Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 15 December 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVAR S DAG
Ja, jag har i bättre stunder
Svärmat bland de vigda lunder,
Där Castalias källsprång går.
Om ett lif, fördoldt i tingen,
Hviskar allt. Ack, att dock ingen
Klart dess väsende förstår!
Dig, natur, vill jag betrakta,
Rörd på dina bilder akta,
Troget lyssna till den ton,
Som på hvita vingar buren,
Lifsens ord från all naturen
Bringar till den Högstes tron.
Psyche, som i stoftet trånar,
Oförgänglig ungdom lånar
Evigt du af poesi.
Natt och missljud fjärran vike!
Treklang uti andens rike,
Kom, med ljus och harmoni!
Denna alltets treklang sökte diktaren Oscar Fredrik,
och om dess makt drömde mannen och konungen
äfven i lifvet, som dock sällan motsvarar drömmarens
dröm och därför ock måste bereda den bittra
missräkningar, som tror därpå så, att han glömmer, att
verklighetens kraf och diktens syner icke i
realiteternas värld kunna förenas.
I hans tal finner man konung Oscars jag trognast
afspegladt — dels i dem han höll i musikaliska
akademien som dess preses, i hvilka man hör dominera
samma treklangsackord som i ofvan citerade strofer
och dels ock i åtskilliga af dem han höll i
frimu-rarbrödernas lag.
Att från den lägre verklighetens värld, rätlinigt
mätt med vinkel och passare, hinna fram till den,
som formar sig efter sferens mått, var den sträfvan
som ledde hans arbete i denna krets. Men det är
här i den förra vi lefva, och den låter, hur lifligt
än vår längtan må trängta dit, icke omdana sig till
den senare. De som vilja på jorden se ljuset
obrutet, stirra sig lätt blinda och gå icke klart seende sin
praktiska bana fram. Brödraskap finner man icke,
vare sig bland nationer eller individer.
Vänskaps-kädjans länkar äro ännu icke smidda så, att folkens
stridiga intressen låta sig fångas inom dem, utan det
är länkarne, och med dem många yttre band, som
sprängas, för den som icke vet eller vill binda
händelserna här med andra, fysiskt mer kraftiga band.
Blefvo de utvecklingslinjer, som här äro tecknade
som konung Oscars, ödesdigra för både honom och
hans folk, trots all den uppriktiga tro på deras
sanning som låg bakom handlingarne, förde åter de
sträfvanden, prinsen och hans gemål förverkligade i sin
familjekrets, honom närmare en reel lycka.
Furstehemmet i paläet vid Gustaf Adolfs torg var
under prins Oscars första mannaålder en trygg hamn
för honom. Där spirade också många af de tankar,
som skulle skänka både honom och hans folk
verklig tillfredsställelse.
Prinsessan Sophia utvecklade så småningom
egenskaper, hvilka hos drottningen trädde fram i allt
klarare ljus. Barmhärtighetens och välgörenhetens
tankar tändes tidigt i hennes hjärna och deras
känslor i hennes hjärta, och från den grund som
lades där växte det träd upp, som helt utvecklade sin
rika krona, när de båda kungliga makarne gemensamt
fattade sitt beslut om jubileumsfondens användning
vid regeringsjubileet 1897.
Af fruktbringande art blef äfven den fostran prin-
sen och hans gemål gåfvo sina söner. De allvarets
frön som där såddes hafva icke fallit på hällebärget.
Under det utvecklingsarbete och den verksamhet
jag här sökt skildra skredo så småningom sextiotalets
år förbi. Med det nya decenniets ingång blefvo åter
krafven på härtigens af Östergötland krafter till
fäderneslandets tjänst allt större och mer direkta, ju
mörkare töcknet började att falla öfver konung Carls till
en början så ljusa gestalt. Och när det nya
decenniets andra år ingick, blef det omsider för alla
uppenbart. att inom kort måste tiden vara inne för den
furstlige diktaren, drömmaren och familjefadern att
taga på sig ansvaret för ett annat om icke högre så
dock större kall: den praktiske statsmannens,
landsfaderns, konungens.
III.
Den 18 september ingick från Malmö dödsbudet
om kung Carl, och samma dag besteg, då den aflidne
var utan manlig ättling, härtigen af Östergötland som
Oscar II sin broders båda troner.
Brödrafolkens väl satte den nye konungen som
sitt valspråk, och detta valspråk var i mycket
betecknande både för hans personlighet och den politik han
skulle komma att följa: känslans, välviljans.
Konung Oscar ville tvifvelsutan aHa väl, och som en
väg att nå detta mål såg han för sig sträfvan att söka
tillfredsställa alla, att vinna alla. Sina vackra drömmar
om broderskap och frid tog han med upp på tronen
och ville där söka förverkliga deras idéer i
handling.
Hans sätt var icke att med ett djärft beslut afhugga
en knut eller välja mellan två motsatser oca sätta in
hela sin kraft på att genomföra den uppfattning han
trodde vara den riktiga. Nej, hela hans natur bjöd
honom i stället att söka medla och ge hvar och en så
mycket, att han icke skulle ha skäl till missnöje.
Ordet kompromiss möter ofta under Oscar II:s
regering, och detta icke blott i de strider, som
utkämpades inom landet mellan olika intressen, utan äfven
under dem som utkämpades mellan de båda folk,
som af sin konung ansågos förtjäna namnet
brödrafolken. I tvisterna mellan dessa tog sig
kompromissen dock oftast från Sveriges och konungamaktens
sida eftergifternas form, då, enligt konungens åsikt,
detta var den klokaste politiken, liksom ju på sitt
sätt den ädlaste, från den äldres, klokares och
mäk-tigares sida.
Konungamakten och Sverige glömde emellertid vid
tillämpandet af denna grundsats allt för länge, på ett
sätt som sedan skulle hämna sig, att otack är
världens lön, och att det endast är högsinnade folk
liksom högsinnade människor som förstå att skatta ett
högsinnadt handlingssätt från andra och icke till den
högsinnades skada missbruka det.
Med aldrig svikande tålamod fullföljde från sin
tronbestigning konung Oscar denna jämkningens,
försoningens och välviljans politik, sökande att vinna
klasser som individer.
Framgången tycktes till en början icke stor. För
det svenska lynnet var denna konungens naturell något
främmande och kontrasten mot den konung, som nyss
dött, såväl i sätt som handlingar betydande. Deras
första år på tronen torde hvarken för konung Oscar
eller drottning Sophia ha burit många rosor.
Men så småningom blef stämningen mellan
konungapar och folk mindre kylig. Den artade sig därefter
till varm. Man fick allt mer och mer ögonen öppna
för det vackra och ideella i konungens natur och
handlingssätt, och drottningen vann långsamt men
säkert allas hjärtan genom de ovanskliga förtjänster
— 166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
