyrko- och skolråd skiftesgodman,
mångårig kyrkoradsmedlem m. m.
A. W. HAMMARSTRAND. †
Den 22 okt. afled i Jönköping
förre länsveterinären därst A W.
Hammarstrand Född 36,
distriktsveterinär i Norberg till 6*.
adjunkt vid veterii är nrättningen
i Skara till 73, länsveterinär 1
Elfsborgs län s å., 1 samma egenskap
trt^porterad till Jönköpings län 85.
Afskfd med pension 05.
P. E. F. A. LÖWENHIELM. †
Rådman Ernst Löwenhielm t
Stockholm, a Ud därstädes den 16
okt Född 50, stud.-ex 67, hofr ex.
71, rådman 90. Led. af
stadsfullmäktige och af Hedvig Eleonora
försam! kyrkoråd
Direktionsledamot för konungens hospital och
Danvikens hospital.
H. A. SEGERDAHL. †
Den 24 okt. afled rådmannen i
Cöteborg, Hugo Segerdahl Född
53. stud.-ex. 72, v, häradsh 80,
stadsnot 86, rådman 04. Led. af
Drätselk 91—98, af kyrkonämnden
90—91, af domk.-ràd. 90-91, af
kyikofullm 93 —1^00, dess v. ordf.
9.—1900 Led. af Riksd A. K. sed.
99, led. af folkskolestyr m. m
(Forts, från sid. 77).
tes Inez vara med kustens ensliga och fridfulla värld.
Till slut blef mamma dock en smula misstänksam.
Hur hade Malla egentligen burit sig åt för att få
flickan så fullständigt hänryckt? — Just när Inez’ mor i
ett bref uttryckt sin glada förvåning häröfver, och
öfver att Inez ej alls börjat längta hem igen, upp till
Stockholm och alla vännerna där — då hade gamla
fru Malla fått bekräftelse på den aning, hon länge
"hyst om sin unga gästs sommarförströelser. En piga,
som på gränsgärdet intill grannens ägor mjölkat kor,
hade sett fröken Inez och grannbondens son —
kyssas bakom ett nyponsnår!
Tant Malla var både för klok och för taktfull för att
slå larm. Hon skulle veta att gömma Inez’
ouppfostrade hemlighet bättre än Inez själf. I annat fall
skulle hon ju blott ställt till onödig cch olämplig
skandal dels hemma på kusten, dels uppe hos de
arma, redan tillräckligt profvade föräldrarne. Hon
låtsade som ingenting, men skref till Inez’ mor och
sade sig icke längre kunna uppfylla sina plikter mot
sin lilla kära Inez, alldenstund med hösten allt för
många bestyr upptogo all hennes tid och kraft. Äfven
började nu kustklimatet bli för hårdt och opålitligt
för flickan, så att Inez nu snarast möjligt borde få
återvända hem. — Sedan gick den goda fru Malla
en söndag på besök till grannen och berättade i lugn
och invigande ton, hvad hon fått veta om hans son
och den lilla badgästfröken, och utbad sig, att
grannen skulle i all sti lhet förhindra de ungas oförsiktiga
lek. Bonden ville gärna stå väl med fru Malla och
förstod ju, att det ändå aldrig kunde bli n°got af
mellan hans pojke och den där herrskapstösen — så att
han gick gärna in på allt, som fru Malla begärde.
Och frun hade nu kommit att förstå, hvarför lilla Inez,
eljest så yr och slarfvig, numera iakttog så punktligt
bestämda promenadtider. Pl alla möjliga älskvärda
sätt störde hon nu denna Inez’ nya vana; än bjöd
hon hem flickor från trakten, som höllo Inez sällskap
alltintill kvällen, än följde hon själf med ut på långa
vandringar, som märkbart retade Inez.
— Tänk, att du blir så trött bara när jag är med,
skämtade tanten.
— Trött! snäste Inez, utan att gitta eller kunna ge
någon förklaring. Det hade kommit ett doft,
skälfvande raseri i hennes väsen, och tantens alla
ansträngningar att muntra upp henne visade sig förgäfves.
— Nu börjar du visst att längta hem ändå? sade
fru Malla och klappade hennes kind. Inez knyckte
bort hufvudet och teg, med hopbitna tänder.
Så kom mammas bref - med order om omedelbar
hemfärd. Den dagen grät Inez på sitt rum, inom
reglad dörr.
Men hon beslöt att till hvarje pris träffa sin
sommarvän och taga ett ömt, härligt afsked. Denna sista
kväll skulle han icke få vänta förgäfves nere vid
nypon-snåret. Hon var beredd att bryta sig ut, om det
gällde, att hugga med hattnålen, slå med paraplyn —
som ett läjon. Det behöfdes inte — — tant endast
tittade ut och pratade smörja en stund. Så slapp
Inez lös.
Med rappa steg, så klädningen small om benen,
med händerna knutna i jaquettefickorna, med hatten
sviktande för vinden och de stora, dunkelblå ögonen
tåradt ömma, trotsigt späjande, ilade hon nu vägen
fram förbi tantens ägor, bort till beteshagen nere vid
viken, där det växte vilda rosor i stora, yfviga snår
— nu gula, med lackröda nypon.
Från väster stod ännu ett trolskt rödt sken öfver
haf och kust. Med bultande hjärta nådde hon
mötesplatsen. Men länge och väl fick hon vänta. Ingen
kom! Hennes trogne, snälle, lydige vän höll sig borta.
Han, som på hennes vink underdånigt inledt
bekantskapen och, på hennes bud, steg föi steg närmat sig
hennes kostbara person — han hade dragit sig unda ,
han uteblef! Inez genomgick en hel lång rad af
lifliga känslor. Slutligen brast hon i gråt, halft
ursinnig, halft förtviflad, och började ropa den trolöses
namn:
Klas! Klas, då!–Klaaas!
Så vandrade hon, snyftande och ropande, ned mot
det mörknande hafvet. Hon märkte inte en stor
tång-fora, som makligt rullade henne till mötes — förr äii
hon hade dess väldiga skugga alldeles öfver sig.
Och en grof, godmodigt gäckande gubbröst sporde:
Hva’ skriker ho’ för? Det är väl inte våran
Klas, ho’ gapar efter?
Inez stod ett ögonblick som bedöfvad af
förlägenhet och förskräckelse, hoppade sà tvärs öfver di et
och for som en jagad hare bort öfver ljung och
åkerstubb.
- Hvad i alla dar tog det vid herrg°:rdstösa?
utbrast gubben illmarigt.
Sonen brummade något obegripligt till svar. Han
förstod, det var nog bäst att tiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
