Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 15 December 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVAR S DAG
ungdomsåren också ägna sig åt andra grenar af
vetande och koncentrera sitt intresse på andra områden.
Han började redan tidigt de humanistiska studier,
som han alltjämt, äfven sedan han nått en ganska
framskriden ålder, fortsatte. Han sysslade med
språkvetenskapliga arbeten och läsning af allmänbildande
slag, af den art som en gång skulle skaffa honom
hedersnamnet Europas mest bildade monark.
Därjämte odlade han tidigt vaknande anlaj för
tonernas konst, hvars beskyddare han blifven konung
skulle nämnas, började att öfva sig i vittra idrotter,
för hvilka han äfven ådagalade en snart märkbar
fallenhet, och visade i det hela utpräglad läggning icke
mindre å intelligensens än karaktärens vägnar för
den gren af mänsklig förmåga, som mer afser skönhet
och harmoni än den kräfver handlingslust och ren
forskningsifver.
För sin praktiska verksamhetsdrift fick han mer än
på andra områden utrymme vid utöfvandet af
sjömannens yrke.
Samtidigt med det han i Uppsala fick fortsätta sina
studier bereddes honom tillfälle att, som en
rekreation och ett ombyte mellan arbetet med dem, deltaga
i expeditioner till sjöss, åt hvilka han ägnade sig med
lif och lust.
Under dessa expeditioner, som började år 1846
med seglingar i Östersjön och Nordsjön samt sedan
fortsattes med färder till England och ända till
Medelhafvet, knöt han vänskapsband, som skulle räcka för
lifvet, och lärde sig därjämte att älska icke blott
sjömannens kall utan äfven den stolta flagga och den
flottas ärorika minnen och traditioner, han som diktare
skulle ägna sin mest kända sångcykel, och för hvars
organisation och omdaning han äfven tidigt skulle för
sig fastslå en norm, den han under strider och
meningsbrytningar blef trogen, äfven sedan han fått
direkt inflytande på dess öden.
De första impulserna till diktcykeln "Ur svenska
flottans minnen" torde ha väckts redan under dessa
expeditioner, och den förkärlek för den stora flottan,
konung Oscar bibehöll äfven då han blifvit högste
krigsherre såväl till sjöss som till lands, formade sig
tidigt i den unge kadettens hufvud.
Men det var också en annan sida i prins Oscars
lynne än yrkesmannens som tilltalades af lifvet till sjöss.
Icke blott i sitt författarskap utan i hela sin
läggning, både som konung och man, har Oscar II visat,
att han sträfvade efter idealen, att han hellre än att
stanna i verklighetens värld och brottas med dess
uppgifter, ville fly till den sfer, mot hvilken hans af
romantikens från Rousseau ärfda ideal tilltalade håg
gärna sökte sig bort. Äfven för denna lynnesart gaf
lifvet ombord på flottans fartyg godt spelrum, innan
den gamla poesien fördrifvits därifrån af den nya som
rör sig med elektricitetens och ångans krafter, icke
med vindens.
De vänskapens och den allmänna människokärlekens
drömmar, hvilka Oscar Bernadotte länge fortsatte att
drömma, äfven sedan hans mörka hår blifvit hvitt,
hade en tacksam lifsluft inom kamratkretsen på de
gamla segelfregatterna.
Man kan se, hur hans kärlek till sjön och hans
längtan efter sjömannens lif närdes icke minst af dem
i den tillägnan till svenska flottans officerskår, han
satt i spetsen för sin diktcykel till denna flottas
minnen, ett dokument, som är af icke obetydlig vikt för
den som vill lära känna hans lynne och natur i det
hela.
Jag tillåter mig att här, från denna synpunkt, citera
ett utdrag därur. Man lär om konung Oscar mer ur
dessa rader än ur många af hans mest ryktbara tal,
och icke få af hans handlingar finna en förklaring i
den lynnesriktning den blottar.
Så yttrar sig Hen vid dess nedskrifvande ännu icke
fullt trettioårige fursten:
"Svenska flottans officerscorps tillägnas detta arbete
som en gärd af författarens kärlek och tacksamhet.
Aderton års tjänst vid det vapen, hvars sköna fastän
föga kända minnen han vågat besjunga; ett helt
ungdomslif förflutet under förtroligt umgänge med den
svenske sjöofficeren under trogen och oaflåtlig sträfvan
till det mål han ägt gemensamt med denne, hafva hos
honom helt naturligt väckt dessa känslor. De hüfva
ock allt mera stadgats, tu mera den mognare åldern
gifvit honom klar insikt i de förhållanden, under
hvilka den svenska flaggans vårdare befunnit sig, och
i de svårigheter, mot hvilka de länge måst kämpa.
Ynglingens lyckligaste och sorgfriaste dagar ljusnade
öfver vågen, och deras soluppgång skymdes icke af
land; ynglingens skönaste drömmar föddes på hafvet
eller fingo sin näring af lifvet bland dess fria friska
böljor, ynglingens käraste vänskapsband knötos inom
de öfversköljda relingarne under den tretungade
flaggans stolt fladdrande dukar.
Med ljuf rörelse minnes författaren denna flyktade
tid. Han kan i sanning aldrig förgäta den. Han har
därifrån till hamnen, där han fällt sitt ankare,
medtagit den glada öfvertygelsen, att flottans samtida
officerare ännu hysa lika stor värme för fosterlandets
ära och sina plikter som förfädren".
Pliktuppfyllelsens tankar och stoltheten öfver fädrens
ärofulla bragder sedda mot bakgrunden icke af
lifs-tungt allvar och verklighetens hårda landfasta värld,
utan mot horisonten af ynglingadrömmar och ideella
vänskapsband drömda och knutna vid svallet af vågor,
där dagarnes soluppgång icke skymdes af land — äro
de icke betecknande, ja klargörande för mycket, som
möjligen annars kan synas svårfattligt i mannens
handlingar och beslut, fattade under dagar, då det icke var
dansande vågor som sjöngo och rosig morgonsol som
lyste, utan då tunga plikters kraf pockade på ett val,
ett beslut, som sannolikt en konung med annat lynne
fattat i annan riktning.
Jag tror, att fäster man i minnet detta, skola många
sidor i konung Oscars historia framstå för eftervärlden
i ett annat ljus än de under dagens strider och
stridsbuller gjort.
En abstrakt, en mot det ideella riktad
drömmarnatur, det är den man lär känna i dessa rader liksom
i det mesta eller åtminstone det mest personligt
färgade af Oscar Fredriks diktverk. Samma natur
bibehöll han alltjämt. Det var måhända hans svaghet
detta, men det ligger mycket som försonar och mycket
som förklarar däri, och man bör, när hans minnesruna
skall tecknas, icke förgäta det.
II.
Sina ynglingaår tillbragte prins Oscar dels ombord
på den flottas fartyg han med förut skildrad
hängifvenhet älskade, dels i en krets i Uppsala, där han och
hans broder prins Gustaf dvaldes bland i lynne och
begåfning likartade, för det sköna i lifvet svärmande
blifvande diktare och drömmare.
Hans mannaålders första skede faller inom en
annan krets. Dels anförtros åt honom under denna tid
uppdrag i hemlandet och ute af representativt slag, som
förorsaka vidsträckta resor inom vår världsdel. Dels
följer han med aldrig slappnande nit den akademis öden,
om hvars utveckling han under ett nioårigt piesidium
inlagt stora förtjänster: Musikaliska akademien.
Slutligen finner han i det hem han bildar med prins
s-san Sophia af Nassau, hvars hand han vann år 1857,
sin tillfredsställelse i att uppfostra den krets af söner,
som växte upp kring de furstliga makarne.
Det är en säregen ställning härtigen af Östergötland
— 163 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
